Pappersdraken

«Kom, Fanny, och se, när jag springer,

hur präktigt den stiger och far!
Dock mitt i dess flykt med ett finger
till jorden igen jag den drar.»
Med tråden i handen, så stolt och så glad,
han förde det vingade blad.

I stormen, med flygande lockar
och ögonen lyfta åt skyn,
han sprang över stenar och stockar,
och följdes av barnen ur byn;
och bragte, ju mer emot vinden han lopp,
dess högre sin flygare opp.

«Skönt!» ropade Fanny, «så svävar
den snövita duvan jag har!
Men akta dig, Edvin: jag bävar;
du glömmer dig själv, där du far.»
Han föll vid de orden; men samma minut
uppstod han, och sprang som förut.

«En bild av det mänskliga livet!
utlåter sig fadern härvid.
«Ett blad åt oss alla är givet,
att föra mot stormen i strid.
Med ögat åt höjden, ej släpp det, om än
du fölle: blott res dig igen.»

Hur bladet sig höjde och sänkte,
såg Fanny, och skärpte sin blick.
Ett F, som mot solen där blänkte,
nu först hon i ögonen fick.
«Så svävar, hur länge? (det var hennes ord)
min själ mellan himmel och jord.»

Han själv, som det ritat, nu kände
en anande skräck vid dess flykt;
och hastigt tillbaka sig vände,
då tråden ur handen blev ryckt.
Försvunnet var bladet — ej fanns det igen;
blek stod han och såg på sin vän.

F M Franzén:

Markernas vind

Markernas vind, jag var ett med dig,

ett med vidder och skogar,
jord av jord men med längtan sträckt
alltid mot rymder och ljus.
Andedräkt från vardandets värld,
sällsamt förtrogen tog du
allt i mitt väsen som var av dig
in i ditt dova brus.

Ville jag följa dig, stolta storm,
upp till klarhet och renhet,
bad jag om mening och helgd åt mitt liv
som en förtvivlad ber,
kände jag alltid hur liknöjt du bar
bort mina brinnande böner.
Jorden förkvävde all helig eld,
mullen tyngde mig ner.

Jord var jag, eld var jag, jord och eld,
jord skall jag åter varda.
Allt som jag led för och älskade,
allt skall jag säga farväl.
Markernas vind, när det som var jord
sjunker i mörkret och mullen,
bär mot de vandrande stjärnornas eld
det som var eld och själ!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Drömmar famnas

Det kunde knappast någon annan vara

än du, min käraste, som kom till mig
vid sommarstrand, där jag såg molnen fara
och vågor gå i blåa drev att snara
den säv, som bävade och böjde sig.
Väl är det sant - det var i slummern bara
men kunde knappast någon annan vara
än du, min käraste, som kom till mig.

Du var ej lik en enda av de andra
vid fjärran dörr jag hämtat, yr och bråd,
vid fjärran port att glatt i samspråk vandra
i litet lögnförbund vid månens nåd.

Ej dunstgestalt - en rökbild av förfluten
och halvglömd tid - en syn, som nyckfull var.
Du var en bild, en stark, av sanning gjuten,
med vänskapsdjup i mörka ögonpar.

Min ljusa främling, väntade, som nalkas,
blir du en gren för trötta tankar nu?
Blir du en källa, där en törstig svalkas?
Blir hamn för storm, blir famn för glädje du?
_ _ _

Fast all naturen svingade vid susning
med blad som vändes - flarn i fladderregn,
hon stilla röjde i en ordlös tjusning
i rörlig sommarskuggas gröna hägn.

Och hennes ögon, allvarsamma, klara,
som sågo bindande men blitt på mig,
de tycktes tala: "Bida litet bara,
snart kan jag komma för att stödja dig.

Men nu jag endast i din aning vilar
som vinge vilar på den varma vind.
En verklighet, som brinner, sedan ilar
till dina armar, klar och frisk om kind.

Jag valde Junis tavla för att träda
bland ungdoms sälla syner dig emot.
Min kärlek ville jag till sommar kläda
och blomster sålla vid min käres fot."
_ _ _

Jag sade intet - ord jag ej behövde,
ty tanke utan ord kan tanke nå.
När viken sorlade, när vinden sövde,
två drömmar famnade varandra då.

Vid sommarstrand, där jag såg molnen fara
och vågor gå i blåa drev att snara
den säv, som bävade och böjde sig...
Väl är det sant - det var i slummern bara,
men kunde knappast någon annan vara
än du, min älskade, som kom till mig.

B Sjöberg:

A C Rutström 300 år: Kom, huldaste förbarmare

Kom, huldaste förbarmare

som herde in bland fåren,

och led oss arma syndare

till källorna och såren,

till Sions berg och Sarons bet,

där i en salig enighet

var trogen själ har trevnad.

O kärlekshav, utgjut din flod

utöver allas hjärtan.

Låt kraften av ditt helga blod

fördriva otrossmärtan.

Du, hela världens nådastol,

förvandla med din ljuva sol

vår köld i evig värma.

A C Rutström:

A C Rutström 300 år: Skall jag mitt hjärtas tro bekänna

Skall jag mitt hjärtas tro bekänna,

så är min otros jämmer all.

Min fröjd och tanke är nu denna,

att satan haver fått sitt fall.

Jag är i Lammets död och blod,

nog salig, helig, ren och god.

Om jag min syn på synden sänkte,

som sänktes ned i Jesu grav,

varpå ej Fadern mera tänkte,

sen blodet rann, det kärlekshav,

så vore Gud förgäves död,

och all hans kärleks överflöd.

Jag finge då i otro dväljas

som trälarna i Tyro sold.

till Jesu skymf och sveda kväljas

i mörksens band och satans våld.

Nej, Lammet står mig bättre an,

min högsta skatt och äkta man!

Om jag till liv är skapad vorden,

om jag är riktigt återlöst,

om jag får ta min Gud på orden,

om Anden över mig är öst,

så står förbundet fast som Gud,

han är min man och jag hans brud.

Jag nekar ej att jag har brutit

förbundet och förstört min del;

jag länge nog hans nåd förskjutit

och gjort vart ögonblick ett fel;

men är hon stor, min syndaflod,

långt större Lammets död och blod!

Si, därav räknar jag min lycka,

att Jesus är till grunden lagd. 

Skall någonting mitt hjära trycka,

ell´ jag för lagen gå försagd,

när jag är Herrans ögonsten,

för Jesu blod som himlen ren?

Att stå i gråt och tandagnisslan,

att gå bestört i mindre grad,

att plågas under samvetsgisslan

och svettas hårt i ångerbad -

det är en smitta i dens mod

som ej värderar Jesu blod.

Min själ mot Jesu vilja mörda,

det vore ju ett fasligt råd;

Guds helga blod och död vanvörda,

det är det största överdåd;

bli skulden till sin egen död,

som frälst, var har man det av nöd?

Skall jag mot nådavalet sträva?

I otro jäva Guds beslut,

vid nådastolen stå och bäva

till satans nöje en minut?

Går jag mot Jesu död och blod

med hjärta kallt och avigt mod?

Min själ då gånge evigt illa,

i tusen fantasier strödd.

Att Jesu blod och mitt förspilla,

jag vore hellre aldrig född.

Bevare Gud mig därifrån!

Till räddning är då ingen vån.

Nej, vara köpt vill mer betyda,

lov ske Guds Lamm, vår vän så visst,

som nakna själen velat pryda

med helga dräkten, som hon mist:

nu är det gjort, nu står som står,

och Herren Gud är Fader vår.

Låt därför hällebergen fasa,

låt jord och himmel gå i grund,

låt mörksens rike därvid rasa;

kom, när hon vill, min sista stund!

Jag blir därvid i ljuvt och lett,

att jag och Jesus äro ett.

Ty är jag nöjd i själ och sinne:

min Jesus mer än Adam är.

Guds Ande vittnar ock därinne

och friar mig från allt besvär.

Jag gör som Luther skrev till mig:

Var man må nu väl glädja sig!

Bort därför, satan, synden, döden!

Jag ler åt allt ert tyranni.

Ligg där du själv i avgrundsglöden,

jag är i Jesus vorden fri

och vilar nöjd uti hans famn:

stryk dädan, om du kan, mitt namn!

A C Rutström:

Bispen i sin granna skrud

Bispen i sin granna skrud,

höga mössa, stav i handen,
ansågs nästan som en gud
förr, i de katolska landen;
hade manskap, förde krig,
hovstat, riddare och svenner.
Nu har tiden ändrat sig,
och de höga Andans männer
göra nu till sin bedrift:
vården av den helga Skrift
och ha ordning i sitt stift.

Sömnen

När tusen stjärnor utur havet stiga,

och skimmer över himlavalvet strö,
må smärtan blicka upp till Gud, och tiga,
och drömmen nå lycksalighetens ö!
För trones blickar töcknet undanvike,
som höljer oförgänglighetens rike!

Kom, vallmokrönta ängel, och omsider
din huldhet åt den bleke stridsman bjud!
Ser dagen icke nog av grymma strider,
och lyss till skrän av krigstrumpeters ljud?
Hur ljuvt, att dock ett ögonblick få blunda,
förglömmande de välvningar som stunda!

När i din anlets svett du jorden brukar,
du träl uti förgänglighetens land,
att mullens svalg din andas kraft ej slukar,
o, blicka upp till stjärnorna ibland!
O, låt din varelse, när kvällen nalkas,
av dagg beströs, av aftonvindar svalkas!

Du, vilken spränger djupa kunskapshällen
och kräktar in naturens undervärld,
o, vare dig en Jakobsstege kvällen,
och drömmen vare dig en himmelsfärd,
att ej i forntids grus, i nutids funder,
ditt Allraheligaste dukar under!

Den suckande martyr av kroppslig smärta,
som i sin jämmer räknar timmans slag,
för hans förblödda, ångestfulla hjärta,
är ej en evighet varenda dag?
Månljusa natt, må på hans ro du skina!
Ack, gjut en balsamdroppe i hans pina!

Och du, som länge, länge, länge irrat
i öknens sand, av tvivelsmål förtärd,
och blicken i det falska ljus förvirrat,
som aldrig lyser dig till Andens värld,
visst kommer, efter ändlös gråt och vaka,
din barndomshimmel i en dröm tillbaka!

Och du, som mistat allt vad vän kan mista,
vad hopp och kärlek äga rent och sällt,
och skådar, rysande, din älsklings kista
begravas under snön på dödens fält -
o, efter tusen suckar, tårar, strider,
förunnas dig kanske en sömn omsider!

- - -

O Herre! oss välsigna och bevara
och vänd till oss ditt ansikte, din frid!
Ditt ljus, det fromma, eviga och klara
omkring den stilla huvudgärden sprid.
Och låt, när vi ha somnat sista gången,
oss vakna i din famn, vid änglasången!

Betty Ehrenborg:

Befrielse

I.

Allt vad jag ville syntes utan mening,
allt vad jag gjorde ägnat att förvirra:
"Är människan en jordisk förorening,

som svullen av begär och blod dömts irra
i båset mellan födelsen och döden
med svalg omkring, där tomma stjärnor stirra?

Skall jämt hon drivas fram i blinda öden,
som slumpens lojt förströdda fingrar forma
dumt under rymdens kalla ljusutflöden,

tills med ett vrål av skräck hon dristar storma
det stora Intet, där hon spårlöst slukas?
Är inte denna larmande, enorma

livsdrift lik ved, som i sin brand förbrukas?"


II.

Så tänkte jag. Som fordom vid en kyrka
missdådarn satt i stocken sammankrupen,
förnam jag under denna tankes styrka
järnklovarna kring armarna och strupen.

I tvillingplågor värkte in till benen
melankoli och hålögd självrannsakan.
Men ingen stjärna spred mirakelskenen
med själfull ro kring grå, ohelig vakan.


III.

Glöm ditt bann! Hör knall av korkar!
Sjung på dårars maskerad!
Masken skyler, att jag orkar
knappt ens vara konstlat glad.

En, som dansar kring med druckna
steg - vem tror, att han likväl
gömmer fasor undanstuckna
djupt i tung, förstenad själ?

Sjung, när saxofonen ropar
klagande som lom i säv,
fast förtvivlan undansopar
illusionens spindelväv.

Djärv är blick och djärv är hållning
genom druvornas magi.
Dolj dig, hemskaste förtrollning,
som en själ kan fjättras i.


IV.

Då kommer en ångestskälvning.
Allt blir förstenat stumt.
Allt glor och tiger dumt.
Ned från takets välvning,
fram ur skumma vrår
väller tjock beklämning,
långfredagsstämning.
Mannen med trumman slår,
som tycks han predika.
Eller det låter,
som skulle man spika
igen ett likkistlock
i ett hus, där ingen gråter.
Här dansa de döda dock.


V.

I Drömmarnas palats vid världens gräns
ger sömnen glömska av hur livshat känns.

Där genom porten, byggd av elfenben,
gå drömmar av bedräglighet och sken.

De skänka njutning, som ej dagen har,
och då vi vakna, är blott tomhet kvar.

Men genom porten, byggd av horn, gå fram
djupt sanna drömmar om vår nöd och skam.


VI.

Genom den porten gingo mina drömmar:

Jag ser krabbor kräla
över våt gul sand.
Varje krabba är en
svullen hand.

Inget huvud ser jag.
Det är begravet.
Händer kräla över
sand vid havet.


VII.

Dag följde natt, natt följde dag,
som skuggor sluka upp varann.
Jag ljög en mask: "Det här är jag."
Jag ville själv, att den var sann.
Men livshat stryper sist en man
i självmordsknuten, som det snör.
Och färg och liv och ljus försvann.
Jag var förlorat utanför.


VIII.

Jag sov och jag drömde:

Jag steg och steg i sot
invid en bränd fabrik.
Jag snärjde in min fot
i trasorna kring lik.
Jag skrek. Stumt var mitt skrik.
"Hjälp mig, min enda vän,
ur denna dödens vik
till människor igen."

Men tyst var öde rymd,
dovt mörker. Blicken gled
kring jord, av brandrök skymd,
svart som Infernos hed.
En dimma, tung av skam,
drev in och gömde den
för blick, som ville fram
till människor igen.


IX.

Ångestens furier jaga
den som slog livet i stycken.
Bacchus och Thanatos, laga
nu den befriande drycken!

Rusets förtrollade boning
blommar som förgård till griften.
Äro ej straff och försoning
målet för undergångsdriften?


X.

Då svepte fram i natten, där jag gick,
en glödhet vind ett saligt ögonblick.

Min själ smalt in i den, skalv i dess brus,
blev lågor av dess eld, ljus av dess ljus.

En outgrundlig vind från ingenstans
lät mig se meningen med allt som fanns.


XI.

En röst, jag vet ej varifrån, ljöd stilla:
"Det är för min skull som du gör dig illa.

Med lidande jag genomgjuter dig.
Då ser du, att jag ej förskjuter dig.

Av löftet om försoningen jag bringar
var fiber hos dig hemligt återklingar.

Den som beljög sig själv, förnekar mig.
Bliv den du är, och jag bevekar mig.


XII.

Alltjämt ljöd rösten:

"Du som sjönk ned vid vägens rand, sök skugga,
sök ensamhet, sök tystnad, genomfluten
av aningar, som likt ett blomregn dugga.

Då återknyts gemenskap som blev bruten.
Då fladdrar bort likt sotflarn det gemena.
Då ser du alla själars kedja sluten.

Så steg en gång bland oljoträd allena
en gud och såg sig vigd vid mänskligheten,
ty inifrån går ljuset som kan ena.

En själ, som trött på oron kring planeten
försjunker i sig själv, hör världen spela
den kärlekshymn, som än är omedveten.

Först när du når dig själv, når du det hela."


XIII.

Jag stammade: "Jag ser...
Jag själv är intet. Jag är blott ett skal.
Men i mig är den som är större än jag.
Han fyller mig. Jag har intet val.
Han är gränslöst stark, när jag själv är svag.
Han dignar för mig. Han dör var dag,
när livet trycker mig ner.
Mitt kors är hans kors. Jag ser: han är jag.
Å Gud, jag ser..."


XIV.

Mig gavs det stora svindlande beviset,
när jag i blindo, sökande med handen,
skred fram, där skräcken sov i skymningsdiset.

Och ljust blev överallt. Jag såg i sanden
en källas glans, jag hörde fågelsången,
jag kände blomdoft. Jag var fri från banden.

En vilsen själ, hemskt i en skenvärld fången,
såg i förtappelsen med häpnad strålen
av räddning, som rann upp ur undergången.

*

Än blöder magisk dryck i offerskålen,
som höjs i korsets hägn på templens fester.
Så drickom av den blodiga symbolen,

gudomliga i Gud och Alltets präster.


XV.

Allt och Intet, genomsila
mig med outsäglig vila,
känslorenad, bildbefriad
kunskap över allt förnuft,
som när vin och vatten blandas.
Som det syre lungan andas
andas jag ditt väsens rena,
höga, morgonklara luft.

Som en flöjt vid dina läppar
ljuder jag, och liksom kläppar
sätta klockors malm i dallring,
för din ande skälver jag.
Som när elden genomglöder
smidesjärnet, pånyttföder
du mig, genomlyst av strålar
från en hemlig, stilla dag.

Lucia

I natten darra

de kalla väder.

Steg hör jag knarra

på vindens bräder:

i vita kläder

stod herrgårdsflickan,

med vaxljuskrona kring håret fäst,

nyss vid mitt läger och räckte brickan

lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.

Nu upp till gamman

i mörka tider!

Med tjärvedsflamman

Lucia skrider

i däld och lider.

I dörren gläntar

med morgonglöggen min muntre värd

och bringar bud, att ung dottern väntar

sin late körsven till festlig färd.

I tidig vinter

re´n snön är fallen,

och foten slinter

på frusna vallen,

och vit står tallen

som silverstaken

för månens prunkande högtidsljus,

och stjärnbloss brinna högt över taken

på djurens fållor och mänskors hus.

Och släden redes

med fäll och täcken,

och selad ledes

från klöverhäcken

den raske skäcken.

Med fröjd vi glida

igenom sovande skogars skjul.

Ur huvan tindrar det vid min sida

som morgongryning till härlig jul.

E A Karlfeldt:

Sankta Lucia, ljusklara hägring

Sankta Lucia,

ljusklara hägring,
sprid i vår vinternatt
glans av din fägring.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||

Kom i din vita skrud,
huld med din maning.
Skänk oss, du julens brud,
julfröjders aning.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||

Trollsejd och mörkermakt
ljust du betvingar,
signade lågors vakt
skydd åt oss bringar.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||

Stjärnor som leda oss,
vägen att finna,
bli dina klara bloss,
fagra prästinna.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||

S Elmblad:

Anders Carl Rutström 300 år: Vår sällhet och dygd

Vår sällhet och dygd 

är grundad och byggd 

på starkare kraft 

än himlen och jorden 

i skapelsen haft 

- som däri bestod: 

vi skaptes med orden, 

men köptes med blod. 

A C Rutström:

Anders Carl Rutström 300 år: En punkt i evighetens längd

En punkt i evighetens längd,

begynnelsen av tiden

är hela kreaturens mängd,

till varelse framskriden,

då himmel, hav, natur och jord

den evige med blotta ord

i bästa ordning ställde.

Och detta Herrens storverk var

fullkomligt, gott och härligt.

Men ack! hur efter några dar

det skövlades förfärligt.

Då blev det ont, som förr var gott,

och uti första mänskans brott

har hela världen syndat.

Dock skola mänskor ej förgås,

ty Gud är mänska bliven,

och i hans död och liv för oss

är evig lösen given.

"Fullkomnat!" ropte han till slut.

Så strök han hela skulden ut.

Den detta tror är salig.

Så sjunge den, som salig är,

och kan i trone sjunga;

så sjunge hela himlens här

och alla mänskors tunga

dig, Jesu, evigt lov och pris,

att du på så fullkomligt vis

från döden oss har räddat.

Ja, salig såsom Adam själv

och lika ren som Eva,

jag tvagen är i nådens älv

och får i blodet leva.

Nu har jag en förlossad själ

till skänks av min Immanuel,

min skapare och frände.

A C Rutström:

Anders Carl Rutström 300 år: Ur "Om själens sanna omvändelse"

I Lammets död och smärta

består mitt nådaval;

i hans uppstungna hjärta

och i hans själakval

anser jag mig intagen,

betald, förlossad nog,

och det uppå den dagen,

då han på korset dog.

Allt sedan har jag varit

hans arv och egendom,

fast jag har vilse farit

och föga brytt mig om

den väg jag månde vandra,

om han till livet drog,

ell´ om, med många andra,

jag dödde när jag dog.

Så flöt min halva levnad 

mig som en ström förbi,

jag fann en usel trevnad

i syndens slaveri.

Jag hissnar, när jag minnes

ett så osaligt liv:

hur jag var nöjd till sinnes

i dödens tidsfördriv.

Men mitt i döden sänder

den evige mig bud;

och mitt i dödens länder

jag flydde bort från Gud.

Jag såg att jag var naken,

spetälsk, ja, dum och döv,

och gick att hjälpa saken

med Adams fikonlöv.

Först uti Moses öken,

där jag min tid förnött

och mig i otrons töcken

på bördan burit trött.

Så fort som jag där hunnit,

med många tunga fjät,

så fort har satan spunnit

ett konstigare nät.

Den usla tid, jag lydde

naturens vilda lag,

jag mig det minsta brydde

om Gud och dess behag.

Sen, väckt ifrån de döda,

tog jag gestalt av träl

och had´ med mycken möda

så när förgjort min själ.

Jag ville Gud åkalla,

till nådastolen gå,

när jag ej månde falla

en vecka eller två.

När hjärtat hade känning

av nådens kraft och ljud,

då var min lösepenning

fullgällande för Gud.

Men var min själ oriktig,

kall eller spridd omkring,

var nåden mindre viktig

och blodet ingenting.

Så for jag fram i villa,

så matter, som en träl,

och ständigt mådde illa,

med en förtvivlad själ.

Jag kände i min anda

och i mitt kötts begär

de laster allehanda

som kunna nämnas här.

Jag sökte dem att dämpa,

men livet var förkvavt.

Jag hade ej lärt kämpa

i Jesu Kristi kraft.

Mitt hjärta var en bölja,

som i ett stormigt hav

måst alla väder följa

och rädas gå i kvav.

Av allt det, som jag trodde,

var intetdera visst,

ty i min anda grodde

förtvivlan, dom och brist.

Jag talte nog om trona,

om nådens rika älv.

Jag ropte: Herre, skona!

men litte på mig själv.

När jag ej något kände,

som sargade mitt bröst,

var det i mitt elände

för mig en hemlig tröst.

Mitt hjärta höll för ringa,

att Jesus för mig dött,

mot det att kunna tvinga

till helgelse mitt kött.

Att Gud för hela världen

en härlig seger vann,

det såg jag allt i flärden

med mindre aktning an.

Men helig bli och salig

var kedjan av mitt liv,

fast under en otalig

naturens bång och kiv.

Ett "bättren eder!" hördes

igenom märg och ben,

men byggningen uppfördes

förutan hörnesten.

Jag fann för gott att mena,

det Jesu död och blod

blott var för fromma, rena

en helig reningsflod,

men ej för de gudlösa,

som voro liksom jag,

det vor´ att nåden slösa

till köttsens välbehag.

Om allt, som var fullbordat

i Jesu blod och svett,

blev även ömkligt ordat,

som vore det väl skett,

men den som ej kund´ fatta

helt riktigt denna tröst,

den vore till att skatta

som aldrig återlöst.

Jag sökte saken göra

i Herrans ögon god

och själen min framföra

med tungt och sargat mod.

Men aldrig blev det fyllest

utgråtet vid hans dörr,

och intet hopp om hyllest

gav mig till Jesum förr.

Mitt hjärta stundom kände

av nåd sig genomträngt;

strax trodde jag nu hände,

vad jag had´ länge tänkt:

nu är jag ren och riktig

samt helig överallt,

och aldrig mera pliktig

fördärvs och synds gevalt.

Knappt var en dag förliden,

jag hade ingen tro,

var strödd, från grunden vriden

och utan samvetsro,

ty frukterna ej priste

den telning, hos mig grott,

och nogsamt mig beviste

att jag ej hade trott.

Jag las vad Andan skrivit,

men tydde själv det ut,

och vad till livs var givet,

blev mig ett dödsbeslut,

ty täckelset det hängde

för mina ögons hus

och Jesum utestängde,

all världens sol och ljus.

Nu jag mig själv förvitte,

nu gick mot Gud i krig,

nu lika orätt litte

på nåden inom mig,

nu ville mig omvända,

nu gilla Guds förbund,

nu hävde över ända

den enda livsens grund.

Jag ville ej medgiva,

att Gud var re´n försont,

men att han väl skull´ bliva,

när jag ej gjorde ont,

när jag blev sönderkrossad

av lagsens dunderslag,

samt helt och hållen lossad

från syndsens våld och lag.

Att Jesus för mig dödde 

och allt däri bestod,

att nådens källa flödde

långt mer än syndsens flod

för alla syndarena,

det stötte mitt förnuft,

fastän det helga ena

bort bli på stunden ljuvt.

Så mycket jag förmådde

med tusende besvär

jag gjorde: synden rådde

och allt var lika när´. 

Sist gav jag mig förlorad

och tänkte i min nöd:

kanske jag är utkorad

av Gud till evig död.

Ack! vad för irrig lära,

det största raseri,

att, Jesum till vanära,

gå nådens tron förbi,

att hata och förkasta

hans Evangelium

och helt onödigt hasta

till mörksens pinorum.

- - -

Att tro det blodets värde

ej gäller inför Gud

för dem, som äro snärde

i syndens band och bud,

det är, ehur det klingar,

tvärt mot den Helga Skrift,

och själen mordiskt tvingar,

likt finaste förgift.

Visst gäller det för alla,

ja, för Guds helga tron.
Dess värde kan ej falla,

men innebär pardon

för onda och för fromma,

men den, det ej antar,

vill ej till bröllops komma,

fastän han bjuden var.

Guds Lamm blir ock beskrivet

blott såsom läkare 

och som av Fadren givet

till bara helgelse.

Helt annat lärer Paulus

i de korinters brev,

men du, ännu en Saulus,

besinna vad han skrev!

En annan Jesum målar

som Faderns kärleks pris,

blott såsom mildhets strålar

och nådenes bevis,

men Kristus är utgiven

och för oss vorden död,

ja, vreden stillad bliven

i Jesu marterflöd.

- - -

Så är då Jesu lydnad

vår enda sällhets stöd,

hans lidande vår prydnad,

som står i liv och död.

Hans kärlek ej fördränkes

av Adams syndaflod,

men den som tror försänkes

och renas i hans blod.

- - -

Märk, tron är utav nåden,

men nåden ej av tron.

Först bäras himlabåden

om nåd till var person,

men sedan följer vakna,

upplysas, böjas, ja,

all egen kraft att sakna

och blott för intet ta.

Det ena Jesus gjorde,

och det är en gång gjort,

i himlen och på jorden 

har det ock blivit sport;

det andra skall nu hända,

det gör hans Ande, märk!

det är att oss omvända,

och verka Andens verk.

Kan detta ske ell´ icke,

är nåden given dock;

om vi oss därtill skicke,

så ha vi gåvan ock.

Men om vi den förskjuta,

är gåvan likväl till.

Vill du ej livet njuta,

så dö då, som du vill.

Du dör, men ej behöver

att dö, ty du är köpt.
Guds Ande du bedrövar,

helst du var även döpt.

Du ställer dig helt farligt

i en osäll gestalt,

sen dör du oförsvarligt,

och därmed är det allt.

Att nåden oss förvärva,

si det har Jesus gjort,

samt rättighet att ärva,

och öppnat livsens port

för hela mänskosläktet,

si, det är redan gjort,

ja, haver krossat häktet,

som visst är mer än stort.

Men vad som nu bör göras,

är taga nåden an

och nu sig låta föras,

som bruden till sin man,

att sig hans rätt ikläda,

fast fattig och ovärd´,

i tron till arvet träda,

av nåd därtill beskärd.

Här finnas tusen tröster,

den endast vill kan ha,

var själ blev återlöster

på berget Golgata.

Den detta tror, han bliver

båd salig, helig, böjd,

och går med munter iver

i liv och döden nöjd.

Ja, den som tror, han gläder

båd Gud och himlens här,

i Lamsens vita kläder

han härligt klädder är.

Men den, vars otro övar

mot Jesum avigt mod,

Guds Ande han bedrövar

och ratar Jesu blod.

Han så frivilligt skiljes

från nådavalets ord,

gör satan själv till viljes.

Det största själamord

på anden sin den dyra,

det sista syndafall

begår han i sin yra,

och evigt ångras skall.

Men den på blodet vilar,

har ständigt sol och dag,

står fri för skott och pilar,

för otro, synd och lag,

ty allt vad han bör göra,

har Jesus redan gjort,

och vill sitt verk utföra

i själen alltid fort.

Var dag nu själen röner

mer nåd, mer tro, mer kraft,

mer lust till lov och böner,

mer liv av livsens saft,

mer ljus, mer klarhet, styrka,

hon får nu tusenfalt,

samt Gud i Kristo dyrka,

ja, helgas över allt.

Dock, detta är ej grunden

som hon nu vilar på,

men som i första stunden

hon nåd av nåd månd´ få,

så vill hon nu ock njuta

förlåtelse av nåd,

samt liv och räkning sluta

i kraft av fridsens råd.

Utfattig hon sig kände

i livsens första punkt,

när Anden henne sände

ett hjärta svårt och tungt,

men ännu mer hon finner

sitt djupa syndafall,

ju närmare hon hinner

till Jesu fotapall.

Den själen står på grunden,

som på ett hälleberg,

skall ej i sista stunden

för döden skifta färg.

Hans liv är Jesum känna,

vill mer dock känna´n än.

Hans levnads lag är denna:

en Guds och mänskovän.

Si, den kan ledigt kämpa

båd´ in- och utom sig,

samt syndens gnistor dämpa

och föra andans krig

mot själve Leviatan

och hela mörkrets makt,

ty Jesus haver satan

i döden nederlagt.

Si, den kan sjunga, prisa,

tillbedja Herren Gud,

sig för hans ansikt´ visa

i Lamsens bröllopsskrud,

samt utav hela världen

var timma avsked ta,

och göra sista färden

förnöjd. Halleluja!

Guds Ande, mig bevara

från all min egen tröst

och lär mig vörda bara,

att jag är återlöst.

Det dyra ordet höra

till all min själafröjd,

si, det skall evigt göra

min ande i mig nöjd.

Är det Guds blod som strömma´

till alla själars väl,

så må vi högt berömma,

ho har ock mera skäl,

än Adams fallna släkter,

som blott för Gud bestå

i vita silkesdräkter,

dem de i blodet få?

Ack! ville var en tunga

om det som Jesus gjort

predika, tala, sjunga,

skull´ saken vinnas fort.

I herdar, troget ropen,

som fören Andens värv,

så att den arma hopen

må räddas från fördärv.

Nu kommer, mänskor alla,

till nådastolen fram.

Bland oss låt evigt skalla:

Halleluja, Guds Lamm!

Hav evigt pris och heder

av dina köpta får!

All världen, fröjdens eder:

Guds salighet är vår.

A C Rutström:

Här kommo tio tjog förkylda finska knektar

Här kommo tio tjog förkylda* finska knektar

och mången officer, som sällan gärna svektar,
soldater svenska med, av dussin många nog
som å de norska fjäll blåkullakölden slog.

Ack, jämmer, jämmer stor, som rörde stockar, stenar!
Här måste sågar fram, ambesser, prylar, prenar,
när få ell´ ingen fanns, som dessa läka må,
så måst´ jag tvungen ock den mödan ta mig på.

Jag ville skalda om blåkullafärden stygga,
som månd´ mång tusen man förkväva, slå till rygga,
men Clio frusen är; de döda ligga där,
de kylda fördes hit, att få sjukhuset här.

Här mängdes arla, sent, i pannor, pottor, krukar
kylplåster till mång´ pund som breddes ut på klutar.
Här klipptes mångom hand, tå, finger, fötter av.
Av allom endast en här dödde, fick sin grav.

*förkylda=förfrusna

O Broman

Folkupplagan

När kungar skola skjuta folk, 

begagnas kulor och kanoner. 

Kanonen, som är maktens tolk, 

dock kostar upp till millioner. 

När folken skola skjuta kungar, 

då ha de bara dynamit, 

kanonen länsat deras pungar, 

och fattig hjälte blir bandit. 

O Barthold Swartz, du store, 

man firat nyss din jubelfest, 

som om din stora upptäckt vore 

ibland de bästa allra bäst. 

Ditt pulver svart liksom din kappa, 

det var en präktig medicin, 

det verkar hastigt som Jalappa, 

och botat kyrkans kolerin. 

Men ock det slagit blåa dunster 

i folkens ögon när det brann, 

och alltför dyr på dina gunster, 

du aldrig blev en folkets man. 

Nobel, ditt namn hörs sällan prisas! 

Din upptäckt stundom dock med skrik 

sig påmind gör, men då förvisas, 

ty den har luktat politik. 

Din vita salva redan botat 

så många sår av käpp och knut, 

och fast med tullförbud man hotat, 

den har gått fri som kungligt krut. 

Den frigjort snart det gamla Russia, 

den slår i kistan spik på spik. 

Om världen ej ett stort Borussia 

skall bliva ömkligt, blodigt lik, 

då är det du som har meriten 

att jorden ännu ej står lik. 

Så vit som snö är dynamiten, 

“som oskuld och som arsenik!” 

Du Swartz, en liten edition lät taga 

för de förnäma och för furstehusen! 

Nobel! Du gav en väldig folkupplaga, 

som ständigt lägges upp i hundratusen!

A Strindberg:

Nobelpriset

Nej, tyst, sirén ifrån den undre världen,

som efter slutad diktning stör min kväll!
Vik hädan och försvinn från huvudgärden
med vad du har att viska om Nobel!

Du vet min syn! För mig är större heder
att självmant stå tillbaka något år...
I morgon skriver jag och undanbeder
mig priset, som må delas, bäst det går.

Blott gå din väg, och låt mig nu få sova
å Sångmöns arm, en lyckligt nöjd poet,
som tackar Gud för ödmjukhetens gåva,
den största, som jag näst min harpa vet.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Anna

Varför slog du kring min hals din arm?

Varför var din kyss så ljuv och varm?
Varför stal du friden
och det djärva modet ur min barm?

Högre var det mål jag ställt för mig
än ett famntag och en kyss av dig;
stoltare den strävan,
som min unga aning skapte sig.

Kärlekens förtjänst är dock så svag,
allt dess svärmande föraktar jag.
Icke vid din sida
vill jag drömma bort min levnads dag.

Si, en härlig väg för mannen står,
ärans ljusa väg, evar han går;
och dess lagerkrona
kan han fläta fritt omkring sitt hår.

Stolta mod, som värmer så min själ!
O, bliv endast du min arvedel,
och jag säger långsamt
åt min kärleks gyllne dröm - farväl.

Nej, kom åter till mitt bröst igen,
du mitt vilda hjärtas milda vän!
Anar jag det högsta,
o, så står du alltid högre än.

Flammar ej ditt bruna ögonpar
för vad livet bäst och ädlast har?
Ser jag ej din panna,
lik en molnfri himmel, mild och klar?

Du är själen av mitt unga liv;
andans kraft och höghet åt det giv!
Du är mig en stjärna;
natt och töcken från min själ fördriv!

Ja, min barndoms vän, min ungdoms brud,
låt mig höra dina läppars ljud;
ack, det klingar ljuvligt
som ett halvförgätet bud från Gud.

L Stenbäck:

Marias lovsång (Magnificat)

Min själ prisar Herrens storhet,

och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.
Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet;
och se, härefter ska alla släkten prisa mig salig.
Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig,
och heligt är hans namn.
Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte
över dem som fruktar honom.
Han har utfört väldiga gärningar med sin arm,
han har skingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan.
Härskare har han störtat från deras troner,
och ringa har han upphöjt;
hungriga har han mättat med sitt goda,
och rika har han skickat bort med tomma händer.
Han har tagit sig an sin tjänare Israel
och tänkt på att bevisa barmhärtighet
mot Abraham och mot hans säd till evig tid,
efter sitt löfte till våra fäder.

Maria:

Vårt land

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,

ljud högt, o dyra ord!

Ej lyfts en höjd mot himlens rand,

ej sänks en dal, ej sköljs en strand,

mer älskad än vår bygd i nord,

än våra fäders jord.

Vårt land är fattigt, skall så bli

för den, som guld begär,

en främling far oss stolt förbi,

men detta landet älska vi,

för oss med moar, fjäll och skär

ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus

och våra bäckars språng,

den mörka skogens dystra sus,

vår stjärnenatt, vårt sommarljus,

allt, allt, vad här som syn, som sång

vårt hjärta rört en gång.

Här striddes våra fäders strid

med tanke, svärd och plog,

här, här, i klar som mulen tid,

med lycka hård, med lycka blid,

det finska folkets hjärta slog,

här bars, vad det fördrog.

Vem täljde väl de striders tal,

som detta folk bestod,

då kriget röt från dal till dal,

då frosten kom med hungerns kval,

vem mätte allt dess spillda blod

och allt dess tålamod?

Och det var här, det blodet flöt,

ja, här för oss det var,

och det var här, sin fröjd det njöt,

och det var här, sin suck det göt,

det folk, som våra bördor bar

långt före våra dar.

Här är oss ljuvt, här är oss gott,

här är oss allt beskärt;

hur ödet kastar än vår lott,

ett land, ett fosterland vi fått,

vad finns på jorden mera värt

att hållas dyrt och kärt?

Och här och här är detta land,

vårt öga ser det här;

vi kunna sträcka ut vår hand

och visa glatt på sjö och strand

och säga: se det landet där,

vårt fosterland det är!

Och fördes vi att bo i glans

bland guldmoln i det blå,

och blev vårt liv en stjärnedans,

där tår ej göts, där suck ej fanns,

till detta arma land ändå

vår längtan skulle stå.

O land, du tusen sjöars land,

där sång och trohet byggt,

där livets hav oss gett en strand,

vår forntids land, vår framtids land,

var för din fattigdom ej skyggt,

var fritt, var glatt, var tryggt!

Din blomning, sluten än i knopp,

skall mogna ur sitt tvång;

se, ur vår kärlek skall gå opp

ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,

och högre klinga skall en gång

vår fosterländska sång.

J L Runeberg:

Finlands värn

Och solen steg upp över öar och djup

och brann genom dimmans duk.
Liksom i purpur plöjde vår slup
i bölja mornad och mjuk.

Kupoler glänste med grekiska kors
som guld över Sveaborg,
men ännu i skugga låg Helsingfors
med tomma gator och torg.

Nu kursen styrdes, vid ljusnande dag,
emellan prickar och grund
förbi en murad arkipelag -
vulkaner i nästa stund.

Och vinden riste med tveksamt grepp
i boj och i ankartross
på tsarens förtöjda pansarskepp,
på Peter Velkijs koloss.

En krets av klippor med vallar och värn
och flytande fästen bredvid,
förfärliga, mörka - granit och järn,
triumfer för våldets tid!

Där låg den vaknande, vackra stad
bak dessa hotande skär,
låg där med parker och esplanad
i dessa vulkaners sfär.

En molntapp i fjärran Afghanistan,
en krusning vid Hellespont
hit fram som ett skydrag hinna kan,
en storm på finsk horisont.

En nyck, av halva vår världsdel lydd,
kanske i morgon helt kallt
till några "större" intressens skydd
kan bjuda blomstringen: halt!

*

Men kronorna logo i tidig stund
med glittrande dagg på blad,
då fötterna åter kände grund
i öppen, ljus esplanad.

Där stod på sin sockel en hög figur
mot himmel i rosig färg.
Orubblig i bronsen, fast som en mur,
så stod han där - Runeberg.

Och Suomi, lutad till sockelns fot,
sin fristad hos bilden fann,
som hennes öde, i med och mot,
är bundet till denne man.

Ett frö för framtiden, stilla gror
hans tanke i Suomis bröst.
En tveksam främling i folkens kor
hon var, tills hon hört hans röst.

Vart drömmande ljud från skog och strand,
var stammande hjärteton
förstod sig själv och brast ut: Vårt land!
Då föddes en ny nation.

Så siarens ord vart ett Finlands värn,
dit nyckfulla vindar ej nå;
inom en ring av granit och järn
det ståndar - och skall bestå

ännu då böljornas lätta skum,
som brytes mot skärens rand,
blott finner en stenhop på vallarnes rum
med rostig järnplåt ibland;

ännu då "frågan", som stör vår värld
för rätten till ett par sund,
ett löje av ömkan blott aktas värd
helt flyktigt på framtids mund.

Om molnet kommer, orkanens tolk,
och visar sin knutna hand,
den man, som sjungit ihop ett folk,
än skyddar i sången sitt land.


C Snoilsky:

En snubbe på julfest i Sjövik

Vid julfesten i Sjöviks missionshus 

den 3 december 2021

En snubbe på julfest i Sjövik

ej ansåg den platsen nog snörik.

Den kvällen så svalt han -

med ris á la maltan

han strök marken vintermiljölik.

A Holmberg:

Munkåret

Advent, Advent!

En dörr, som står på glänt
till allt, som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.

Nu är det jul.
En brinnande och gul
och sällsam stjärna står på vakt vid gudabarnets skjul.

O fastelag!
Min ande är så svag,
och efter hetvägg trängtar den varenda fettisdag.

O Påskatid!
Vad luften kännes blid,
nu uppstår allt, som fjättrat låg i dödens boja nid.

O Pingstafest!
Du, som är störst och bäst.
Gud Fader, Son och Helgeand på jorden är vår gäst.

Jfr Löwenhjelms likbegynnande dikt Advent!

H Löwenhjelm:

Adventsljusen tänder vi ett efter ett

Adventsljusen tänder vi ett efter ett:

En brinnande bön för sanning och rätt.

Det första ska lysa i mig, djupt härinne
bevara mitt hjärta och värma mitt sinne.

Det andra ska lysa för alla jag känner
att alla får plats och kan leva som vänner.

Det tredje ska lysa för alla som lider
som kämpar och drömmer om lyckliga tider.

Det fjärde ska lysa för marken och skogen
för luft och för hav och vår framtid på jorden.

Adventsljusen tänder vi ett efter ett:
En brinnande bön för sanning och rätt. 

©Margareta Melin 

(publ. med förf:s tillstånd)
M Melin: 

Advent, advent

Advent, advent!

En dörr som står på glänt

till allt som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.

Advent, advent!

En stjärna Gud har tänt,

som furste och som hjälpare sin son Han oss har sänt.

Fragment, fragment!

Nu må det vara hänt,

att med mitt ävlande och liv vart ingenting bevänt.

Läs även den likbegynnande dikten Munkåret! 

H Löwenhielm:

Det snöar över slätten

Det snöar över slätten

i tyst decembernatt,
i vita vidder skönjer
jag bygd och gårdar matt.

Du sorgsna väg därute
i mörker, ruvande tätt,
med svängande gråa vindlar
kring vinterödslig slätt,

du är som min trötta tanke
i fjättrande mörker frätt,
du vita väg, du frusna
i vinterödslig slätt. -

*

Det snöar över slätten
i tyst decembernatt,
ur viddens fjärran skiner
en ensam ruta matt.


V Ekelund: