All makt är lån

All makt är lån och kan förvaltas

på tre olika sätt:
till att hjälpa upp
eller trycka ner
eller aldrig tas i bruk.
Alla har frihet att välja.

©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Barfrost

Sammetsbrunt sig hopar

vinterskymningens dunkel tätt;

röda och lysande

stiga rökarna

över tyst och barfrusen slätt,

och i vägens gropar

blinkar vattnet,

sakta frysande.

Och den sista svaga

vinden lägger sig, allt är

andlöst tigande,

medan röda dimmor draga

över månen, upp i öster

hastigt stigande.

V Ekelund:

Genius

Genom dessa dunkla åren

ser jag stundom stjärnor

över dunkla molnbryn

i en plötslig klarhet simma.

Genom dessa dunkla åren,

där jag ofta trodde

att den gode Ängeln vikit från mig,

har han dock

- o under av nåd! - 

följt mig troget;

ty stundom när i 

övermäktiga kvalet

min ande dignat,

har jag plötsligt känt hans

sköna kärleksögons

blick ned i mitt hjärta

stinga hett likt

varma tårars rinnande.

V Ekelund:

Tiden är ingenting

Grässtråets barn, så lika sin fader,

växa och dö i oändliga rader.

Morgon blir afton i evig ring;

tiden är ingenting.

F M Franzén:

Nu kom den första frosten

 

Nu kom den första frosten.

Den stålgrå vikens låga strand

blev som en fallen lies rand

som färgats röd av rosten.

Nu stå de sövda träden

i höstens kalla, gula sken

med färg av lik och mull och ben

och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller

mitt bläckhorn raskt med alzarin

och fäller ned min rullgardin

och diktar blå idyller.

Är väl gardinen nere,

vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.

Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka

min rullgardin? Hur färgrikt grant

tänds solens sken på uddens brant,

där brustna svallar stänka.

Bland nät som torra hänga

står fiskarbåten stjälpt på hälln,

och tröskverk surra intill kvälln

vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen

av dikter om gråvädersslask

som andar ur Pandoras ask

från nordiska Parnassen.

Hur stora starka karlar,

som dricka öl och äta stek,

fått lust för sådan strängalek

man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.

Vad pressar deras bröst så hårt?

Att skriva vers, är det så svårt

att hjärtat börjar svida?

När skalden på en timma

kan gråta full en fingerborg,

då tror man sist att skaldens sorg

är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer

ett uns av skratt, ett pund av gråt;

den starke ler med stolthet åt

det bittra gift han tömmer.

De gamles undanstuckna

och glömda lyra stränga vi

och spela deras melodi,

den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,

som varma efter vin och glam,

de röda löven dansa fram

i grå septembervinden.

De dansa inför döden

som männen vid Termopylae;

må dansande vi gå som de

mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,

som aldrig flydde dansens ljud

att grubbla och att svalna!

När rönnens klasar mogna

och vinteräpplet glöder svällt,

då kalla stormens pipor gällt

till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur

i papperskorgens trånga bur

och bränna papperskorgen.

Vi stryka sot och aska

i skägg och hår och på vårt skinn.

I första hus vi storma in

och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,

triangel, horn och oboe.

Buteljerna slås upp, och se,

de spruta som delfiner!

Vi bullra och vi svinga,

så väggens rappning brister loss,

så taket snögar gips på oss

och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi

som mantlar och som kjolar.

Terriner och karotter,

ansjovislådor, sylt och salt

vi slunga genom fönstret allt

och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta

vi porten av som druckna män;

i lövsaln duka vi på den.

Med frukt vi faten lasta,

med tjäder, svamp och kräftor.

Och när vi druckit sist på dem,

få de som stupa bäras hem

med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder

vårt bord och allt som bordet bär,

låt oss, som hålla stormen kär,

stå upp och klappa händer.

Som formade i drivet

och blårött guld stå land och stad;

jag vill bland höstens döda blad

bedårad prisa livet.

V v Heidenstam:

Oxen i Sjöga

Biskopen drog till Sjöga,

borterst upp i sitt stift,
steg i stolen,
sken som solen,
tydde den heliga skrift.
Bönderna lyssnade stumma.
Då från kyrkans kor
hördes det mäktigt brumma:
Ljug ej, bror!

Häpen såg bispen en mule
röras på målad mur,
tänke: Lukas,
du skall stukas,
ditt katolska djur!
Kyrkan lät han limma
vit som en skinande lärft.
Templet stod som i dimma,
svalt, kalt, kärvt.

Långa tider därefter
skrapas nu sten på sten.
Fram ur putsen,
töcknet, smutsen
växer kött och ben.
Kyrkfolkets undrande öga
hänger vid bildrikt kor.
Ypperst är oxen i Sjöga,
sträng, stark, stor.

Stor är oxen i Sjöga.
Pannan är som ett valv.
Satan, den lede,
flyr för hans vrede,
lik en ringa kalv.
Mångförgylld om horna
går han på himlens äng,
vaktar de fromma korna,
stor, stark, sträng.

Heliga oxe i Sjöga!
Heliga äro dina horn.
Helig är svansen
du lyfter i dansen
upp mot kyrkans torn.
Heliga äro dina klövar,
som trampat Kanans mark.
Bland pelarträd du strövar,
stor, sträng, stark.

Åldriga evangelister,
träden nu alla fram!
Kitt och klister,
allting brister,
världen står i damm.
Märken I ej hur det grånar
åter till medeltid?
Luften morlar och dånar:
storm, ström, strid.

Ängel, blås i basunen,
bryt ditt sista sigill!
Smattra, örn,
kring kyrkans hörn
din apokalyptiska drill!
Ryten, I lejonlundar,
ert blodsevangelium!
Oxen ensam begrundar,
stor, sträng, stum.

Fjärran i fridens ängder,
ledd som med solskensgarn,
följer stuten
glansbegjuten
himmelens förstfödda barn.
Ensam vid drömmande tjärnen
går han i oljeskog;
blommor bär han på stjärnen,
vingar gro kring hans bog.

Minuten ganska snällt försvinner

Minuten ganska snällt försvinner,

en timmas tid går hastigt bort.

En dag som strömmen snart bortrinner,

en veckas lopp är mycket kort.

En månad går, och året skrider,

tänk, vandringsman, hur tiden lider.

På tiden följer död, men vet:

på döden följer evighet.

Det var två bröder Montgomery

 

Det var två bröder Montgomery,

som aldrig drack annat än Pommery.
Och bjöd man dem vatten
så sa de: "Fy katten!
Det där är ju sånt man omkommer i!"

Den 14 oktober 1852

Bölja följer tyst på bölja.
Skölja
de med tårar hemmets strand?
GUSTAFS stoft de till oss föra;
röra
suckande vid Sveriges land!

Kommer så han hit tillbaka?
Vaka,
höljd i sorgflor, Birgers stad!
Tro dock ej på dödens villa;
stilla
ser ur skyn Hans ande glad.

Sorgsna skaror stranden hölja,
följa
Gustafs bår med tårfull blick.
Den bland segerfanor röjen!
Dröjen
I de valv, dit tåget gick!

Tyst och mörk står kungaborgen,
sorgen
där sin boning slagit opp.
Klagan höjs ur slott och hydda,
flydda
äro glädje, vår och hopp.

Vad förenar alla hjärtan?
Smärtan
vid den ädle dödes grav!
O! vad fyller alla sinnen?
Minnen,
som hans sköna liv oss gav.

Grav! hans andes blomsterslöja
dröja
må hos dig, och bli till stoft!
Men hans själ ej här är fången;
sången
möter oss som rosens doft!

Den från folkets läppar klingar,
bringar
tårars frid och minnets tröst.
Darrande, med bleka strålar,
målar
Gustafs bild i varje bröst.

«Sov vid höge fäders sida,
blida,
tidigt fallna Sångardrott!
Konsten sina Gustafsdagar
klagar:
Såg én morgonrodnad blott.

Tag vår kärleks enkla, fromma
blomma,
tag vår saknads varma tår,
då vi nu i stjärneglansen
kransen
tacksamt lägge vid din bår!
 

T Knös:

  

Bröllopssång

Ynglingar! följen den redliga vana,

vilken gav fäderna gyllene dar!
Tapperhet öppnade krigsgudens bana,
kärlek den väg, som till äktenskap bar.
Unga flickor, när vid sländan
ni förnött så mången höst;
minnens skalken i ert bröst,
hur han trasslade bort ändan.

Glättigt i dag bland lekar och nöjen
för han er syster i ljuvliga band:
Lyran stäm opp och glasena höjen!
Hymen tar facklan av kärlekens hand.
Glöm, du yngling, segrarns ära
i din trogna makas famn:
glöm det tomma hjältenamn
mot ett ljuvare att bära.

Den 14 oktober 1798.  

U C Widström:

Vadsomhelst

Av alla ord

det största:
vadsomhelst.

Hata vadsomhelst,
famna vadsomhelst,
sjunga vadsomhelst.

Älska vadsomhelst.


H Parland:

Jag kysser ingen flickas mun

"Jag kysser ingen flickas mun,

och ej min läpp till bägarns rand

till skummig druvsaft för.
En kind, vars hy så fin och tunn
mitt ögonkast har satt i brand,
en blick, som söker min ibland,
slikt ej mitt hjärta rör.

Kom icke i er skönhets glans,
senora, fram till gallret här!
Jag för er närhet skyr.
Jag kåpa bär och rosenkrans,
madonnan är min hjärtans kär,
och vattenkrukan trösten är,
dit jag i sorgen flyr."

"Varför då dröja, fromme man,
i midnattstid vid min balkong?
Säg, ber ni för min själ?
Nej, fly, fly fort! Man komma kan.
Din värja sticker fram så lång.
Man hör nog, trots all helig sång,
sporrklangen från din häl."

S Lagerlöf:

Jag diktar för ingen

Jag diktar för ingen -

för vinden som vandrar,
för regnet som gråter,
min sång är som blåsten,
som mumlar och går
i höstnattens mörker
och talar med jorden
och natten och regnet.

V Ekelund:

Kalsonger och byxor

Vad än man hava må emot Kalsonger, 

så äro dock onekligt Byxor bra. 

De första måste tvättas tusen, tusen, tusen gånger: 

de andra kan man alltid svarta ha.

C J L Almqvist:

Emanuel

Baljor för åtta till sexton liter,

yxor, sågblad och jaktgevär - - -
Här går han, yngst bland expediter
i Göranssons järnaffär,
sysslar, villig och oförtruten,
sjuttonårsgänglig, tyst och sluten,
raspar ner siffror, slår in paket.
Tankarna gå dit ingen vet,
långt bortom kunder som pruta och prata,
långt bortom disk och sorl och gata -
Emanuel Nord är poet.

Allting skall skötas, rappt och vaket.
Emanuel hit, Emanuel dit -
bära från lagret, hämta från taket,
bocka för snubbor och slit.
Brådskan glider i intervaller.
Men bortom sorlet som stiger och faller
vidgas en värld, en hemlig och rik:
- Ringar som passa åt Husqvarna spisar -
nånting som rimmar på dämpad musik - - -
Timmarna gå. Emanuel visar
cyklar, strykjärn och spik.

Heliga värld, av vilja bräddad!
Boden stängs, nu kan han få gå.
Räckan av strofer, i minnet räddad,
bär han hem till sin fattiga vrå,
går som i blindo, i vakna drömmar.
Svallet av rytmer och rim som strömmar,
bär det ej honom till ära en gång?
Svarta gränder, svarta prång,
spårvagnssättet som dånar och skramlar -
vad är allt detta för den som famlar
yr av en brinnande sång?

O, du fattiga, unga, blonda
röst, som ropar vid livets port,
stiger en dag ur din famlande vånda
något fullkomnat och stort?
- Det som växer stolt och förteget
gömt i ens själ, det är dock ens eget.
Allt få vi böta för, hundrafalt -
livet jagar oss, blint och kallt,
dränker vår ringhet i glömskans floder.
Djupt i hjärtat, ensamme broder,
äga vi ändå allt!


Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Belsassar är drucken av vin och mätt

Belsassar är drucken av vin och mätt.

För den siste av Nebukadnessars ätt
små fötter låt dansa kring salens fontän,
som stenarna vätt.
Ty konungens själ vill sväva hän.
Belsassar är vägd och befunnen för lätt.

På tinnarna brinna lågorna matt.
Över staden hänger en glödhet natt.
Nu har konungen gästabud i sin sal.
Hör sånger och skratt.
Hör klang av oboë och cymbal. -
Belsassar! Din själ skall tagas i natt!

H Löwenhielm:

O Herre, kom snart och lys upp natten

O Herre, kom snart och lys upp natten.
Såsom döende längtar,
så längtar jag efter dig.
Säg min själ att inget händer, utan att du tillstädjer det,
och att inget som du tillstädjer är tröstlöst.

O Jesus, Guds Son,
du som stod tyst inför dem som dömde dig,
håll tillbaka min tunga,
till dess jag fått besinna vad och hur jag skall tala.

Visa mig vägen
och gör mig villig att vandra den.
Vådligt är att dröja
och farligt att gå vidare.
Så uppfyll då min längtan och visa mig vägen.

Jag kommer till dig, såsom den sårade kommer till läkaren.
Giv, o Herre, mitt hjärta ro.

Birgitta Birgersdotter:

Mod och försakelse

Till Jenny Lind d. 24 december 1839. 

O föll uti ditt varma hjärta 

en gnista av den låga blott, 

som giver fröjd, som giver smärta, 

blev Snillets gudalån din lott,

låt uppåt då dess flamma flöda, 

den mot sitt upphov tar sin fart. 

Ack! Vet, den skall ditt liv föröda, 

men vet, den är av himmelsk art.

E G Geijer:

Verkan av flyktighet

Du tror att lastens makt hos mig all dygd förjagar,

att i min yras brand jag ej av sansning vet:
du på min ålders dårskap klagar;
känn ock min ålders flyktighet!

När själen, tjust och döv, blott lyder nöjets lagar,
när känslan i sitt väl förnuft och tankar dränkt,
naturen, till vår hjälp, åt ungdoms galna dagar
ej fåfängt flyktigheten skänkt.

Hon tror med kärleks band sitt nöjes kransar knyta,
men oron följer hennes spår:
och, ledsen vid sin fröjd, hon blott av lust att byta,
i Dygdens flydda famn med lika iver går.

Dess storm, vars vilda yra svallar,
och bjuder Dygd, Förnuft och Snillets styrka trots,
är den, som själv oss återkallar,
i lugnet av den hamn, var ur han kastat oss.

Hon sina nöjen blint bereder,
och lika blint till dem en avsmak bär:
ack tackom Himlen än, som gett åt vårt begär
en svaghet, som till Dygden leder,
när styrkan oss ej lämnad är:
som, sen han sårat sig, kan själv sin skada hela,
och oss till frihet för, då han sig fängslig ger.

När tjusta sinnen blindvis spela,
vem är som någon stund sig ej förvillad ser?
Men det ju lika är, blott hjärtat upphör fela,
om det av föresats ell’ blott av ledsnad sker.

O Bergklint:

Du vet det nog mitt hjärta

Du vet det nog, mitt hjärta,

du vet att stor är Gud,
men stor är också satan,
som ständigt byter skrud.

Nåväl, så får du kämpa
och tro trots brutna bud
att stor är mörkrets furste,
men större är dock Gud.

K Munk:

En höstlig dropp från blad och grenar faller

En höstlig dropp från blad och grenar faller,

det snyftar sakta mellan kors och vårdar.
Jag minns den dag vid klockeklangens daller,
då du drog in att bo i dessa gårdar.

Jag är en fånge, kedjad bak ett galler,
men fordom löpte jag som skogens mårdar,
jag tänkte ej på morgondar och gårdar,
en mun jag kysste, blekröd som koraller.

Jag kan ej tänka på all fröjd vi njöto,
men lever jag, så är det för att minnas
all glädje här på jorden du mig givit.

Men stunden kom, och dina ögon slöto
sig, och du gick att aldrig mera finnas,
och jag blev kvar att dras med detta livet.

H Löwenhielm:

Enighet och rätt och frihet

Enighet och rätt och frihet

för vårt tyska fosterland,
låt oss sträva efter detta,
av allt hjärta, hand i hand!
Enighet och rätt och frihet
skapar nya syskonband.
Nu i glansen av den lyckan
blomstra, tyska fosterland!

A H Hoffman von Fallersleben:

Inte en grå liten höstdag

Inte en grå liten höstdag 

och aldrig en frostklädd kvist 

det finns på andra sidan 

och det tycker jag nog blir trist. 

Inte en grå liten höstdag 

och aldrig en skog som står vit. 

Men den vackraste dag som vintern oss ger 

har det hänt att jag längtat dit. 

 (Efter Ferlin).

A Holmberg:

I lärdomskvarteret

 

Extraläraren: "Jordgloben är sig lik..."

Adams, Evas friska barn
till skolan gå i gamman.
Lieber Knabe, strid för AB,
slåss mot gröna C!
Bänken snärjs i granna garn
av fantasin med flamman.
Romboiden blir så vriden.
Cirkeln börjar le.
Ordningsman, allvarsam,
led nu leksen gosse fram!
Intet nojs med bloms och flarn!
Sök hålla tankar samman!
- - -
Adams, Evas friska barn
till skolan gå i gamman.

Bordets jordglob, blank och grön,
som förr i goda tider!
Avbild duger - fast den ljuger
frid om stridens trakt.
Klar som förr den stolta sjön,
där Oceana rider.
Flodblå strängar - länders ängar,
rätt som skaparn lagt!
Färgen ren - allt i sken!
Ej man ser var lien ven.
Fläckfri, blodfri mulln och snön...
Sig lätt på axeln vrider
globen, trind och blank och grön,
som förr i fridens tider.

*

Stora barn av Adams ätt
i världen röster höja:
"Jag skall älska, du skall älska!"
"Jag skall hata..." Ve!
Skri och smatter - farligt sätt
att sköna verbet böja!
Villervalla - orrar knalla.
Nu för sent att be.
Sträng lektion - som kanon
dånar lärarn, hård i ton.
Bleka haven i en rök...
Ej alls man mäktar skratta.
Konjugera mer! Försök
att ordets ande fatta!

Adams plantor - skilda namn! -
som växa i det arma:
Liebe Eva, hjälp oss leva,
strid mot svarta ve!
Is och mörker tryck i famn
mot bröstets knoppar varma!
Lieber Knabe, slåss för AB!
Rättens pekning se!
I var vrå, handlen så
att ett starkt betyg vi få!
Vid terminens sista tid
berömmet må vi dela!
Rektor blid skall bjuda frid
vid läktarns körsång! Sela.


B Sjöberg:

Nu med en rysning föds oktoberdagen

Nu med en rysning föds oktoberdagen,

och bakom fönstrets kors i dödstyst hus
dess gryning växer grå i hotfullt ljus.
Du sover, och de trötta andedragen

bredvid mig stiga som en lampas sus.
Själv febermatt jag lyss och lyss till slagen
utav din puls, och halvt av drömmar tagen
jag skälver till vid minnet av vårt rus.

Det var en afton, och september dog,
och kanske kvällen oss med smitta slog
av glöden kring sin hektiskt heta tinning.

Nu kommer morgonen med kall besinning
och själen famlar efter nattens hägn.
Men dagen grytt med vasst oktoberregn.

F Heller (G Serner):