Litet bi på blommans brädd
satt i gröna lunden;
väpplingen var redan klädd
arla morgonstunden.
Siskan hämtade ett bär
som i purprur skimrat,
då hon flög med vinge skär
till det bo hon timrat.
Några myror i en rad
kunde kvisten draga,
enighet ger styrka, sad´
ju de gamles saga.
Humlan i sin sammetskjol
satt som en matrona.
Bromsen drog sin basfiol
under lindens krona.
Mäster spindel satt och spann,
tråden skickligt böjdes,
daggens pärla där så grann
i festoner röjdes.
Myggans dotter, smal och nätt,
gungade förmätet.
Mamma varnat med full rätt:
akta dig för nätet!
Lilla Malin sprang så glad
arla morgonstunden,
hörde huru siskan kvad
glädjepsalm i lunden.
Se, då fylldes hennes bröst,
hennes ögon klara,
tänkte hon: jag ock en röst
till Guds lov vill vara.
Går en myra i sitt stoft,
medan bördan drages,
andas väpplingen sin doft,
fast dess honung tages,
vill jag icke leka blott,
men min börda bära,
glad att jag så mycket fått,
sjunger till Guds ära.
En torr och kall vår gör sommaren kort
och vintrens föda fördriver.
Gud hjälpe, som rår, si våren går bort
och liten glädje oss giver.
Sol varma, förbarma! Hos vädret torrt
nu kölden sommaren river.
Gott majeregn giv, lät dugga tätt ner,
lät varm dagg örterna fukta!
Oss torkan bortdriv, lät frostet ej mer
de späda blomsteren tukta!
Var nådig, var rådig! För dem jag ber,
som Herran tjäna och frukta.
Lät väderet kollt och torkan oblid
ej tvinga rosorna röda,
lät åkeren stolt ej läggjas så nid,
att han ej bondan kan föda!
Bevara från fara i allan tid
den späda jordenes gröda!
Lät himmelens port utvidga sin gång,
hjälp molnen högre uppstiga,
lät höra oss fort skön näktergals sång,
som kölden tvingar att tiga!
Lät sjunga de unga med stämmor mång!
Lät barnen dansa och niga!
Lät dansa å rad folk, stora och små,
lät färla sommarens färlor!
På blomster och blad lät tillra och stå
de våta himmelska pärlor!
Lät kvittra, lät tittra steglitsor små,
hos granna svenska sädsärlor!
Giv glädje och tröst, lät lärkjan ej dö,
lät leva sommarens svala!
Hugsvala vart bröst på Sveriges ö,
som nu mån sorgeligt tala!
Giv sommar, giv blommer, giv gott grönt hö,
lät göken ropa och gala!
Mot gryningen blek, mot dagningen blid,
när natt och dag sig åtskilja,
lät höras mång lek om sommarens tid,
djur dansa, spela och gilja!
I strömmer ej glömmer mång lax, mång id,
mång fisk tå hava sin vilja!
Gör dagen oss lång, gör natten oss klar,
lät duggregn varma nerfalla
och locka till sång den fågel som har
tyst varit vinteren kalla!
Lät klinga, lät springa mångt hjon, mångt par,
lät fröjdas människor alla!
Gack fruktbar oss upp, gack fruktbar oss ner
och hälsa byar och städer!
Mång åkermans kropp tå gläder sig mer,
som går i tunna linkläder.
I dalar trast talar och mång mun ler
och mång trumpetare kväder.
Ja, ljuvliga sol, tu fattig mans vän,
som titt sken ingom villt spara,
lys uppå vårt bol med sommar igen,
lät köld och torka bortfara!
Nu längta, nu trängta kvinnor och män
att gå i solskinet klara.
Gör sorgen oss kort, bliv åkermans vän,
lät grönska skogar och dalar,
driv torkan oss bort, giv vätskan, som än
mång bondes hjärta hugsvalar!
Lät sjunga mång tunga om fröjd igen,
som nu bedröveligt talar!
Lät skogen stå grön, lät jorden få fukt,
se till, att oss intet trängjer,
lät fläkta en skön och härlig en lukt
av skogar, åkrar och ängjer!
Lät kransas, lät dansas med fröjd och tukt,
lät bäddas brokota sänger!
Lät gräset bli blött och blomsteren skön,
lät dansa lilla lekatten,
lät fläkta oss sött vitt ut uppå sjön,
lät skönt vär blåsa på hatten!
På ängen giv sängen i gräset grön
åt dem, som färdas om natten!
Lät ämbetsmän få rätt bruka sin hand
och trygg på resa sig giva,
lät köpmänner gå till vatten och land,
tit de helst handelen driva!
Av rosor och kosor ibland all stand
lät mången fröjdefull bliva!
Lät dagen bli varm! Mång herde tå står
i mång grön, lustigan skugga
och rester sin arm åt getter och får.
På bär och äpplen lät tugga!
Från plogen åt skogen, så vitt han når,
lät oxen titta och glugga!
Släpp boskapen vall, lös oxen ur bås,
driv fä och fänat åt skogen!
Lät öken få stall in under Guds lås,
lät bonden glädjas vid plogen!
Höst mustig gör lustig, lät säden fås
av åkren ymnig och mogen!
Lät grönskas hans får, lät blomstras hans äng,
hjälp fylla bingarna blotta!
När bonden själv rår, får krigsman ock säng
att vila lemmarna trötta.
Still vreden, giv freden! Mång piga, mång dräng
tå glädjas över all måtta.
På blomster och löv lät stimma de bi,
som draga honungen söta!
Men luften blir döv av buller och skri,
där sig två krigshärar möta.
Still vreden, giv freden, Gud statt oss bi,
som bäst kan fienden stöta!
Tu råder om krig, tu råder om allt,
tu rår om himmelens fäste.
Ty vill jag ock tig allt hava befallt.
Hjälp oss till fot och till häste!
Gör frodigt, frimodigt, vad nu är kalt!
Tu vest allena vårt bäste.
Vi have, o Gud, tig syndat emot,
förlåt oss bristerna svåra!
Vi vele titt bud med bättring och bot
nu följa dagarna våra.
Lät falla med alla tin vredes hot,
och dämp allt, vad oss kan dåra!
Dämp vällusten ner, tin gåvor oss lär
alltid rätt nyttja och bruka!
Och äntlig jag ber, hjälp deras besvär,
som tuktigt sina bord duka
och hjälpa, ej stjälpa den hand, som bär
en tom och söndrigan kruka!
Giv dem ett gott år, dem lyse tin sol,
som årsens tider vet dela,
dem månen ock gå, i år som i fjol,
att ny och nedan ej fela!
De andra lät vandra till tomma bol,
som aldrig hjälpa sjukt hela!
Vintern rasat ut bland våra fjällar,
drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här. I purpurvågor,
guldbelagda, azurskiftande,
ligga ängarne i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.
Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse;
se dem än som i min barndoms stunder,
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.
Lyssna vill jag, huru vinden susar
uti halvutspruckna björkars lund,
spegla mig i sjön, där anden krusar
med sin köl det månbeglänsta sund,
och i famnen av naturen drömma
vårens dröm, som ingen tröttat än,
och min sorg i jaktens lund förglömma,
fri som skyn där uppå himmelen.
Forsen kastar sig i havets sköte,
se, hur vild, med vilken stämmas dån!
Är det ej, som hela Mälarn göte
åter på en gång sitt rika lån?
Och han är likväl så hög om kvällen
som om morgonen, och tusen år
fylla honom kanske än från fjällen,
lika rik och härlig varje år.
Och med varje maj hans holmar gunga
sina kronor i den klara våg,
och i varje vår hans fåglar sjunga
lika ömt med lika eldig håg.
Skulle jag, när hela världen svärmar,
sköna vår, blott jag ej le med dig?
Och en snöbäcks sorl, den klippan härmar,
var dock fordom nog att locka mig.
Nej, åt landet, bröder! Tjädern knäpper
nu var morgon i sin furulund.
Vad, om jägarn kopplet varsamt släpper
blott till ögonfägnad på en stund?
Låt oss njuta, låt oss vara glade!
Friskt och härligt hornens toner gå.
Den, som hjärta nu att jaga hade
endast på en timma eller två! H Sätherberg:
Första maj, första maj,
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus.
Varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.
O du älskogens vår,
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.
Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir idag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt, utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.
Första maj var jag hos Frisken, tog mig där en sup på fisken;
första maj hos Friskens Maja, drack mig fuller som en kaja;
första maj hos Friskens Anna och fick där en galen panna;
första maj hos Friskens Stina och fick bot för torstens pina;
första maj hos hans Sophia, drack så länge strupen klia’;
dito hos hans Diderick
tog jag mig en styrkedrick;
hos hans dito lilla Per
märg i benen fick jag där.
Arbetets söner, sluten er alla
till våra bröder i Syd och i Nord!
Hören I ej huru mäktigt de skalla
ut över världen, befrielsens ord?
Ur den förnedrande
träldomens grift,
upp till en hedrande
ädel bedrift!
Oket, med påskriften: “bed och försaka!“,
länge oss nedtryckt i mörker och nöd;
//: människovärdet vi fordra tillbaka.
Kämpa för rättvisa, frihet och bröd! ://
Icke naturen hårdhänt har dragit
gränser, som skilja fattig och rik:
hjärtlöst har makten under sig slagit
alla dess gåvor, rovdjuret lik.
Mot den förödande
guldkalvens stod
kämpen med glödande
känslor och mod!
Käckt mot förtrycket ett värn vi oss dana,
stridsropet genom nationerna går:
//: Fylken Er under vår enighets fana,
fällen ej modet, och segern är vår! :// H Menander:
Upp, trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå!
Det dånar uti rättens krater,
snart skall utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli!
//: Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär! ://
I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar stå oss bi.
Nej själva vilja vi oss frälsa
och samfälld skall vår räddning bli.
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder
med senig arm och kraftig hand!
Upp till kamp...
I sin förgudning avskyvärda,
månn’ guldets kungar nån’sin haft
ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvarna rånat är;
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär!
Upp till kamp...
Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag!
Upp till kamp...
Arbetare i stad, på landet,
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla mera klar!
Upp till kamp...
Med herr Baumans Friska måg
for jag runt omkring kompassen,
dock så att jag alltid såg
bergen och den gröna vassen.
Vill jag aldrig vara frö,
om på större sjö
jag till någon ö
livet vågar,
ty jag frågar
efter giftas mer än dö.
Men vår beckhäst var så lam,
att vi ej förrn andra dagen
efter fyra beten fram
hinte, klockan nie slagen.
Stego vi då av vår häst,
gingo in därnäst.
Värden var till gäst,
men hans kvinna,
vår värdinna,
tro fritt, var ej uteläst.
Fägnad kom oss strax emot.
Vad var det? Jo, töva lite!
Vänlig min och magebot
i det skönsta aquavitæ.
Detta var den första skåln
och en sup på åln,
varmed mor i gåln
lät oss känna,
hon kund' bränna
och kurera feta kåln.
Brännvinsbröd var fint på trån.
Minns, fru Lisa lät oss smaka
i de delikatske rån,
att hon också kunde baka.
Ja, en morgonvard så rar,
som hon åt oss bar,
plär min mor och far
endast bruka
för de sjuka
och på stora högtidsdar.
Tidegärden gick nu på;
vi ock gingo dit tillika.
Aldrig nånsin förr än då
hörde jag nån fisk predika.
Men jag märker Torsken kan
mer än någon ann,
ty tro fritt att han
talte mustigt,
sjungde lustigt,
ja, han dundra som en man.
Sen vi hållit högtidsmål
och i kyrkjan blivit kloka,
bar det hem till supa kål
och se åt, om mor lärt koka.
Minns, hon kunde detta ock
som den bästa kock.
Hon bad äta; dock
ville maten
själv ur faten
i oss, utan trug och lock.
Nu var till ett präktigt hus
en god grundval lagd att byggja,
jag skull sagt: ett mäktigt rus;
skull nu visa, hon kund' bryggja,
och som denne byggningssak
stod i stilla mak
utan gny och brak
bäst i gärden,
hem kom värden
och halp till att göra tak.
Du skallt veta, ho du äst,
att han är en lustig ture,
och om du vill bli hans gäst,
måst du spela kuckulure.
Du får inte bli nån sik
eller bruka svik,
öl och vin tillik
han dig giver,
tills du bliver
brödromen fast mycket lik.
När man länge armen krökt,
yttra sig de goda tankar.
Jag har detta själv försökt.
Förr än vi tömt ut ett ankar,
fick jag det jag efterfor,
till min ära stor,
av en inspektor,
en barmhärtig,
öppenhjärtig,
trogen, kär och såter bror.
Mig är tiden allt för trång
att beskriva hela påskan,
andr' och fjärd'dags kyrkjegång
och hur där vi hörde åskan,
hur vi spelte, hur vi log,
hur vi for till skog,
hur vi noten drog
och fick stickor,
hur för flickor
örngott vi i famnen tog.
Summa: För en spelkamrat
fanns där brädspel, kort och bricka,
för en hungrig fanns där mat,
för en törstig fanns där dricka,
vackra ögon för vår syn,
dunder uti skyn,
lust i hela byn,
utan pengar
blöta sängar
för en sömnig ögnebryn.
Fyra dagar var jag där,
vet dock ej, hur det sig rimmar,
som mitt tycke likväl svär,
att det knappt var fyra timmar.
Kom man Stockholm fritt och döm
för ett slätt beröm,
om man är så öm,
att man saknar,
när man vaknar,
kärnan av en ljuvlig dröm.
Stockholm måste vara kärt,
fast jag ingen hustru Bengta
hade, den mig kunnat lärt
efter dess caresser längta.
Ty till Stockholm trådde jag
från ett sådant lag,
där jag med behag
hos min kvicka
lilla flicka
önskat bli till domedag.
Vem är den? En skälm som vet,
men jag hoppas hon är ärlig.
Nog därom, kom du förtret,
och du återfärd besvärlig!
Hur gick den? Jo, jo, min bror,
när man lyckan tror;
bonden flitigt ror,
hästar tingas,
föttren tvingas
till att flitigt nöta skor.
Jag for fort på märren min;
Friskens kusk den var en hona,
och som han på kärran sin
satt, vill' han sin handskar skona,
stack han då, den mannen arm,
händren, att bli varm,
uti kuskens barm
uppå skogen.
Jag i krogen
stod och vänte, full med harm.
Var då viss, att resan står
uppå makalösa fötter.
Stor sak att du lite går;
det gör gott, fast du blir trötter.
Sen kan du väl åka få,
din kamrat också.
Vill det ej förslå,
fort på märren,
en på kärran,
sist bli knektar bägge två.
Detta var nu så ett tåg,
upptåg tänkt' jag det skull bliva;
det var ock min stora håg
om alltsammans bättre skriva.
Likväl är det nu så hänt,
att man detta sänt
till ett monument
och en visa
åt fru Lisa,
fast hon bättre har förtjänt.
Du botade den lame:
Tag din säng och gå.
Jag vet att mitt hjärta älskade dig
och trodde på dig då.
Jag var en man i hopen,
jag hade följt dina spår.
Jag hörde sorlet och ropen: Han står upp, han går.
Jag sov i Getsemane,
om jag också vakade först.
Jag vet, att du led
av mera än jordisk törst.
Och jag tänkte: En Gud, som ängslas
och inte kan slita sig loss,
som låter sig tas och fängslas -
han är ju som en av oss.
Jag stod vid ditt kors och såg
en lidande Gud.
Kronan som bands av törne
var din enda konungsliga skrud.
Det är långfredagsafton och timmarna går
och dagen skymmer ned.
Jag minns alla gångna brottsliga år -
det var för min skull du led.
Maldes du fint av Vår Herres kvarn,
blev du, vad han ville ha dig till?
Vågar du minnas dig själv som barn,
kan du det ärligt, ens om du vill?
Svider det kanske som små, små sting,
när minnena komma och stanna?
Barn är nu alltid små konstiga ting,
kloka, fräcka och sanna.
En pojke, som bygger sig vallar och torn
och knogar med sanden så gott han förmår,
har du sett hans min, när han just fått korn
på en sak, som han inte förstår?
Han slänger sin spade, och säker och rak
han står vid ditt knä med huvudet höjt.
Kan du svara så enkelt och rakt på sak
och så sant, att ett barn blir nöjt?
Men du, om det nu var ditt eget barn,
den där pojken, som gömmer sig djupt i ditt bröst,
som snärjde ditt hjärta i frågornas garn
med din egen ungdoms röst?
Det kanske kan gå mot en stigmans kniv
att svara med finter och knep,
men ett barn, som säger att hela ditt liv
är den sak, som han inte begrep?
Den mal så sakta Vår Herres kvarn,
och agnar och boss skall den virvla till stoft.
Jag vill möta mig själv, jag vill bli som ett barn,
god vän med en vind, en blomma, en doft.
Jag vill tro, att en lustig och fräck krabat
följer mitt hjärta i spåren.
Och tack, du välsignade lekkamrat,
att du höll ut genom åren.
Vi sitter vid brasan och ser hur det slår
litet flammor upp ur glöden.
Vi är gamla i dag, vi har haft våra år
av konstiga dagar och öden.
Det är så mycket man sitter och minns -
vi är ju ett åldrande par.
Men lågorna fladdrar, du känner det finns
litet värme kvar.
Det blir nog till sist ett besynnerligt ting,
det hjärta, som elden betvingat.
Det följer så mycket till sist med en ring,
som aldrig var lovat och tingat.
Man måste stå färdig och lugn och kavat
för livet som för döden.
Pilgrimssyster, lekkamrat,
nu stillnar det kring våra öden.
Jag mötte dig en morgon. Jag var barn.
Din mantel var som vävd av sagans garn.
Jag visste att det var till mig du kom,
och när du gick, såg jag mig ofta om.
Jag mötte dig i dagens middagsid
och sade: Herre, jag har inte tid.
Jag kan ej gå så stilla fram som du,
kom någon annan dag, blott inte nu.
Jag mötte dig, när kvällen kom till sist,
och jag förstod hur många år jag mist.
Du är den enda jag kan lita på,
och går du, Herre, du är kvar ändå.
- Det är litet tungt att bli gammal.
- Ack, så får du inte tro.
Du minns väl far, när han satt och njöt
av skymning och aftonro.
Han hade sin dag bakom sig,
han var fårad och vis och from
men ändå ett barn, som gonade sig
just åt sin ålderdom.
- Jag ser ju hur krafterna sviker.
- Så gläd dig åt dem du haft.
Det finns ändå saker och ting du har gjort
i stark och levande kraft.
Väl är det en konst att vila,
det är sant. Du får lära dig den
och ta var dag som den kommer,
en nåd, en vän.
Ödet? En blind och stum Gud
i en iskall och mörklagd boning,
som inte ens har stränga bud
och aldrig tröst och försoning,
som aldrig förråder vad han vill,
som ingenting vet om ängarnas blom,
som bara kan åska och slå till -
nej, det är hedendom.
Slumpen? Cirklar som evigt går
och skär ibland varandra,
som leker med timmar och dagar och år
och med oss, som i blindhet får vandra.
Jag tror dig inte, du finns inte till,
du är bara ett namn på ett ingenting.
Du är inte en kraft som lever och vill,
du går bara runt i ring.
Jag kan inte tro på en makt som är blind,
det blir bara en gud av lera.
Mitt liv - var det farande efter vind,
nog var det väl annat och mera.
Min Gud vill jag nalkas i längtan och bön,
fast jag stammar ur markens mull.
Inte i rädsla, inte för lön,
bara för kärlekens skull.
Jag ligger vaken om natten
och hatar och hatar.
Det är som en avgudabild,
som jag matar och matar. Omättlig, med dumma ögon,
som ingenting ser.
Natten, den hemska natten,
då ljuset har brunnit ner.
Vem är jag, som inte kan bedja
och inte förlåta!
Jag ligger med torra ögon,
som inte kan gråta.
Jag vet, att jag kommer allt närmare
döden och markens mull.
Vem ligger vaken i natten
nu för min skull?
Det står en måne över byataken
och ser försmädlig och finurlig ut.
Han vet så säkert, att jag ligger vaken,
och tänker vakta mig till nattens slut.
Väl hör jag fjärran, hur en trast förkunnar,
att det är slut på dagens jäkt och spring,
men kroppen vrider sig och hjärtat grunnar
på tusen ting.
Jag vill stå upp och strö min längtans tankar
som frömjölskorn för sunnanvindens svep.
Det hettar i min kropp och hjärtat bankar,
och mina lakan sno sig liksom rep.
Var lugn, du måne, som i mörkret väntar
och bleknar först, när det blir ljusan dag,
om trappan knarrar och om dörren gläntar,
då är det jag.
Jag hör ett dödsur djupt i väggens timmer:
Statt upp, min son, i natt är natten din.
Så vill jag möta månens bleka skimmer
och känna luftens svalka mot mitt skinn.
Långt borta fläkta dalens vindar ljumma,
och bakom mig slår dörren hårt igen,
men på ett fjärran fönster vill jag trumma:
Statt upp, min vän!
Visa mig
vad du tänker och vill
så att jag bättre kan förstå.
Ge mig utan omsvep
dina raka reaktioner.
Det är din uppriktighet
som ger mig trygghet
och en rimlig chans att välja:
om jag ska komma dig nära
hejda mig och vänta
eller ta ett steg tillbaka.
Inte vill jag stövla in
på dina marker
och ta någonting för givet
som du faktiskt inte ger mig.
Önska vill jag - inte kräva.
Ta emot en gåva - inte stjäla.
Ord? Som Verden saa foragter?
Ord i Digt?
Endnu meer foragteligt!
Ak, hvor usle disse Magter
til at fegte
for den Sandhed I fornegte!
Lyn bør slaa og Tordner rulle
foran den.
Sendt tilhjælp fra Himmelen,
Legion af Engle skulde
sine Fløje
sprede viden om den Høje.
Ak, hvi kommer, himmelbaaren,
Den ei selv?
synlig, med en Stjernes Hvælv
til en Hjelm om Panden skaaren?
Bedre, bedre
fløi dens Flugt med Sværd til Fjedre.
Ak, hvi har den sine Telte
ikke spændt
skinnende paa hver en Skrænt?
Ak, hvi har den sine Helte
ikke givet
Herredømmet over Livet?
Mørkets Vold er steil at storme.
Overtro
hviler fast paa Søilers Ro.
Talløs som Ægyptens Orme
er den sorte
Fordomshær ved Templets Porte.
Fremad dog, I usle Rader!
Hær af Ord!
Eder Seiren dog paa Jord
lovet er af Lysets Fader,
naar I tjene
Sandheden, hans Barn, alene.
Fremad, Ord, I Sandheds Helte!
En avant!
Adamshjerterne engang
blive eders Sejerstelte.
Straaler spile
vil dem ud til eders Hvile.
Fremad, med Viziret lettet,
Sandhedsord!
Thi den største Magt paa Jord
Eder er af Gud forjettet:
at I kunne
ikke dø, I Sandhedsmunde!
Derfor modige, I Dverge!
Sandheds Sag
seirer kun i Nederlag.
Stormer Løgnens Ørkenbjerge!
Hen I veire
dem og Fordoms Taageleire!
