Psyche

I.

Blå mellan gröna bräddar
tungt flyter livets älv.
Sakta för slaka segel
glider mot natt du själv.
Melankoliens fågel
med trötta vingslag slår.
Tystnad av solnedgång
kring vitnande rymder rår.

Aftonens sista kåre
spelar på sävens rör
evighetsvisans moll,
som långsamt i fjärran dör.
Ensamt i natten lyser
kölgången av din slup;
ensamt din stjärna tindrar
upp ur oändlighetsdjup.


II.

Grå mellan gröna bräddar
tungt flyter livets älv.
Bortvänd från tomma vidder,
spanar du mot dig själv.
Fågel med trötta vingar
flyger mot aftonro,
söker med tunga vingslag
in mot sitt hjärtebo.

Rött mellan glesa stammar
lyser ett ensamt ljus
djupt ur ett mörker, fyllt av
granskogens orgelsus -
ödsligt och varmt för själen,
ångestfullt i sin frid,
liksom en senhöstsusning
mitt i försommartid.


III.

Vit mellan branta bräddar
strid skjuter livets älv.
Liksom en snövit fågel
av böljestänk är du själv,
vilken mot rymden svävar,
stigande, frigjord, allen,
högt över ursprungsvågor,
bundna i ramens sten.

Barn utav sol och fradga
steg du ur intets famn.
Ensam i blåa vidder
lyste din vita hamn:
ton, som löste i välljud
böljgångens öde dån,
mullens och stundens drömliv
med evighetskänslans dån.


IV.

Bred mellan vikande bräddar
stilla står livets älv,
ettvorden med sin himmel,
spegelbild av dig själv.
Gyllene blankt, är alltet
ljus av en högsommardag;
hela det vida varat
tindrar av dina drag.

Timme av middagsskimmer,
timme av middagsro.
Ut ifrån ändligheten
spännes av ljus en bro
högt över bräddlöst vidgad
mynning av livets älv,
bottenlöst genomskinlig
spegelbild av dig själv.


O Hansson:

Det eviga

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut
så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan som stängdes i lågande bröst
tar mandom lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft
och åldern dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska des gullsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga all rätt,
så bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

E Tegnér:

På nyårsdagen 1838

Vogue la Galère 

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

(Till Lindblad)

E G Geijer:

Snabbt jagar stormen våra år

Snabbt jagar stormen våra år

som skyar över hav.

Knappt tändes, år, din blida vår,

så bleknar glansen av.

Din sommarblomstring är sin kos,

hav tack för vad du gav,

om ock du endast gav en ros

att lägga på en grav.

Du makt för vind och skyar,

du makt för liv och år,

som ständigt allt förnyar

och allt i spillror slår,

med öden och med timmar

i julens aftonbrand

du står, och sädet glimmar

i såningsmannens hand.

Giv psaltare och lyra,

då mödan görs oss lång.

Betag oss ej den dyra,

den ljuva lust till sång.

Låt klinga våra dagar

som vind i gröna hagar,

som hav i böljegång.

Giv oss en härd att njuta vid

av vårt beskärda bröd.

Giv oss ett bröst att luta vid,

när glädjen vänds i nöd.

Giv oss en tro att sluta vid,

tryggt i den mörka död.

E A Karlfeldt: 

Nyårsklockorna

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv 
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!

Alfred Tennyson, övers. Edvard Fredin

A Tennyson:


E Fredin:

Månvaka

Som av en stöt jag vaknar
mitt i natten och saknar.
Månen hägrar på rutan.
Det är dig jag är utan.
Jag ligger en hungrig timma
och låter min längtan glimma
som löjstim i månens flöde
kring dig och mig och vårt öde,
tills värken i själen domnar
och jag somnar.

E Lindorm:

Österbotten

Där höjer sig långsamt i öster ett land
ur långdragna sjöar, dem havsdimmor hölja,
ett lågland med skogar och slätter och sand
och stränder, där måsarnas fribrytarband
sitt byte bland klipporna dölja.

Ej främlingen komme det landet för när,
ty havet är fullt av försåt och av faror.
Här lura de falskaste klippor och skär,
blott smugglarn sen gammalt är hemmastadd här
och fraktar här tryggt sina varor.

Mångt storriggat skepp med besättning och last
här kämpat sin dödskamp med stormen och havet.
En törn under vattnet emot något vasst —
och allt, som blev kvar, var en varnande mast,
där skrovet en gång blev begravet.

Men landet, som havet lyft upp på sin arm
och korat en gång till sin brud och sin maka,
ger åter och åter ur alstrande barm
var bäck, som i vårsolen sprungit sig varm,
åt havet i gengäld tillbaka.

Med hed invid hed, så långt blickarna nå,
drar slätten sig norrut mot snövärldens gränser.
Små lutande lador stå strödda därpå,
men strida och strömstarka älvarna gå
mot väster, där havsrymden glänser.

Väl fattigt är landet och karg är dess jord,
ty bröd bakas icke av stenen och sanden.
Väl bonden sett nöden ta plats vid sitt bord,
och kärvt tycks ibland det välkomnande ord,
som följer den framräckta handen.

Men om än hans åker är frostig och hård,
så trampar han dock den med husbondefötter.
Den är dock hans egen, den fattiga gård,
med skulder och skatter han fått i sin vård,
den jord, där hans liv slagit rötter.

Och här hans förfäder levat och dött
och odlat sin teg under växlande skiften.
Och stugan på backen, som skymtar i rött,
har hägnat var fröjd och vvar sorg som de mött
på vägen från dopet till griften.

Väl ljungen kan sucka här tiomilsvitt
i sollösa dagar och sömnlösa nätter,
och regnet här faller så tungt och så stritt,
och skyarna rida sin Blåkullaritt
på hösthimlens gråbleka slätter.

Men aldrig du skådat en vitare snö
än midvintersnö över bländande hedar,
när landfasta isar betäcka var sjö,
och släden så lätt som ett flygande frö
far framåt på vinande medar.

Vi drar du från hemmet, du hedarnas son,
att fylla i fjärran den fattiga pungen?
Flyr dock ej din längtan från städernas dån
likt vingsnabba vårsvalor söderifrån
mot majnattens ljus över ljungen?

Väl tiden och tågen ej här gå så brått,
och lycksökarn finner här föga att vinna.
Men den, som ett hem här i världen har fått
med barndom och minnen, blott den har förstått
var lyckan står säkrast att finna.

Ty hemmet, om aldrig så torftigt och trångt,
det är dock det ljus på den villande leden,
som drar oss från allt, som är vridet och vrångt —
det ensamma ljuset, som lyser så långt,
så långt på den mörknande heden.

Välsignat det ljuset, välsignat vart land
som binder vårt hjärta vid fädernehärden!
Det ljusskenet säger: här finnes en hand,
som vårdar och värnar en del av vårt land,
en del av vår andel av världen.

H Procopé:

Min själ har en ton, som den aldrig blir kvitt

Min själ har en ton, som den aldrig blir kvitt,
den dallrar för djupt därinne —
ett sus från ett sekel, som icke är mitt,
ett eko, ett arv, ett minne.

Där står för min syn en förgången tid,
ett fordom, som drömmarna väva,
då världen var vacker och ljus och vid
och livet var lätt att leva.

Däruppe var himmelen mera blå
och jorden mer grön här nere,
och lyktorna voro väl färre då,
men stjärnorna säkert flere.

H Procopé:

Folkvisan

En gnolades, när blom slog ut,
när träd sprack fram vid husets knut,
en nynnades vid barnets säng,
då drömmens bild blev mörk och sträng,
en visslades vid liens gång
bland junigräs i vång.
När flickan gick på kärleksstig,
en sjöng hon tyst för sig,
den var av månsken och av blod,
som hennes bröst förstod.

Hur säll är den, som bor i mull
men ändå svävar kärleksfull
omkring och kväder stilla,
gör gott men aldrig illa.
Hans namn är evigt ristat in
på moln som flyr och far,
ej någon människa skriften läst
och sett hur stolt den var.

Se där hans byst! Av tomhet mörk,
som aldrig kan förvittra,
står som en skymning ovan björk,
när kvällens fåglar kvittra.

Måne! Kasta en silverkrans
åt ingen - ingenstans!

B Sjöberg:

Min hud är full av fjärilar

Min hud är full av fjärilar, av fladdervingar -
de fladdrar ut över ängen och njuter sin honung
och fladdrar hem och dör i små trista spasmer,
och inte ett blomstoft rubbas av lätta fötter.
För dem är solen till, den heta, omätliga, äldre än tiderna...

Men under hud och blod och innanför märgen
flyttar sig tungt tungt fångade havsörnar,
vingbreda, som aldrig släpper sitt byte.
Hur vore ert tummel en gång i havets vårstorm?
Hur vore ert skrik, när solen glödgade gula ögon?
Stängd är grottan! Stängd är grottan!
Och mellan klorna vrider sig vita som källarskott
mitt innerstas tågor.

K Boye:

Du är min själs uppståndelse

Du är min själs uppståndelse
till verklighetsextas,
att luften rör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt,
att de domnande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.

Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger
som hetsar mig och jagar,
blir därför att det gäller dig
ett jubel alla dagar.

Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.

K Boye:

Se, nu är natten lång och dagarna fast korta

Se, nu är natten lång och dagarna fast korta.
Går solen upp en stund, kringvärvd av moln och sky,
hon följer skogen åt, rätt som hon ville fly,
sig låter sällan se, är långa tiden borta.

Gör månan något ljust, det varar inte länge,
och mest om nattetid nu full, nu åter ny,
nu mindre än som halv, nu silver, nu som bly,
och ofta när hon skin´ i vägen molnen hänga.

De andra himmelsljus än mindre nog förmå.
De äro många, dock långt bort och alla små,
så att ock deras sken kan intet till oss hinna.

Emedan det så är - vems sken mig lyser då,
att jag ej allt för ett i mörkret måste gå?
Min Venerids ögons ljus som klarast för mig brinna!

Se, nu är natten lång och dagarna fast korta.
Går solen upp en stund, kringvärvd av moln och sky,
hon följer skogen åt, rätt som hon ville fly,
sig låter sällan se, är långa tiden borta.

Gör månan något ljust, det varar inte länge,
och mest om nattetid nu full, nu åter ny,
nu mindre än som halv, nu silver, nu som bly,
och ofta när hon skin´ i vägen molnen hänga.

De andra himmelsljus än mindre nog förmå.
De äro många, dock långt bort och alla små,
så att ock deras sken kan intet till oss hinna.

Emedan det så är - vems sken mig lyser då,
att jag ej allt för ett i mörkret måste gå?
Min Venerids ögons ljus som klarast för mig brinna!

Blomsterliv

Den dunkla vätskan väller
i rötternas fina hår.
I stjälkens kedjade celler
den sakta stigande går.

I bladets massa spinner
sig vävnad, len och skör,
där böljemjukt den rinner
i slingor av fina rör.

Den levande saften strömmar
i hyllenas höljen opp
att väcka ur dunkla drömmar
det liv, som slumrar i knopp.

Så kommer den stora stunden.
Med ljummande morgonbris
det springer ur lätta blunden
i vaggande solguldsdis.

En dämpad orkester ljuder
i skogens välvda rum,
och sakta ett tyst den bjuder:
naturens mysterium.

O Hansson:

Lucia

I natten darra

de kalla väder.

Steg hör jag knarra

på vindens bräder:

i vita kläder

stod herrgårdsflickan,

med vaxljuskrona kring håret fäst,

nyss vid mitt läger och räckte brickan

lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.

Nu upp till gamman

i mörka tider!

Med tjärvedsflamman

Lucia skrider

i däld och lider.

I dörren gläntar

med morgonglöggen min muntre värd

och bringar bud, att ung dottern väntar

sin late körsven till festlig färd.

I tidig vinter

re´n snön är fallen,

och foten slinter

på frusna vallen,

och vit står tallen

som silverstaken

för månens prunkande högtidsljus,

och stjärnbloss brinna högt över taken

på djurens fållor och mänskors hus.

Och släden redes

med fäll och täcken,

och selad ledes

från klöverhäcken

den raske skäcken.

Med fröjd vi glida

igenom sovande skogars skjul.

Ur huvan tindrar det vid min sida

som morgongryning till härlig jul.

E A Karlfeldt:

Levnadsåldrarna ur Som ni behagar

Ja, hela världen
en skådebana är, och alla mänskor
så män som kvinnor, spela på densamma.
Var har sin stund att komma och att gå,
och en har många roller för sin livstid.
Sju åldrar äro akterna. Först barnet,
som kväljs och skriker i sin ammas famn.
Sen grinig skolpilt med en packe böcker;
han med sitt glatta morgonanlet kryper
som snäckan trög till skolan. Därpå älskarn,
som pustar, lik en masugn, vemodsvisor
om flickans ögonbryn. Soldaten sen,
som full av svordom, lurvig som en björn,
om hedern sticken, lysten efter gräl,
uppsöker bubblan Ära mitt i gapet
uppå kanonerna. Så kommer domarn
med kullrig mage proppad med kapun,
sträng blick och skägget efter regler klippt,
med tänkspråk full och med prejudikater.
Hans roll är slut; i sjätte åldern syns
en mager narr, en pantalon i tofflor,
glasögon, stora fickor på sin nattrock
och ungdomspermissioner ännu sparda,
en värld för vidsträckt för hans skrumpna vador;
hans mandoms basröst övergår igen
till barndomens diskant med gnäll och dallring.
Den sista scenen av dem allesamman,
som slutar detta rika skådespel,
är barndomen på nytt, fullkomlig glömska
och utan tänder, syn och smak och allt.

W Shakespeare:

Ur Tyskland. En vintersaga.

Jag sov så gott som ett litet barn,
vid vars vagga en ängel snuddar.
Man vilar väl ingenstädes så mjukt
som på tyska fjäderkuddar.

Hur lång var ej natten, då sömnlös jag låg
på min hårda madrass i exilen.
Då tänkte jag ofta: Hur lyckliga I,
som på tyska dunbolstrar vilen.

Ja, gott det är i vår tyska bädd,
gott är det att sova och drömma.
Här känner den tyska själen sig fri,
liksom lyft ur sin jordiska gömma.

Den känner sig lyft och den svävar dit upp
mot ljusets eviga strömmar.
O tyska själ, vad din flykt är stolt
i dina nattliga drömmar.
_ _ _

Fransoser och ryssar härska på land,
på havet britten gungar,
men luften och drömmarnas rike är vårt,
där äro vi tyskar kungar.

Där äro vi herrar och hävda med kraft
den luftiga integriteten.
De andra folken därnere må
sen dela hela planeten!

H Heine:

Advent, advent

Advent, advent!

En dörr som står på glänt

till allt som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.

Advent, advent!

En stjärna Gud har tänt,

som furste och som hjälpare sin son Han oss har sänt.

Fragment, fragment!

Nu må det vara hänt,

att med mitt ävlande och liv vart ingenting bevänt.

Läs även den likbegynnande dikten Munkåret! 

H Löwenhielm:

Munkåret

Advent, Advent!

En dörr, som står på glänt
till allt, som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.

Nu är det jul.
En brinnande och gul
och sällsam stjärna står på vakt vid gudabarnets skjul.

O fastelag!
Min ande är så svag,
och efter hetvägg trängtar den varenda fettisdag.

O Påskatid!
Vad luften kännes blid,
nu uppstår allt, som fjättrat låg i dödens boja nid.

O Pingstafest!
Du, som är störst och bäst.
Gud Fader, Son och Helgeand på jorden är vår gäst.

Jfr Löwenhjelms likbegynnande dikt Advent!

H Löwenhjelm:

Näktergalen

Det har sports hit ner
att det skall bildas ett nytt lyrikerförbund
för näktergalens utrotande.
Men det där projektet
går vi inte med på här i syd-Sverige,
vi som hört näktergalen
och känner honom.

Jag skall säga herrskapet
att näktergalen är visserligen liten,
enkel och tämligen mildsint,
men likafullt är han den fågel
som har den djupaste lidelsen här i landet!

Ack dessa näktergalskvällar
över de vita snåren
längs klippiga stränder
och djupt inåt dalkjusorna!
Osynlig sitter fågeln
i det blommande törnet,
spelar, spelar, spelar
havets vår och jordens och hjärtanas
- klockspel, flöjtlåt, människoviskningar –
förunderligt och outtröttligt,
medan knopparna brister,
skyarna remnar
och ljus tändas
högst uppe i himlarna.

Därför så:
om ni inte förstår näktergalen,
ni sparvhökar och trumslagarfåglar
uppåt landet,
så kan ni ju ändå vara snälla
och lämna honom i fred.

R Jändel:

Välkommen åter snälla sol

Ur Trefaldighetsnatten. 

Barnen sjunger:

Välkommen åter snälla sol
som jagat nordanvinden;
nu har du sovit sen i fjol
och vaknar röd om kinden.

Värm upp vår jord, så växer råg
och fyller bondens lada;
värm sund och vik och vind och våg,
så får vi gå och bada.

Välkommen åter snälla sol,
lys över land och vatten;
nu klingar sång, nu stäms fiol,
nu dansar hela natten.

A Strindberg:

På tallrik serveras efterrätt

På tallrik serveras efterrätt,
men om man tänker efter rätt
man tallrik ock den skogen kallar,
som talrik är på tallar.

Till dem som tänkte tanken om borgargardet

Förlåt en yngling, som kommer för sent och vevar en slagdänga blott
och sjunger sin visa så här efteråt, alltefter den gåva han fått.
Ty si, jag ligger vaken ibland och vrider mej grymt på min halm,
och somnar jag in bortåt midnatt, jag drömmer om Östermalm.

Och jag tycker jag liksom i drömmen små ögonblick lyckats se,
den mannen som väldig och ohängd fann borgargardets idé.
Ibland är han hög och betydande, på väg till verken, har brått,
ibland är han svettig och skinande, en gros i såpa och flott.

Det är han som gillar det rätta, vars hjärta för sanning slog,
förfinad, med veka söner, som kräkts på varenda krog.
Ibland bär han ordnar på bröstet, som regnat från borgarnas borg,
ibland är han stel och högtidlig, en hökare klädd i sorg.

Det är han som är konstens beskyddare, och delar ut åt de små,
honorar för utdrivna hjärtan, som han aldrig lyckats förstå.
Han är sann patriot på bordellen, och i kyrkan vid bön och psalm,
det är han som har hus med hiss och bad och WC på Östermalm.

Och allt vad hederligt arbetsfolk med möda och slit utan slut
försöka att skaffa av kunskap och vett, det låtsas han ha förut.
Och slutligen är hans hustru en gås, med en hjärna av livlös gröt,
med teaterbiljetter och klassinstinkt - ett påhängt, utklätt nöt.

Bakom honom smyger en magrare karl, och deltar i ropen om bröd,
en benrangelsman mitt i vårens gräs, som väser sin visa om död.
Han sätter sin bockfot bland blommor och löv
och drar en begravningspsalm,
och jag tycker han sneglar, han också, bortåt borgarnas Östermalm.
 
D Andersson:

En tröstesam visa till idealisten och läraren Angelman

Vi, Angelman, är du så sorgfull i hågen,
fast Spaniens vin i din hals du har hällt?
Du sitter som död under flygande skyar,
din tomma butelj du på vägkanten ställt.
Din ungdom är gången, din Gud haver gömt sej
och kvar är den herrn med två horn och en klöv -
du liknar en margran som torkar i täkten,
så rivande ful mellan klibbande löv.

O säj, var är kransen av konstgjorda rosor
du band dej i dagsljus och stigande sol?
Den dryck du bjöd ut åt all världen att svälja
förnekade du innan hanen gol.
Men Angelman, lyss till en vän som förstår dej,
när brusten, bedragen du smälter ditt rus,
allt medan all himmelen över din hjässa
står klar som kristall över byarnas hus!

För jordisk var flykten mot himlar som blåna
och låga av rosor och paradissång -
du sitter och snyftar när bittert det kvällas
i salar som fyllts av din visdom en gång.
Jag hört på vart råd, vart ord ur din strupa
likt brokiga fåglar mot salstaket flög.
Jag såg ock den rådlöses glans i ditt öga
när ömt din butelj som ett dibarn du sög.

Och snart ska din släkt hälla granris på backen
och gunga dej fram under gnolande trän.
Beskådad och fattig och tvättad och naken
du vinglar mot gnällande grindarna hän.
Det goda du gjort här i världen var ringa,
en säck full av väder du liknade mest.
Du multnar och spricker där bärarna vända,
sex fot under skorna på socknens präst.

Hur går dej, när en gång all himlarnas Herre
med världar till domssal och stjärnor till tron,
för gärningar gjorda mot arma och nakna
ska döma envar efter hans person?
Men kanske du hemligen knäböjt i natten
och skyggt bett den okände gälda din skuld?
Säj, skönjer du staden som icke har nätter,
där muren är jaspis och gatan av guld?

Då knäpper jag sakta en sång på fiolen
och dansar av fröjd på din jordröda mull,
jag sjunger, han är icke död, men han sover
och drömmer om kronor av törnen och gull.
Hans trasiga själ bliver tvättad i stjärnljus
till skäraste silke vid harpornas brus,
de bränna hans skam till en aska för vinden,
att ren han må vandra till Herrans hus.
 
D Andersson:

I landsflykt 9: Emellan en våg och en våg

Emellan en våg och en våg jag lyddes vid stranden.
Det skymde sakta. Bruset av dagen vek
för kvällens tystnad. Vågornas eviga lek
än strödde flingor av silvervitt skum över sanden,
och aftongyllne var luften och sydländskt vek.
I rymden hän mot den slocknande västerbranden
likt vita svanor styrde skyarnas tåg.
Försjunken i dröm, med irrande sinne och håg,
jag kände stenarna rassla sakta mot handen
emellan en våg och en våg.

Emellan en våg och en våg slog stänket från stenen
mot västerns glöd i regnbågsskimrande ljus.
Som vårregn klingade dropparnas fallande brus.
Jag mindes döda morgnar då gryningsskenen
sig lyfte i glöd över daggiga landsvägars grus
och skälvde i spindlarnas nät längs åkerrenen.
Jag kände mitt blod som förr uti ådrorna brinna
och vandrade åter de stigar jag då kunde finna
i hembygdens ängar, bland fält utav rykande råg.
I håll för min hand jag de lyckliga tiderna såg
då timglasets korn så snabba och glittrande rinna
som fallet av skimrande droppar som sorla och svinna
emellan en våg och en våg.

Emellan en våg och en våg som den sjunker och sväller
ett ansikte upp ur de strömmande tankarna dök,
en hastig sekund, tills djupet ånyo det slök,
som liket som lyftes minutsnabbt utav en propeller
och sjunker mot fjärran igen med ångarens rök.
Vad blir av de hägrande mål, dit vi sträva och syfta?
Ett intet, och allting begravs i besvikelsens klyfta.
Men ännu en gång, när ditt ansikte plötsligt jag såg,
de ordlösa timmarna fyllde ånyo min håg,
de hänsvunna nätterna hörde jag flämta och snyfta
då tiden så stilla i darrande fullhet låg
som vattnet som skälvande dröjer, på väg att sig lyfta
emellan en våg och en våg.

Emellan en våg och en våg som växande svalla,
det svartnat på havet och vågornas skum är som bly.
I fjärran sjunker strandad en sista sky,
och böljorna vandra, böljorna stiga och falla,
och nattens timmar tysta mot väster fly.
O natt du eviga, natt du höga och kalla,
jag tackade dig, där sträckt i tången jag låg,
att tvådd av din dagg jag med klarare ögon såg,
hur människors liv och lycka, kärlek och alla
fåfängliga drömmar vi höga och heliga kalla
i rymden sjunker likt sommarskyarnas tåg,
försvinner och brister likt bubblor som stiga och falla
emellan en våg och en våg.

F Heller (G Serner):

Vinterorgel

(För en tonsättning av dikten, se här!)

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,

Allhelgonadag!

Där slocknar sommarens hymn som ett skalv

av klämtande slag.

Sin mantel river den svarta sky,

och lundarnas bleknade trasor fly,

och natten mässar om allt som är dött,

allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,

det blånar så vasst.

Det växer en värld ur förgängelsens mitt,

en vit och fast.

I frostiga kvällar skönjs en arkad

med pipor av silver i glittrande rad,

nu reser vintern sitt orgelhus

ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,

ej susande äng.

För svag är den saviga bågen, för vek

är blomstersträng.

Men furan på höjd och granen i dal

de ljuda alltjämt som en sträv principal.

Cecilia stämmer sitt instrument

till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun

som en liljevret.

Drag an registren, drag dov bordun,

drag gäll trumpet.

Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!

Han kommer på gången, den flingor beströ,

och stilla ekar ett svävande svall

från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,

sin flåsande bälg

och håller väderkistan försedd

från helg till helg.

Där väntar nordan på nyårsny

att stöta i smattrande horn av bly

och östan att följa med herdesång

de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man

i din menighet

och samlar din mångfald, så gott jag kan,

till enighet.

Nu lär min ande din egen ton,

den fulla klangen, den djupa ron,

att jag må gå som på sabbatsfärd

i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts

i östligt kor

och vintergatans valvsegel spänts

av flammande flor,

det susar ibland intill gryningens väkt,

som stjärnornas lugna andedräkt,

en enda ton, en glasigt klar

och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös

med bävan jag hör,

när svällaren öppnas och blästern går lös

ur flöjtverk och rör.

Det skallar basun som i håligt trä

av knäckta ekar som sjunka på knä,

och stämmor dansa i vild mixtur

som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll

bland isig björk

och höra den strykande violoncell

som sväller mörk;

och jag vill höra i fastlagskoral

det växande visslet av salcional,

den första vårliga eolin

i morgonens vin -

till dess Maria går skär av sol

på skarens glans

och fäster kring skogens mörka kjol

en hasselfrans

och säger: "Syster, det töar från kvist.

Nu vila, du vita organist!

Av musikanter ett brokigt band

styr upp mot vårt land."

E A Karlfeldt: