"The human face divine."
MILTON
Redan hann sin purpurslöja
över cederskogen höja
tidens sjätte dag.
Guldbevingad över bäcken
fjäriln flög till rosenhäcken,
kysste dess behag.
Pärlan sken i vattnets spegel;
vita glänste svanens segel
i ett skuggrikt sund;
vinet glödde rött i druvan;
öm och menlös lekte duvan
uti Edens lund.
Men den högsta skönhet feltes
i naturen: - kronan feltes
än i skapelsen;
till dess människan ur gruset
hov sitt anlete i ljuset,
hov upp ögonen.
Snön på fjällen höll ej färgen,
morgonrodnan bakom bergen
sjönk fördunklad ner;
stjärnan, som i dagens panna
satt så skön, ej ville stanna
över jorden mer.
Djuren hyllande sig böjde
för de ögon, som sig höjde
ifrån stoftet opp;
där behag och kärlek myste,
där bland sorgens tårar lyste
ett odödligt hopp.
Änglaskaran står betagen,
ser de talande behagen,
och på skaparn ser.
Skaparn tryckte sitt insegel
på sitt verk, och i dess spegel
ser sin bild, och ler.
I, som ropen: "Det är ingen,
ingen själ fördold i tingen,
allt är stoft, ej mer!",
dårar, blott till källan stigen,
sen ert anlete, och tigen,
rodnen, höljen er.
Se den gamle vises panna,
se en tavla av det sanna,
som ger sekler dag.
Se en blick ur hjältens öga,
se ett elddrag av det höga,
som ger världar lag.
Och det sköna, milda, ljuva? -
Lyft min Selmas morgonhuva
från dess rosenkind;
se dess ögon, ömma, blyga;
se dess mörka lockar flyga
sorglöst för en vind.
Eller följ den hemligt flydda,
då hon lyss i sorgens hydda
till dess klagoröst.
Se, hur själen genom tåren
på de svarta ögonhåren
blickar fram med tröst.
Skymt av himlen i naturen,
änglavålnad ibland djuren,
mänskoanlete!
Pryder du blott dödligheten?
Skall du ej i evigheten
tåras än och le?
Ack jo, änglar än skall röra
Selmas uppsyn, då de höra
hennes röst bland sig.
Selma, än i himlens salar,
än i Elyséens dalar
får jag se på dig.
fredag 10 februari 2012
Till mina ungdomsvänner i Tuna
Goda tärnor, som ej glömmen
eder gamla bror ändå,
fast han ryckts från er av strömmen
av sitt ödes virvelå,
men ur forna lekars minnen
kallen er Jan Olof än;
glädjens, tärnor, att I finnen
honom lika barn igen!
Länge irrande kring världen
var hans hjärta hos er mest.
Vad han lärt av hela färden
är att "hemma är dock bäst".
Stundom firad har han vunnit
lagrar, guldpris och beröm.
Hjärtat lika tomt sig funnit,
tomt som av en fåfäng dröm.
Ej står lyckans tron på fjällen,
åskors näste, stormars ro.
Ack, hon reste den bland tjällen,
ibland er, i menlös ro!
O, jag vet det, och ser åter
efter en försvunnen hamn,
likt ett rövat barn, som gråter,
till den moderliga famn.
"En gång dock" - jag ofta talar,
svärmande, inför mig själv -
"står ditt mål i dina Dalar
och din hydda vid dess älv."
"En gång trygg, då blixten gnistrar
kring de mäktigas palats,
du bland Dala komministrar
även får din sälla plats."
O, så talar jag, och river
seglen under ångstfull bön;
men den döva stormen driver
jullen utåt vilda sjön.
Och jag irrar, och jag svärmar,
och jag svävar av och an,
mig allt mer från kusten fjärmar,
där min kosas fyrbåk brann.
Fåfängt mot sitt öde spjärna,
fåfängt strida mot dess lag!
Vart hon leder mig, min stjärna,
det vet himlen, icke jag!
Men vartut hon mig ock leder,
skall jag minnas er så väl,
skall var tanke, sänd till eder,
tända glädjen i min själ.
Ack, förrän min afton skymmer,
mången gång jag ännu vill
slita mig från allt bekymmer
för att höra eder till
och bland eder änglaskara
finna än en vår som flytt,
leka än bland er, och vara
barn - och fri och säll på nytt!
J O Wallin:
Till Dora i anledning av en sminkburk
Ros och lilja, vackra äro båda
av de färger, som naturen bjöd.
Vackra Dora! Varför vill du skåda
rosen hellre vit och liljan röd?
Varför vill du, i naturens dalar,
bli den blomma utan lukt och liv,
som till flärdens köpta tidsfördriv
låtsas växa i de rikas salar?
Icke dig - jag ser din tavla blott:
skickligt målad hon i ögat sticker;
men din lott är granna tavlors lott,
att det vackraste får heta smicker.
Nej, min Dora, låt dig ej bedras!
Konstens ljuva lögner snart försvinna;
sanningen är flärdlöshetens grace,
följeslagerska och vårdarinna.
Mindre retande, men mera skön,
hon behagens eterneller danar;
hon den myrten ger, till dygdens lön,
som det oskuldsfulla hjärtat anar.
På din kind, ditt änne, där ännu
frid och oskuld leende sig spegla,
läser jag din själ. - Säg, ville du
detta öppna himmelsbrev försegla?
Räds, att, när det bryts om några år,
av den obestuckna spejarn tiden,
ångern blott i skrynkans fållor står -
borta äro oskulden och friden!
Nej, var täck, var skön, men utan svek!
Fråga källan, fråga spegeln gärna.
Var i stadens sus och bygdens lek
ömsom Fröjas, ömsom Floras tärna.
Härma näktergalens lena drill,
stjäl dig blommor från din broder våren,
dansa som ett västan om du vill,
följd av hundra fjärilar i spåren.
O, men skym ej dessa klara drag,
oskuldens och känslans vedermälen,
som, i varje oförställt behag,
visa oss en transparent av själen!
Jag vill se ditt hjärta. - Jag det ser,
när naturen själv dess skiftning tecknar,
på ett fält, som töcknas eller ler,
på den kind, som rodnar eller bleknar.
Jag vill tro ditt hjärta. - Jag det tror,
när jag vet, förvissad och betagen,
att var känsla, som därinne bor,
varken söker eller fruktar dagen.
Giv ditt smink till gumman! - Hennes ro
må det bli, att, ur en månskensvilla,
mysa åt de hövliga, som tro,
att Guds gamla sol står ännu stilla!
Du kan synas vad du är - och då
är du skön och älskvärd nog, min Dora!
Tro, att intet se´n bör återstå
till att vinna eller att förlora.
Du kan äga av dig själv den rätt,
att på hjärtat blomsterbojan trycka;
av dig själv - och ej av en toilett -
ditt behag, din seger och din lycka!
J O Wallin:
av de färger, som naturen bjöd.
Vackra Dora! Varför vill du skåda
rosen hellre vit och liljan röd?
Varför vill du, i naturens dalar,
bli den blomma utan lukt och liv,
som till flärdens köpta tidsfördriv
låtsas växa i de rikas salar?
Icke dig - jag ser din tavla blott:
skickligt målad hon i ögat sticker;
men din lott är granna tavlors lott,
att det vackraste får heta smicker.
Nej, min Dora, låt dig ej bedras!
Konstens ljuva lögner snart försvinna;
sanningen är flärdlöshetens grace,
följeslagerska och vårdarinna.
Mindre retande, men mera skön,
hon behagens eterneller danar;
hon den myrten ger, till dygdens lön,
som det oskuldsfulla hjärtat anar.
På din kind, ditt änne, där ännu
frid och oskuld leende sig spegla,
läser jag din själ. - Säg, ville du
detta öppna himmelsbrev försegla?
Räds, att, när det bryts om några år,
av den obestuckna spejarn tiden,
ångern blott i skrynkans fållor står -
borta äro oskulden och friden!
Nej, var täck, var skön, men utan svek!
Fråga källan, fråga spegeln gärna.
Var i stadens sus och bygdens lek
ömsom Fröjas, ömsom Floras tärna.
Härma näktergalens lena drill,
stjäl dig blommor från din broder våren,
dansa som ett västan om du vill,
följd av hundra fjärilar i spåren.
O, men skym ej dessa klara drag,
oskuldens och känslans vedermälen,
som, i varje oförställt behag,
visa oss en transparent av själen!
Jag vill se ditt hjärta. - Jag det ser,
när naturen själv dess skiftning tecknar,
på ett fält, som töcknas eller ler,
på den kind, som rodnar eller bleknar.
Jag vill tro ditt hjärta. - Jag det tror,
när jag vet, förvissad och betagen,
att var känsla, som därinne bor,
varken söker eller fruktar dagen.
Giv ditt smink till gumman! - Hennes ro
må det bli, att, ur en månskensvilla,
mysa åt de hövliga, som tro,
att Guds gamla sol står ännu stilla!
Du kan synas vad du är - och då
är du skön och älskvärd nog, min Dora!
Tro, att intet se´n bör återstå
till att vinna eller att förlora.
Du kan äga av dig själv den rätt,
att på hjärtat blomsterbojan trycka;
av dig själv - och ej av en toilett -
ditt behag, din seger och din lycka!
J O Wallin:
onsdag 8 februari 2012
Till fältprosten Norberg, då han flyttade till Tuna
O alla de dalkarls-Tunesares prost!
O pastor i Tuna, det stora!
Du byter ej säte med prins och starost;
då skulle ditt säte förlora.
Per varios casus, discrimina tot,
du kämpat, behållit din fidem,
och drar dig till hamnen, där lönen du fått,
till stånkan och skinkan ibidem.
Snart Stor-Tuna sluter i moderligt sköt´
sin fältprost, den kära och tunga,
och alla de munnar som där äta gröt,
de slänga bort skedar och sjunga.
De hurra för prostfar, grossvördig och stor,
vars anlete skiner som solen;
vars röst fyller upp både läktar och kor,
och magen predikarestolen.
Hav lycka! Bygg upp din församling, min vän!
Och glöm ej att uppbygga tornet.
Jag tycker du står där på tinnarna re´n
och vinkar med ymnighetshornet.
Där står du, lik stjärnan, förklarad och fix,
och kring dig, drabanterna lika,
gå herdar, som icke försmå vad som dricks,
från Gustafs och Torsång och Vika.
Vi tömma din skål i ett vänskapsförbund,
vars ömhet för dig ej skall kolna.
Glöm ej dina vänner, och - för Hagalund
försmå ej en pastor i Solna.
J O Wallin:
O pastor i Tuna, det stora!
Du byter ej säte med prins och starost;
då skulle ditt säte förlora.
Per varios casus, discrimina tot,
du kämpat, behållit din fidem,
och drar dig till hamnen, där lönen du fått,
till stånkan och skinkan ibidem.
Snart Stor-Tuna sluter i moderligt sköt´
sin fältprost, den kära och tunga,
och alla de munnar som där äta gröt,
de slänga bort skedar och sjunga.
De hurra för prostfar, grossvördig och stor,
vars anlete skiner som solen;
vars röst fyller upp både läktar och kor,
och magen predikarestolen.
Hav lycka! Bygg upp din församling, min vän!
Och glöm ej att uppbygga tornet.
Jag tycker du står där på tinnarna re´n
och vinkar med ymnighetshornet.
Där står du, lik stjärnan, förklarad och fix,
och kring dig, drabanterna lika,
gå herdar, som icke försmå vad som dricks,
från Gustafs och Torsång och Vika.
Vi tömma din skål i ett vänskapsförbund,
vars ömhet för dig ej skall kolna.
Glöm ej dina vänner, och - för Hagalund
försmå ej en pastor i Solna.
J O Wallin:
tisdag 7 februari 2012
Hercules
fuller av ångst och tvik, huru han sitt leverne böria
skulle, därav han pris kunde vinna, med tiden, och ära.
I det han alltså går uti tankar, och högsta bekymmer,
trippar ett artigt viv, dock lätt av later, och anseend,
till honom an; blommerad i margfaldsfärgade kläder;
glimmand' i pärlor, och gull; och gnistrand' i dyrbara stenar;
skön av anlete; men (som syntes) sminkad och färgad;
som en driva snövit, med rosenfärgade kinder;
käckögd, djärv utav uppsyn; av hull var hon fyllig och frodig
gullgulblänkande hår, bekrönt med rosor i pärlor.
LUSTA var hennes namn, vittdyrkat i världenes ändar.
Denna var inte allen; hon kom med tre sina döttrar,
samt sin son, deras broder, häran, i sådana lynne:
en var tröger å fot; halvsovande, gäspande, tunglynt,
ovulen i sin drätt, oborstad och solkot i klädom;
dock var hon illa beprydd med en krans av svimmel och valmog.
Hon bar ett hyend' inunder en arm, och kortspel i handen;
koxade kring var hon for, och klådde gemenliga fingren.
LÄTTJA var hennes namn, av moderen ärnat i vaggan.
samt sin son, deras broder, häran, i sådana lynne:
en var tröger å fot; halvsovande, gäspande, tunglynt,
ovulen i sin drätt, oborstad och solkot i klädom;
dock var hon illa beprydd med en krans av svimmel och valmog.
Hon bar ett hyend' inunder en arm, och kortspel i handen;
koxade kring var hon for, och klådde gemenliga fingren.
LÄTTJA var hennes namn, av moderen ärnat i vaggan.
Andra var morlik, dristig, och skön, med mysande munnen;
värvde sin' plirögon om, med lekande, lockande later;
evar hon gick, drog hon å sig varmans ögon och ålit;
klädd var hon i fint skir; att hon synts varken klädd eller oklädd.
Svanvitan hals, där-å spelande ringsviskrusade lockar;
Tittarna tittade fram utur floret, och halvbara brösten.
Giljand' i lönliga vis, och puffande, pyste till älskog.
Hon had' ett Eldfyre på sin hand, stål, tunder, och flinta.
KÄTTJA var hennes egentliga namn, kärälskelig allom.
värvde sin' plirögon om, med lekande, lockande later;
evar hon gick, drog hon å sig varmans ögon och ålit;
klädd var hon i fint skir; att hon synts varken klädd eller oklädd.
Svanvitan hals, där-å spelande ringsviskrusade lockar;
Tittarna tittade fram utur floret, och halvbara brösten.
Giljand' i lönliga vis, och puffande, pyste till älskog.
Hon had' ett Eldfyre på sin hand, stål, tunder, och flinta.
KÄTTJA var hennes egentliga namn, kärälskelig allom.
Sällsynt av anlete var den yngst' av desse tre systrar:
Ett öga grät; med det andre då log hon; snart var hon efterst,
snart var hon föråt i tripp-trapp, snäller och dans-vig å fotom.
Hon var klädd oppå fransk, därå allt var brokot och krokot;
ringat och slingat i kors; med fransar i lyckior och nyckior,
Pappat och knappat i längd och i bredd; med spitsar och litsor;
runt omkring, och i ring, a la mode, beflittrat och splittrat.
Hon bar oppå sin hand ett seglande skepp, utan Styre.
FLÄTTJA hon het´; är mycket avhållen av mesta vår ungdom.
Jämt henne, kom där ock vältande fram en stinner en sälle;
fnyste och pyste så medan han gick, han rullade fotlös,
som ett marsvin häran; var brusande röder, och droppögd;
han bar en krans å sitt hövd, inflätad' i revor med humle-
tuppor all om bevävd, bland friskdaggdrypande druvor;
glas hade´n i sin hand, och en brinnande lunta kring armen,
samt därinunder, en rulle Tobak; och pipor i kransen.
Så kommen an, och dänne var Tärnornas livliga broder,
RUS heeter han; är en lustig i lag, tid-kortelig Hanse.
(RAPP var denna gång inte därhos, var ute på värvning).
RUS heeter han; är en lustig i lag, tid-kortelig Hanse.
(RAPP var denna gång inte därhos, var ute på värvning).
Denne var LUSTAS följd, och prakt uti bunad, och hovsind,
efter en ärbödig ögnlat, handkyss och vyrdliga knäbukt
börjar hon ett sött tal, på sätt som följer av ordom:
HERKULES, stolt av mod; av blod högädeler herre,
vad för en ångst, och kval, är den ditt hjärta betungar?
Vad för tvekan är i din hug? Beskåda din ungdoms
blomster,
och år; din färga, din hy, dina blysande kinner;
pröva din ögons makt, din oförlikliga fägring,
älskad och önskad utav de vänaste jungfrur i landet.
Tag dina gåvor i akt, medan åren och dagarne lida;
sätt dina krafter i bruk, förrän åldern och gråhåren yppas.
Tänk; här är inte bestånd i världen; och allt är i loppet:
såsom en eld, en ström, ett glas, ett gräs och en blomma
brinner och rinner och skin´ och grönskas och blomstras om afton
men finns släckt, stilld, bräckt och torkat och vissnat om morgon:
alltså människoliv som rök försvinner i vädret.
Hel i dag och sund; frisk, lustig, fager, och röder;
morgon är kaller i munn, stockstelnadstyver och döder.
Döden molmar i mull allt vad här glimmar och gläntsar;
döden kastar å kull allt vad här yppert och högt är;
döden knossar i kras allt vad här kraft har och helt är;
döden trampar i träck allt vad här fagert och fint är;
döden dväler i dvalm allt vad här levnad och liv har;
döden raffar å väg allt vad här aktas och älskas;
döden själver är INTET, och gör all ting till ALLS-INTET.
Efter döden är ingen fröjd. När anden är ute,
var bliver all vår lust? när Ögat har intet att se mer;
ögat har intet ljus; och örat har intet som höres:
var bliver all vår lust? när kropp och själ äro skilde
i det mörka eviga Tysta!
Så är i känslan
ock ingen fröjd, där kroppen är ingen;
vad är ock lukt och smak där varken är ång eller anda?
Ack! att ock ingen dröm är uti den eviga sömnen!
Solen bärgas, och var dag vanskar han ljuset i mörker;
men kommer upp, och mörnar igen, var morgon, å skiftes:
människoliv icke så; när det en gång skrider under
kommer´et aldrig igen; men blir i det eviga mörka.
Detta betänk; och lev, så länge du lever i världen.
Mig följ; träd mig bi; på lust och fröjdiga dagar,
skall dig ej vara brist: Skön kvinnfolk, lustiga bröder,
spel och sång, gott vin, mjuk säng och kräsliga rätter
dig skola vara beredd´, så natt, som dag, och all ögnbleck.
FRÖJA skall vara dig huld, min allsomkäraste syster,
FRÖJA dess övervälde behärskar jorden och havet,
himmel och all element; bland gudar och alla gudinnor
äldst, och den ädlast' hon är; alls-levande moder och amma.
Hon skall bliva din alldaga gäst, och ljuvliga bivist´;
LEKAR och LÖJE därhos, med SKÄMT och all' artiga PUSSAR.
Jämte de tre (sina täckliga tärnor) nådegudinnor.
Samt självsviljande blinda, gullvingade, nakota, snälle,
lille, med pilar och bloss och båga beväpnade skytten;
den hjärtbindande, tvingande, slingande, väldige kämpen;
högmodsdämpande, sinneberövande, stridsamme hjälten,
ASTRILD, FRÖJAS Son; din jakt skall denne beställa.
Mera, min HERKULES, hör; jag har tre frejdaste döttrar:
dem du här hos mig ser, lik' i dygd; men av olika kynne.
LÄTTJA och KÄTTJA, så heta de två, och FLÄTTJA den yngsta;
hjärtans barn, god', och husliga tärnor och ärliga Systrar.
LÄTTJA gör ingom men; är from, och spaker i verkom;
LÄTTJA gör intet rumor; far saktliga fram; driver ingen;
KÄTTJA gör allom lust, är fräck, och sköner i åtbörd.
KÄTTJAN är vacker, och vaker, och kvick oppå rollet i vändning.
FLÄTTJA far hit och dit; snart ler, snart gråter av ingo;
lättlynt, flater, och frak, och lägger allsintet på hjärtat.
Dessa tre systrar dig till tjänst skola stundliga stånda.
Vad i ditt hus och hov görs tarv, skola de samma syssla.
LÄTTJA skall bädda din säng; och LÄTTJA skall söva din' ögon;
KÄTTJA skall väcka dig upp; och KÄTTJA skall blåsa dig eld upp.
FLÄTTJA skall vara din id; och FLÄTTJA skall vara ditt arbet;
FLÄTTJA skall flytta din ord; dina saker, och ärende driva.
Dessa med samt min son, herr RUS, deras samkveda broder,
dig till tjänst skola stå, från morgon, allt inuti morgon.
RUS ditt hemliga Råd skall mästra ditt hov och all uppvakt.
ASTRILD ymst med herr RUS, din tid skola lämpliga korta;
sorg och samvetesagg fördriva med allrahand apspel.
Bort med papper och bläck; bort böcker, cirklar och pennor;
skulle du smitta din hand, din' adliga mjölkvita fingrar,
skulle de fläckas i bläck; huru ville du frustugun vittja?
Grepe du en under kinn, eller komme vid hals, eller handen;
pfuj! skulle bliva din tack; vad skulle full systrarna säja?
Sudle sig skrivar' uti sitt bläck; lät klerker och djäknar
möda sig i sin bok, lev´ mätarecirklar och pennor.
Du är av ädlare blod; din ätt det skulle vanära.
Men där tiden dig bleve lång, och skulle sig hända,
att en otidig lust skulle binda din hug till at läsa;
så vare dig befallt den härlige lärare Naso
i sin giljarekonst; Amadis, Marcolfus och andra
som i gemen äro tryckta på Dansk; Melusina.
Keyser Octavian, Finck Riddare, skön Magelona.
samt den tröstrika kärlekslärdomsfulla Diana,
Schäfer Amandus, kysk' Amaranth', Eromena,
Chariclia, Eurialus, Fiametta, Calisto, le Cento-novella,
Ugelspegel, ändock han är något grov uti pussar,
jämte den tidsfördrivlige Claus, bör' inte föraktas.
När du nu kommer till högre förstånd, och vill uti lärdom
yppare bliva än all andre; så läs, och lägg oppå hiärta
la Macaronica di Coccaj, Rabelais, La Lucerna:
Picaro, samt Picara, La Pippa di Pietr' Aretino,
samt den högtstiliserad' Retorica delle Puttane;
jämte vad mer uti FLÄTTIONES ymniga Bibliotek finns.
FLÄTTIAN är här uti lärd; och kan dig mästerlig öva.
Eljes är ock en Bok av fyra regerande Kungar;
där i du nogsam lust, och tröst, och månghanda finner,
till din tidsfördärv (fördriv, iag ärnade säja)
däri vi finna La-bete, Triumf, Rus, Krympa, Manelle;
Färgan, och Munta därhos, Styrvolt, Karniffel, och Femkort,
Hypken, Pittela-pump, Trapeler, och Primer, och Pikette.
Brädspel är ock en lust, i Tick-tack, och All-boverie,
Damen, och Fruenspel, Ut-och-in, Förkehren, och Irisch
och vad dylika mer är, som dig tjänar i övning.
LÄTTIAN är här-uti god; hon kan dig lekarne lära.
Djupa besinnande hjärnbrott; höga latiniske fratsor
fly som en orm; de villa ditt huvud och kränka din hälsa.
Varte studera? du blir vart doktor, präst eller abbot.
Ästu då lysten å jakt; tarvst aldrig dyrka Diana;
lystr' och söka te skogs; fara, ränn', och göra dig omak;
våga ditt ynglige blod mot björnar och farliga lejon:
KÄTTJA min ungdoms lust, min dotter, och älskliga livs-frucht
skall dig föra på jakt, som hjärtat och live må lysta:
rådjur och hindar av hull, svan-vit' och lena som ullen;
av sötsuckrdrypande mun; röderosende läppar;
kärliga sävliga djur; finljuvliga, fogliga tärnor;
hitsiga, kitsliga, modiga, frodiga, kåta madusor:
spake som däggande lamm och vilda som hjortar i brunsten.
dess' äro djuren, oppå dem du skall öva din mandom.
ASTRILD vet deras spör; och kan dem artliga vänga:
ASTRILD snarfota skall din´ garn uppställa, med lämpa.
Gilja kan han, och gillra med list; när KÄTTIA begynner
blås' i sitt horn, och hundarna janka, då skall du med hiertans-
lust, och nöje få se huru djuren i garnen besnärjas:
Här går´et an; kön ASTRILD han fäller, och spänner, och skjuter.
Övning i vapn, och skaft bemödar ryggen, och armar.
Fäkt' och ränna må den som har förmycket av hälsan.
Snart är ett öga sin kos, om ballen springer å klingan.
Snart är en hals avbräckt, om hästen snavar, och störtar.
Bort med sådana lek där ögon och hals står i våda.
Dock med måtta så måste det ske: din häst lära tumbla
skjut', och ränna te rings så mycke som där oppå löper
att du må syn´s var' av adelig ätt, och mer än en bonde.
Dansa gör ingom ont: dans kan din hälsa bevara:
dans en hälsebot är; dans lisar allt arbet och omak.
Ingen om aftonen är så trött, han skulle ej dansa.
Dans är en ädele konst, gör gunst hos fruar och jungfrur.
Vill du då stormar och strid? Min son skall föra baneret.
Min son RUS, uti kannor och krus; uti gruvsamma bolkar,
dig skall öva med art, och drilla på vänster och höger:
kommer i fält mot dig en flock av fuktiga bröder,
tappert sätter han an, med sådan en iver, och allvar,
att han i lisla stund skall fälla de modiga hjältar,
som rättnu stodo käck, och köne; som oxar i golve.
Komme där ho som vill, han vet dem möta med allvar.
Stå skola troliga bi, goda, gamla, välövade Kämpar,
Fransman, Monsieur Avous; och Välske Signor, Vi-fo-brindis;
och för all' ander förut, den redlige svenske, Gott-år-bror;
jämte den aldrig-otörstige tysken; Sauf-du Rein-auss Hans.
Byssor och svärd är' här intet i bruk för slangar och mösser,
morgonstjärnor, fyllda granater och halva kanoner:
gå här i svang stora Barkenmayre, bullar och bolkar,
fyllda på brädd; djupa tumblar', och humpar och höge bocaler.
Hugg, stick, slå; vare långt härifrån; (dock somliga bjässar
finnas ibland, som knappt kunna låta´t och hava det laget.)
Krut och lod är här intet i bruk: man sätter i ställe
klart rhensk vin, Bacheracher, en Mentzer, och ljuvlige Necker.
Rinkhauwer, Moskateller, av Gudarne drickes, och älskas
spanska därhos, Alikant, Blanck Bastard, och söte Canarier.
Petersimens, Starck Frontiniac, och fransk vin, i nödfall.
Jämte Claret, Hypocras: och flerhand' lystlige drycker.
Sedan är ock gott öl, som RUS skal bringa på banen:
Brunswigs Mumma, Possnäll; Garley, och Halbersta' Bryhan.
Zerbest- och Rostocker Öl, Fyns-Mjöd, och Westgöta-Mölska;
Knisnak, och Rumeledois; men bort med Kuckuk, och Rastrum.
När nu blåses alarm, och dundras i trummor, och pukor:
lös´n är given, Holà; Rundà-rundà-dadinella.
Sätter i bröste tillika Gottårbror och Sauf du Reinaus Hans.
Högra Flygelen kommenderar Monsieur Avous: den
vänstr' in furia, svänger häran Colonel Vifobrindis.
Här gäller an, halvt, helt; Sätz an, in floribus, hals auf:
Korl-morl-puff; in ein Schluck, one tuck, one schmuck, one bart-wisch.
More Palatino, Tree-på-ra, ne gutta supersit.
Här sätts an uti kors, och i kvär; oppå rad, och i runden,
här sätter an var oppå sin man, här sturlas, och stormas,
här är buller, och här är gny, här sorlas, och ållas.
Här mon Barkenmeyer herümmere gahn, med de djupa,
halv-mans-höga bocaler; och herredryckshållande bolkar.
Artollerii bringes an, kritvita Brabandiske pipor;
jämte det allerskönsta verginske taback, som i staden finns;
här är eld, här är lunta, giv fyr; lät-gnistra, lät röka.
Såsom i Nobis krog de nu sitta bland eld, uti dimman.
RUS går om-här, han manar, och trugar, han hörter och yrker.
Intill dess att striden är all. Av de modiga kämpar
raglar här en; en stapplar, en stupar, och falla de hopvis.
Välter här en i bänk så ränner en huvud i väggen.
En ger opp andan och allt; en somnar, och kivar en annan;
annor gråter, och ler den tredje; en sitter och kväder.
En plägar älskog, och bannas en annan om alla Sju tusend´.
Summan är det: när alla ge tappt och spelet är ute,
prisen han är då din; dig hembärs seger och ära.
Drick till dager är ljus och sömnen rinner i ögon:
När som solen han är uti närmaste trappa til uppgångs,
lägg din´ ögon ihop; då kommer sötaste sömnen.
Gör dig allsintet kval; var alltid lustig, och sorgfri:
Akt' icke fåfängt ros eller last för skam eller ära,
ÄRA så väl som SKAM äro vind, och namn, utan ingäld.
Gör vad dig rinner i hug: ty dig och dinlika funkar
skriven är ingen lag, för larvor löpa små gossar:
bönder och dylika pack man plägar skräcka med lagen.
Spindelen i sin garn bestrickar spinkote myggar;
getinga snorra sig ut; och slippa de brummande brömsar.
Sådan är allmänna lag: de fattiga fasna, besnärjas;
stolta och stora gå fri, och slippa de trotsige drottar.
Dänne war LVSTAS fölgd, och pracht uti budnad, och Hofsind, (ERRATA: bunad)
Effter en ährbödig ögn-laat, hand-kyss, och wyrdliga knä-bugt,
Böriar hon ett sött Taal, på sätt, som föllier, af ordom:
HERCULES, stålt af modh; af blod Hög-ädeler Herre,
Hwad för en ångst, och qwal, är den ditt hierta betungar?
Hwad för twijkan är i din Hug? Beskoda din Ungdoms-
blomster, och åhr; dijn färga, din hy, dijne blysande kinner;
Pröfwa dijn ögons macht, din oförlijklige fägring,
Älskad, och önskad utaf de wäniste Jungfrur i Landet.
Tag dijne gåfwor i acht, mädan Åhren, och dagarne lijda;
Sätt dijne kraffter i bruk, förr-än Åldren, och grå-håren yppas.
Tänck; här är inte bestånd i Werlden; och alt är i loppet:
Såsom en Eld, en Ström, ett Glas, ett Gräs, och een Blomma;
Brinner, och Rinner, och Skijn, och Grönskas och Blomstras, om affton;
Men fins Släckt, Stild, Bräckt, och Torkat, och Wissnat, om morgon:
Altså Menniskio-lijff, som röök förswinner i Wädret.
Heel, i dag, och sund; frisk, lustig, fager, och röder;
Morgon är kaller i munn, stock-steelnad-stijfwer, och döder.
Döden molmar i mull, alt hwadh här glimmar, och gläntsar;
Döden kastar å kull, alt hwad här yppert, och högt är;
Döden knossar i kraas alt hwad här krafft har, och heelt är;
Döden trampar i träck, alt hwad här fagert, och fijnt är;
Döden dwäler i dwaln, alt hwad här lefnat, och lijf har; (ERRATA: dwalm)
Döden raffar å wäg, alt hwad här achtas, och älskas;
Döden sielfwer är INTET, och gör all ting till ALS-INTET.
Effter Döden är ingen frögd. När Anden är vte;
Hwar blifwer all wår lust? när Ögat har intet at see meer;
Ögat har intet Lius; och örat har intet som höres:
Hwar blifwer all wår luft? när Kropp, och Siäl äre skilde.
I dät mörke ewiga Tysta!
Så är i känslan och ingen frögd, der Kroppen är ingen;
Hwad är ock lucht, och smak, där hwarken är ång, eller anda?
Ach! at ock ingen Dröm är vthi den ewige Sömnen!
Solen bärgas, och hwar dagh wanskar Han Liuset i mörker;
Men kommer upp, och mörnar igen, hwar morgon, å skifftes:
Menniskio-lijf icke så; när det, en gång skrijder vnder;
Kommeret aldrig igen; men blijr i det ewiga Mörka.
Detta betänck; och leff, så länge du lefwer i werlden.
Migh fölg; träd mig bij; på lust, och frögdige dagar,
Skal dig ey wara brist: Skön Qwinfolck, lustige bröder,
Spel, och Sång, gott wijn, miuck Säng, och kräslige Retter,
Dig skole wara beredd, så Natt, som Dag, och all ögn-bleck.
FRÖJA skal wara digh huld, mijn alsom-käreste Syster,
FRÖJA dess öfwerwälde beherskar Jorden, och Hafwet,
Himmel och all Element; bland Gudar, och alla Gudinnor,
Älst, och den ädlest' hon är; als-lefwande Moder, och Amma.
Hon skal blifwa din all-daga gäst, och liuflige bij-wist;
LEEKAR, och LÖYE därhoos, med SKÄMT oc all' artige PVSSAR.
Jämte de tree (sijne täcklige Tärnor,) Nåde-gudinnor.
Samt Sielfs-williande blinde, gull-wingade, nakote, snälle,
Lille, med pijlar, och bloss, och boga bewäpnade Skytten;
Den hiert-bindande, twingande, slingande, wäldige Kämpen;
Högmods-dämpande, Sinne-beröfwande, Strijdsame Hiälten,
ASTRILD FRÖJAS Son; dijn Jagt skal denne beställa.
Mera, min HERCULES, hör; Jagh haar tree frijdaste döttrar:
Dem du här hoss mig seer, lijk' i dygd; men aff olijka kynde.
LÄTTJA, och KÄTTJA, så heta de twå, och FLÄTTJA den yngste;
Hiertans barn, god', och hyslige Tärnor, och ährlige Systrar.
LÄTTJA gör ingom meen; är from, och spaker i werkom;
LÄTTJA gör intet rumor; faar sachtliga fram; drijfwer ingen;
KÄTTJA gör allom lust, är fräck, och köner i åtburd.
KÄTTJAN är wacker, och waker, och qwick opå rolet, i wänding.
FLÄTTJA faar hijt och dijt; snart leer, snart gråter aff ingo;
Lättlynt, flater, och fraak, och lägger alzinte på hierta.
Desse tree Systrar dig till tiänst skole stundliga stånda.
Hwad i ditt Hus och Hof, görs tarf, skole de samma sysla.
LÄTTJA skal bädda dijn Säng; och LÄTTJA skal söfwa dijn' ögan; (ERRATA: ögon)
KÄTTJA skal wäckia dig upp; och KÄTTJA skal blåsa dig Eld upp.
FLÄTTJA skal wara din ijd; och FLÄTTJA skal wara ditt arbet;
FLÄTTJA skal flyttia dijn ord; dijne Saker, och Ärende drijfwa.
Dessa med samt min Son, Her RVVS dera sam-qweda broder,
Dig till tienst skola stå, från morgon, alt in-uti morgon.
RVVS ditt hemliga Råd, skal mästra ditt Hof, och all Vpwacht.
ASTRILD ymst medh Her RVVS, dijn tijd skole lämpliga korat; (ERRATA: korta)
Sorg, och Samwetes-agg fördrijfwa medh allra-hand Aap-spel.
Bort med papper, och bleck; bort böker, Cirklar, och pännor;
Skulle du smitta dijn hand, dijn' Adlige miölk-hwijte finger,
Skulle de fläckias i bleck; huru wille du Frustugun wittia?
Grepe du een under kinn, eller komme wid hals, eller handen;
Pfuy! skulle blifwa dijn tack; hwad skulle full Systrarne säya?
Sudle sig Skrifwar' uti sitt bleck; lät Clerker, och Dieknar
Möda sig i sijn bok; leef Mätare Circlar, och Pännor.
Du är aff ädlare blod; dijn ätt det skulle wanähra.
Men där tijden dig blefwe lång, och skulle sig hända,
At een otijdig lust skulle binda din hug til at läsa;
Så ware dig befalt den härlige Lärare Nafo, (Nafo / Naso)
I sijn Gilliare-konst; Amadis, Marcolfus, och andre,
Som i gemeen, äre tryckte på Dansk; Melusina.
Keyser Octavian, Finck Riddare, skön Magelona.
Samt den tröst-rijke kärleeks-lärdoms-fulle Diana,
Schäfer Amandus, kysk' Amaranth', Eromena, Chariclia,
Eurialus, Fiametta, Calisto, le Cento-novella,
Vgelspegel, ändoch hon är något grof uti Pussar, (ERRATA: han)
Jämte den tijd-fördrijflige Claus, bör' inte förachtas.
När du nu kommer til högre förstånd, och wilst uti Lärdom
Yppare blifu' än all' andre; så läs, och lägg opå hierta,
La Macaronica di Coccaj, Rabelais, La Lucerna:
Picaro, samt Picara, La Pippa di Pietr' Aretino,
Samt den högt-stiliserad' Retorica delle Puttane;
Jämte hwad meer uti FLÄTTIONES ymnoge Bibliothec fins.
FLÄTTIAN är här uti lärd; och kan dig mästerlig öfwa.
Ellies är ock een Bok aff fyre regerande Kungar;
Där i du nogsam lust, och tröst, och månghanda finner,
Til dijn tijds-fördärf (fördrijf, iag ärnade säya)
Där i wij finne La-bete, Triumf, Ruus, Krympa, Manelle;
Färgan, och Munta därhoos, Styr-wålt, Karniffel, och Fämkort,
Hypken, Pittela-pump, Trapeleer, och Primeer, och Pikette.
Brädspel är ock een lust, i Tick-tack, och All-bowerie,
Damen, och Fruenspel, Ut-och-in, Förkehren, och Irisch
Och hwad dy-lijka meer är, som dig tiäner i öfning.
LÄTTIAN är här-uti god; Hon kan dig Lekarne lära.
Diupe besinnade Hiern-brott; höge Latiniske fratsor (ERRATA: besinnande)
Fly som en Orm; de willa ditt hufwud, och kränkia dijn hälsa.
Hwar-te studera? du blijr hwart Doctor, Prest, eller Abbot.
Ästu då lystin å Jagt; tarfst aldrig dyrka Diana;
Lystr' och sökia te skogs; fara, ränn', och göra dig omak;
Wåga ditt ynglige blod moot Biörnar, och fahrlige Leyon:
KÄTTJA mijn Ungdoms Lust, mijn Dotter, och älsklige Lijfs-frucht. (. / ,)
Skal dig föra på Jagt, som hiertat, och lijfwe må lysta:
Rådiur, och Hinner, af huld, swan-hwijt', och leene som ullen;
Af sööt-suckr-drypande- mun; röde-rosende läppar;
Kärlige säflige diur; fijn-liuflige, fooglige Tärnor;
Hitzige, kitzlige, modige, frodige, kåte Madusor:
Spake som däggiande Lamb; och wilde, som Hiortar i brunsten.
Dess' äre diuren, opå dem du skalt öfwa din mandom.
ASTRILD weet dera spör; och kan dem artliga wängia:
ASTRILD snar-fota skal dijn garn upställa, med lämpa.
Gillia kan han, och gildra med list; När KÄTTIA begynner
Blås' i sitt Horn, och Hundarna janka, då skaltu med hiertans-
Lust, och nöye få see huru Diuren i garne besnärias:
Här gåret an; Kön ASTRILD han fäller, och spänner, och skiuter.
Öfning i Wapn, och Skafft bemödar ryggen, och armar.
Fächt' och ränna må den som har förmycket af hälsan.
Snart är et öga sin koos, om ballen springer å klingan
Snart är en hals afbräckt, om Hästen snawer, och störter.
Bort med sådana leek där ögon och hals står i wåda.
Doch med måtta så måste det skee: dijn Häst lära tumbla
Skiut', och renna te Rings så mycke som der opå löper;
At du må skyns war' af adelig ätt, och meer än en bonde.
Danssa gör ingom ondt: danss kan dijn hälsa bewara:
Dans een Hälse-boot är; dans lijsar alt arbet och omak.
Ingen om afftonen är så trött; han skulle ju danssa.
Danss' är een ädele konst, gör gunst hoos Fruer, och Jungfrur.
Wiltu då Stormar och Strijd? Mijn Son skal föra baneret.
Min Son RVVS, uti kannor och krus; uti gruf-same bolkar,
Dig skal öfwa med art, och drilla på wänster och höger:
Kommer i Fält, mot dig en flock aff fuchtige bröder;
Tappert sätter han an, med sådan en ijfwer, och alfwar,
At han i lisla stund, skal fälla de modige Hiältar,
Som rätt-nu stodo käck, och köne; som Oxar i golfve.
Komme där ho som will, han weet dem möta med alfwar.
Stå skole troliga bij, gode, gamle, wäl-öfwade Kämpar,
Franssman, Monsieur Avous; och Wälske Signor, Vi-fo-brindis;
Och för all' ander för-ut, den redlige Swenske, Gott-åhr-bror;
Jemte den aldrig-otorstige Tysken; Sauf-du Rein-auss Hans.
Byssor och Swärd ar' här intet i bruk för Slanger och Möser, (ar' / är')
Morgonstiernor, fylte Granater, och halfve Canoner:
Gå här i swang store Barkenmayre, Bullar, och Bolkar,
Fylte på brädd; diupe Tumblar', och Humpar och höge Bocaler.
Hugg, Stick, Slå; wari långt här-ifrån; (doch somblige Biässar
Finnas ibland, som napt kunne låtat och hafwa det laget.)
Krut och Lod är här intet i bruk: man sätter i ställe,
Klart Reensk wijn, Bacheracher, en Mentzer, och liuflige Necker.
Rinkhauwer, Moskateller, af Gudarne drickes, och älskas
Spanske där-hoos, Alikant, Blanck Bastard, och söte Canarier.
Petersimens, Starck Frontiniac, och Fransk wijn, i nödfall.
Jämte Claret, Hypocras: och flerhand' lystlige drycker.
Sedan är ock gott Ööl, som RVVS skal bringa på banen:
Brunswigs Mumma, Possnäll; Garley, och Halbersta' Bryhan.
Zerbest- och Rostocker Öhl Fyns-Miöd, och Westgöta-Mölska;
Knijsnak, och Rumeledois; men bort med Kuckuk, och Rastrum.
När nu blåses alarm, och dundras i Trummor, och Pukor:
Lösn är gifwin, Holà; Rundà-rundà-dadinella.
Sätter i bröste tillijka, Gottåhrbror; och Sauf du Reinaus Hans.
Högre Flygelen commenderar Monsieur Avous: den
Wänstr' in furia, swänger häran Colonel Vifobrindis.
Här gäller an, Halft, heelt; Sätz an, in floribus, hals auf:
Korl-morl-puff; in ein Schluck, one tuck, one schmuck, one bart-wisch.
More Palatino, Tree-på-ra, ne gutta supersit.
Här säts an uti kors, och i qwär; opå rad, och i runden,
Här sätter an hwar opå sin man, här sturlas, och stormas,
Här är buller, och här är gny, här sorlas, och ållas.
Här mon Barkenmeyer herümmere gahn, med de diupe,
Half-mans-höge Bocaler; och Herre-drycks-hållande Bolkar.
Artollerii bringes an, kriit-huite Brabandiske piipor;
Jämte det allerskönste Verginske Taback, som i staden
Fins; här är Eld, här är Lunta, gif Fyr; lät-gnistra, lät rökia.
Såsom i Nobis krog de nu sittia bland Eld, uti dimban.
RVVS går om-här, han manar, och trugar, han hörter och yrker.
In-till des att strijden är all. Af de modige Kämpar
Raglar här en; en staplar, en stupar, och falla the hoop-wijs.
Wälter här en i bänck så ränner en hufwud i wäggen.
En geer op andan, och alt; en somnar, och kijfwar en annan;
Annor gråter, och leer den tridie; en sitter och qwäder.
En pläger älskog, och bannas en annan om alle Siu Tusend.
Summan är det: När alle ge tapt, och Spelet är ute;
Prijsen han är då din; dig heembärs Seger, och ähra.
Drick til dager är liws och Sömnen rinner i ögon:
När som Solen hon är vthi närmeste trappa til vpgångs, (ERRATA: han)
Lägg dijn ögon ihoop; då kommer söteste Sömnen,
Giör dig alsintet qwal; war altijd lustig, och sorg-frij:
Acht' icke fåfängt Roos, eller Last, för Skam eller Ähra,
ÄHRA så wäl som SKAM äre wind, och Namn, utan ingiäld.
Giör hwad dig rinner i hug: ty dig och dijn-lijka Funkar,
Skrifwin är ingen Lag, för larwor löpa små gossar:
Bönder och dylijka pack, man plägar skräckia med Lagen.
Spinnelen i sin garn bestrickar spinkote myggar;
Getinga snorra sigh vt; och slippa de brummande brömssar.
Sadan är almena Lagh: de Fattiga fasna, besnerias; (Sadan / Sådan)
Stolte och Store gå frij, och slippa de trotzige Drottar.
Nu min HERCULE kom vtan högre betänckiande fölg mig.
Wägen är jämn, och bred, bland Roser och liufliga Lillior,
Makliga rinner han hän, genom ängiar och fuchtige däldr, (ERRATA: dälder)
Skogen är lustig, och qwistarne full af qwittrade Foglar. (ERRATA: qwittrande)
Alskiöns fruchtbare trä, pomeratzer, och Candiske drufwor, (ERRATA: pomerantzer)
Alstädes, här och där wid wägen å bäckarene finnas, (ERRATA: bäckarne)
Månge små meenlöse diur, man seer där spelande springa,
Källor och lefwande watn, fördeelt vti månge små bäckiar,
Ruska så sachtliga fram, genom blanke små glittrande steenar,
Den swale Westwind surrar ibland, och raskar i löfwen,
Spridand' een liufwelig lucht, af blomor och hälsesam' örter,
Susar i sachtan dön, uti skuggan, och lockar i sömnen.
Alt är täckt hwad här ögat seer, och fötterne träda,
Kom, kom HERCVLE kom; vtan högre betänckiande, fölg mig.
HERCVLES öfwertalt, som en vng och hitziger Herre,
War opå språng, steg til, och wille nu föllia Fru LUSTA:
I det een annan kom, i Fruus hamn, menskelig ansedd,
Doch icke Menniskia: men een trofast ädle Gudinna,
Hon war sedig uti sin gång, och wyrdig af anseend,
Wigtig i laater, full med alfwar, och ährlig af vpsyn,
Brun vnder ögon', och bränd af Sool-skijn, mager af hulde;
Renlig i drächt, sniöhwijt, af silfwer-blänckiande klädnat,
Slätt och rätt, och skiär, på dätt ährlige gamle maneret.
Denne lät vp sin munn, och talte medh alfwarsam ordom:
HERCVLES ädel af ätt; till ähra född och erkoren;
Hwert wil dätta? See till; Stat stilla; betänck dig.
Weetstu ock Ho den är, den med dig snackar i löndom?
Denne dess pijpa så sött dig flistrar, och lockar i drömar?
Tag icke lättliga råd af den dig icke bekänd är,
Denne som för dig stod, den du meentst wara Gudinna;
Är ifrå Stygia putt, hin Stygges dotter och alster.
Lusta geer hon sigh namn; Fru Lasta med rätta mon heta.
Doch om laster och skam äre lust; om lust står i odygd;
Billiga med alt foog, mon hon sig kalla Fru Lusta.
Hwad gifwer hon för råd? Gud tröste den där opå lijter,
Hon; Hon leder en wäg både jämn och breed utan omak,
Geent, rätt fram, i fördärf; han glijder all makelig ut-åt
Lutande; lätt til gångs; men bratt, och brattar' åt ändan,
In til dess där är intet meer håld: den reesande måste,
Ränn' och ränna til des han störter och stadnar i afgrundn.
Der honom harm, jämt ånger och wee, och äwarande jämmer,
Samwetes-agg, och qwal, den odödlige Matken, och Elden
Möta med öpen gaap, och anamma til äwige plågor.
Wakta, min wän, sij till, sij denne blijr ändan å frögden,
Som dig denne så skönt afmålar, och bildar i sinnet!
Ney, min Son, icke så; til Sälheetz paradis ingen
Nåkas i så måtto; Sömn, och Ruus, och Leekar och Löye,
Föra dig inte där in: Men ijdkesamt arbet och omak,
Nyktert lefwerne, lust til ährlighet, alware wijsdom,
Leda dig in opå Mijn', det är Dygdenes stenige foot-spor.
Min wäg han är uti förstone trång, bland stubbar, och stenar,
Muddig, och ojämn, diup, och bewext med tistlar, och törne,
Bär alt opföre stiält, moot wåndlige klackar, och klyffter,
Tils emot ändan: der dig tröttan och klijfwande möte
STYRK, och TRÖST; de räckia dig hand, de stödia, de lyffta,
In til des din foot är fästat, och och stadder å Banen, (ERRATA: din foot är fästat, och stadder å banen.)
Som sedan äfwen, och god, dig förer i Salighetz hallar.
Här blifwer omak och arbete lönt, dijn möda bekrönes
Med obegrijpelig hugnad och frögd, samt ewiga lijsa,
Oförwanskliga Nögd, och Glädie dit hierta belysta;
Du då finner i Högdene Nåd, och täckelig ynnest,
Hoos både qwinnor och män; du fägnas och ähras af allom.
FRÖJA med hennes Son; dem fly som Paddor och Ormar:
FRÖJA med hennes Son, äre farlige, skadlige gäster:
Liufliga träda de til; men swijka med ånger, och ymka,
Hälsa, med mod, och blod, godz, penningar, heder och ähran,
Stiäla de sinom wärd, och drifwan å lykton, ur husom.
Armod, och håån och spott, ondt Samwet och kräncklige plågor,
Leefa de den, dem hyser; och den, dem främiar, och älskar;
Så löne de! bort, bort, med sådana gäster ur huset:
ASTRILD sägs wara blott, och blind; doch snäller och hurtig;
Liten af wäxt; med bloss och Pijlar, och boga bewäpnad;
Snar-fotad, och försedd med flychtige gyllende wingar;
Sant äret; Han är blott utaf blygd; skam-naken af ähra;
Blind uthi wett; men klok, och snäll uti lister, och arghet,
Liten och lätt utaf Dygd; en olyks-fogl af vphof,
Läm honom wingarne; bräck hans boga; giör pilarne stumpa:
Släck hans Fackel, och Eld, med arbet, och ährligit vpsåt;
Fly, och fächt' icke minder å rygg (som Tratarnas sed är) (ERRATA: Tatarnas)
Drijf bort LÄTTJA, så trijfs icke KÄTTJA; så swinner och FLÄTTJA.
RVVS kör här-ut, med tummel, och suus, och hans yrne Sälskap: (ERRATA: yrene)
Dy där Ruus holler hus der dwals icke wijsdom och frode. (ERRATA: håller, ERRATA: dwäls)
Ingen dygd vprinner, och gror wid wijn, och i glasom,
Wijsdomen hafwer sin wist i dy torra: Så säya de gamble.
Dagligit öfwerflöd uti Maat, och i Dryck höfwer ingom,
Wijsan man: Förnufftenes Anda det dämpar, och qwäfwer. (ERRATA: dämper)
Wijn är en qualm; ett moln vti druckne mans hwimlande Hierna;
Som den skiära förnufftsens Sool, så styggliga duncklar,
Dunklar i tokn i wahn-wett, i dårheet, och barnsliga fåhnsko, (tokn / tökn)
Ey käre sij, huru täcker är Ruus, när läpparn', och ögonen drypa,
Där han wagglar här om, full-stinner han stäner, och stankar;
Där han sitter, ey weet, hwad han talar, weemar, och ählas.
Pijgorne lee där i wrån, och drängiarne smystra på golfwet.
Barnen gråtande löpa med roop, ô Möme, Sij Busen!
Weestu hwad ändan han är? huru Frossare lefwerne lyktas? (ERRATA: Fråssare)
Såsom en Oxe beskärd til offer, han gödes å stalle,
Rundelig in til des, han prydd med krantzar, och blomster,
Föres uti stor ståt, föregångande trummor och pijpor,
Til en faselig ort, där altar och eld honom bijda,
Där liuter han sin död, af Slacktare-klubba bedöfwat,
Där blifwer han deels bränd, deels kräsliga kokat och ätin,
Dyrt måste han sin brödsl, fijn ryckt, och hafra betala.
Rätt opå dy-lijka wijs, gåret an med Swermare lefnat;
Daglige ruus, uti suus, banketerning och kräslige gästbod;
Harpor och spel och dans, lättfärdige lekar och natt-gång
Ett sinn, vti lijka måtto, de dyrliga måste betalas;
Klagan i gråt, med jämmer, och ach, blifwer ändan å Leken.
Derföre, Stat du nykter, op å dijn wakt: dijne Tanckar,
Anslag, och Ord; dijne giärningar alla du grunda på Gudz bud.
Gud han är ährones Gud; Gudz Ansichte lyser oss Ähran.
Ähran är Dygdenes Root; och Dygdenes grundwal är Ähran.
Dijt måtter all Gudz Lag; den Oss allom i sielfwe Naturen
Fast inpräntat vti wår Skäl, och Samwete lyser. (Skäl / Siäl)
Är nu wår Siäl vtan Skiäl? eller äre wij fänad och bestar?
Släckie wij sielf wår Eld, och dämpa det andlige Liuset,
Ded som Oss Skaparen i wårt bröst, hafwer eldat och vptändt,
Til wår Salighets Lysn, och Ledsn. Huru? wele wij sielfwe
Wända wår Ansicht' ifrån Gudz Ansicht, och sänk' oss i mörkret?
Hwad blifwer af wår Siäl, den Gud oss sielfwer har inblåst?
Ach! den ädele Siäl! den wij så förbarmliga störta!
Hwad blifwer af wår hamn, och Menniskio-namne wij fördom?
Hwad blifwer af Gudz belät', af Skaparen tryckt i wår Hiertan?
Ney, min HERCULE, ney! den wägen han tämer oss intet.
Dygdenes Stijg synes trång, och mörk, dem latom, och blindom:
Är doch en Här-stråt, den Gud sielfwer han lyser och leder.
Hwar i består då Dygd? medan Dygden är Siälenes Hälsa?
Dygd är at älska sin Gud, hans Bud och Stadgar at hålla;
Dygd står i Rättwijsa, där hwar och en sin Rätt blifwer ägnat;
Ingen af ingo beskadd till Lem, Lijf, Ägn, eller Ähra;
Dygd lijder intet wåld; öfwer-äfl hon styrer, och ågång;
Lijder ey arman Man förtryckes af Högmod, och orätt.
Dygd är, vträckia sijn hand, til styrck dem vsle betrycktom.
Dygd står i fagert Modh, gott Lefwern', och ährbare Seder,
Nychterhet, och reen Siäl, vti Tucht, och okränckliga Kyskhet.
Dygd står i wett, och i Plicht; Huru, Hwar, Hwad, När, Hurulunda:
Hwarföre, hwart bör skee: dy Dygd will granlaga lämpas.
Dygd wågar inte på slump; doch slump, botas offta med snille.
Dygd söker Råd; flyger inte för än hon koxar, och huxar
Dygd flyr Lögn; der Lögn kommer in, går Dygden å dören.
Lufft-strek, Stor-spräkerij, lame Saalbader, irrige Hiern-hwärf,
Däss' äre skändlige feel; som bringa sin Herze på skammen.
Dygd med Skämt sig täckelig gör, uti tijd och i ställe:
Tager och geer med hoof, få mycke som ährone lijkar,
Alt utan agg; utu Laag wari långt bort galla, med galnu.
Hoof är i all ting bäst, Plump Stickenhet anstår en Narr wäl.
Dygd lijder ingen Spott, för neesa då wällier Hon Lijf-laat.
Dygd står i Manna-mods Styrck, sig låter af ingo förfära;
Motgång, Sorg, Fegd, Watn-och Elds nöd, Dunder och Döden, (Watn- och Eldsnöd?)
Achtar hon alt för Leek; Hon winner, och segrar i Döden.
Seer du Min HERCULE, den gudomlige Dygdens Högheet?
Dygd är en Siälenes skatt, där guld och penningar alle,
Ey måge lijknas emot; är ädlar' än dyrbare Stenar.
Märck, min Son; Som Dygd sigh grundar å Gud, och i Ähron.
Så är och ingen Dygd, som icke beroor opå Wijsdom:
Wett är Dygdenes Lius; och Wijsdom är Dygdenes Öga.
Wett hörer arbete till; mins ey vtan ijdkeligt omak.
Alt hwad dräfligit är, hwad högt, och i kostliga wärde;
Alt hwad prijsligit är, hwad lof, och rosande, wärdt är,
Alt gifwer Oss wår Gud, genom ijdkesamt arbet, och Yrkan.
Lärdom af jdkna; men Wijsdomen aflas i Lärdom.
Lärdomen är ett fröö; där af wijsdom gröder i hiertat.
Märk dätt: Wijsdoms Fader och Moder är' Arbet, och Lärdom.
Faar-lös, och Moor-lös, tynes han af; och trånar i wan-rykt.
Siälan i allom år eenhand art, utaf himmelisk ädli: (Siälan / Siälen)
Skildnaden är; at den ene, som glömbd, blijr liggiand' i Stofftet.
Där den andre tags opp; hon waskas, hon skijres och krattsas,
Glättas, och igrafz allrahand prydelige form' och figurer, (ERRATA: prydlige)
Sådan är skildnan opå dän Siäl, som är Lärd, emot olärd.
Siälen i Menniskio-kropp som en Eld förborgat i flinto;
Finner hon ey sitt Stål; så gnistrar hon aldrig i blysning.
Kåtkarla, Torpara, Träler, och almena Pack bruke Siälen,
Int' ann' i ställe för Salt; at kroppen han icke må rottnas.
Siälen är hwars mans ägnd; men blind och bunden i mörker
Wijsdom är Siälens Sool, som töknen skingrar och dimban.
At hon skynliga see kan hwad hänne tiänär och höfwer.
Ästu ey Lärd; tro du inte, du west hwad Rätt, eller orätt,
Gott eller Ondt är i sanning, ell' i skijnliga måtto; (ERRATA: ell' elliest i skijnliga måtto)
Profwen är konstrijk; skyns offt flärd uti glimmande gull-glantz.
Wiltu nu seya min HERCULE; mången är Lärd: men en Åsna,
Toker i alt det han talar, och gör, en tylpel i gästbod:
Doch är han lärd. Ney, HERCVLE, Ney. En sådan är olärd.
Fast honom flödde Latin öfwer öronen ned opå skägget.
Den sijne Seder, och Ord; sijne Lyster, och anfödde Sinne,
Inte wet håll' vti töm; styra, fogligen hyfsa, regera.
Han är en olärd man: wari Docter, ell' hete Magister. (ERRATA: Doctor, &c)
An äret ett, som märkligit är: Om än allhanda Lärdom, (An / Än)
Alsköns Dygder, och Himlisk wet dit hierta bekröna;
Och den ädele Mildheet alleen hon fattas i Cronan;
Så är' all' öfrige Dygder af intet Lius, utan anseend.
Jag sad' i förstone, Gud är Dygdenes grundwal, och vphof.
Nu, hwad är Gud? Gud är God, och sielve Godhetenes Vrsprung.
Där icke röns någe gott; där är ingen Gud, eller ähra.
Dygd utan dadlige Mildheet, een dunst är; een målning i watne;
Skugg' utan kropp; een fyllning af wind; et hliom, och et Nord-blys.
Födder är ingen Man för sijn skull alleen hijt i werlden,
För sijn omätlige lust, eller all-stund-torstige swalg skull,
Fåt hafwer ingen lijf. Ty såsom plantor och örter,
Fänat, och Fogel, och Diur i skogen, och Fiskar i watnet,
Alle til Menniskio-tiänst äre skapad', och ärnad' af Herran;
Så är ock Mannenom Man, til fromma, den ene, den androm,
Ordnat af Gudz försyn; den lägre skal tiäna dän högre:
Torfftiger afla bröd af rijkom, med tiänster och slögder;
Store befrämie de små, den högre skal hiälpa den lägre:
Derföre lef ock du så, at andre må prijsa sig sälle,
Af dijna Mildheets fruckt: war allom nyttig i Werlden.
Tänck ock, HERCULE, på dijn ätt, och adelig härkomst.
Mången af ned-trädd root, och oachtande fnöskote stubbar,
Sprijter här ut, skiuter op, får löf, och kommer i blomma;
Mången af fattigt blod, utkommen ur taak-löse kåtor,
Stijger alt op åt, och op, genom Dygd och berömlige dater,
Till det ypperste måål, utaf heder, och adelig högheet.
Fins der emot och den, som högt opp i rijke palatzer,
Boren i silkes säng, af Gud wälsignat i waggan,
Fiärran af heden-höös, weet leda sin Adel och Ahner;
Men: det klagligit är, Så nyttiar sin Adel och Ahner,
At han i ställe för roos, för prijs, för Heder och Ähra,
Gagnar sig håån, och spott, och alsom-största wahn-ähra.
Lijdes af ingen Man; men af alle begabbas och hatas,
Allom en öfwerlast, och Jorden een afrapi-börda.
Icke så du, min Son: dijn plicht du tager å wahra,
Wetandes att en Man sijne Fädgars Titlar och Ahner,
Håller i wärdigt prijs, och i ing'handa måtto befläckiar,
Inte benögd med dätt, at de hafwa bracht dig i liuset,
Utan att du samme lius, med dit lius widgar och ökar. (Utan / Vtan)
Såsom een Lampa sin Eld förkofrar och lyser i mörkre,
Alt medan hon sin spädsl och näring niuter af Olio;
Så will och Adels stånd med öfning af Adlige Dygder,
Hållas uti sin glantz: Tryter här af Dygdenes olio;
Släckt blifwer Adels-glantz; och Lampan hon tynes i mörker.
Snöd är en Ädelman, den sielf-sijne Dygder ey adla,
Snöd är en Ädelman, den Moors-qwedet adlar allena.
Sist du ville betrakta den aldrig-vilande tiden.
Ungdomens år uti brunst rasa fort, som en ilande virvel,
åldern i miugg, omärkt, saktsmilande smyger i ställe.
Varföre giv god akt oppå glaset, att tiden i vimsku
ej löper hän: men lär, och gör vad gott är i tida.
Tänk vad ett osnyggt djur en gammal och dygdelös man är.
Åldern har sin vank; när stöd, och stolparna bugna,
gavlarna luta fram ut, och väggarna slå sig i rämnor,
taket gristnar i dropp, och huset begynner at braka;
kvarnen har ingen gång, eller gny, och fönsterna mörkna;
malört utur var knut, därvid nässlor i springorne växa;
hanan å gyllande brand, springer inte mer om, lokar halsen,
lyder allsingen vind; men hänger, och hotar att falla;
harpan hon är förstämd; lyder intet; strängarne snarra.
Då är i samma palats slätt lust mer; fröjden är ute;
gästabud, harpor, och dans hörer opp; både tiänsthjon, och husbonn
tänka sig om, huru de må huset, och härberge rymma:
sådan är människokropp: när åldern kommer, och åren
kröka din hals och rygg; både händer och huvudet darra,
knän bliva styv', din fot han vacklar, och måste på siston
trefotad hjälpa dig hän, som barnen i börian, å fyra;
vinterblommor oppå din kind, som saftlösa plantor,
gro, och gråna med hast: och hösten i huvudet hyser;
håren flyta dig av, som vissnade löf utav aspen,
skallan snöd blckar ut, där nu spela krusade lockar;
tänderna fall', och falna där hän, de kvarlevda stumpar,
vinn inte mala sin mäld; men målet de märkliga stympa;
öronen dövna sin kos, och hörseln hon tappar, och tynar,
ögonen dunkla sin kos, och synen molnar i mörker;
krafter och allt fykar hän, och döden kikar ur ögon:
vett och sinne gå bort; fördvälmas i dvaas och i glömska;
döden är yttersta målet, i dy vi samkas och ändas.
krafter och allt fykar hän, och döden kikar ur ögon:
vett och sinne gå bort; fördvälmas i dvaas och i glömska;
döden är yttersta målet, i dy vi samkas och ändas.
lördag 4 februari 2012
Vid Svenska Akademiens femtioåriga minneshögtid den 5 april 1836
Jag stod på stranden under kungaborgen,
när dagens oro äntlig somnad var, ¨
och öde voro gatorna och torgen,
och på kung Gustafs stod sken månen klar.
Där låg ett uttryck i de milda dragen,
som när det åskat i en fredlig dal,
och hjälten var där, men jämväl behagen,
en segerkrans, men som bland blommor tagen,
en blick till hälften örn, till hälften näktergal.
Förunderliga makt, som konstnärn äger!
Se anden färdig så till strids som sångs,
en bild, som oss sin egen saga säger,
en levande gustaviad i brons!
Ja, sådan var han, när han kom ur striden,
men sådan även, när han göt sin själ
i folket in, bland konsterna och friden,
ty store andar ge sin form åt tiden,
och Gustafs tidevarv bär Gustafs drag jämväl.
Min barndom föll uti hans solskensstunder,
jag minns den tiden: hur den är mig kär,
med sin förhoppning, sina sångarunder
och allt det nya liv, som rördes där!
Det var som våren, när hans värma droppar
ur blånad sky och löser vinterns tvång:
då leka djur, då svälla lundens knoppar,
och kinden färgas, mänskohjärtat hoppar,
och allt omkring är lust och mod och fågelsång.
De gamla karoliner hade somnat
i blått och kyller, ifrån splitets dar,
som allt försökt och ingenting fullkomnat,
då ingen kung och ingen ära var.
Vad norden evigt vill, en kung som känner
sin egen kraft, stod åter fram i glans,
och där vart ordning ibland frie männer,
och makt och lydnad blevo åter vänner,
och allt var glatt och tryggt vid tanken, att h a n fanns.
I purpur satt förtjusaren på tronen,
och spiran var en trollstav: med var stund
där växte nya hjärtan i nationen
och nya blommor, fast på järnmängd grund.
Vår gamla dröm om bragder och om ära
förflyttades till någon fredlig trakt,
där ek och lager sina kronor bära
och milde vise ljus och seder lära -
och styrkan skar sitt skägg, och vettet blev en makt.
Den svenska äran bröt sig nya banor
i tankens obesökta land: Linné
stod segersäll bland sina blomsterfanor,
oskyldig, älskvärd, konstlös liksom de.
Melanderhjelm beräknar himlafärden
för månens skiva, för planetens ring,
när Scheele skedar skapelsen i härden,
och Bergman drar grundritningen till världen,
och hävdernas mystär rannsakar Lagerbring.
Och här, där Mälarn gjuts i Östervågor
och kungastaden mitt i skogen är,
vad sydligt liv inunder norrskenslågor,
vad sångartempel på de öde skär!
Det språk, vars toner ligga mitt emellan
vad Norden djupt, vad Södern klangfullt har,
ett bortglömt barn, som kom i samkväm sällan,
steg fram och speglade sin bild i källan
och häpnade att se, hur högt, hur skönt det var.
Och då sjöng Gyllenborg, en mäktig ande,
fast stundom rimfrost på hans vingar låg.
Ack klippor finnas, där vi alla strande,
och även dikten har sin frusna våg.
Men stark var bågen, som den ädle spände,
och pilen skarp, som sökte opp sitt mål,
och allt vad mänskohjärtat djupast kände
steg fram och grät i Människans elände,
en djup, oändlig suck, vårt släktes modersmål.
Bredvid hans sida, drömmande och stilla,
satt Creutz och band på rosor utan tagg
och diktade om Atis och Camilla
en sång av västanvind och morgondagg.
Den sången är en dröm ur gyllne åren,
en gång i livet av vart hjärta drömd,
fast ej så skön, fast ej så himlaboren;
en sång så ljuv som lärkornas om våren,
öm, enkel, oskuldsfull - och därför är han glömd.
Giv plats, giv plats, ty Nordens vingad nalkas,
och sången svärmar kring hans vigda mun.
Hör, hur han skämtar, se, hur glatt han skalkas
bland nymferna uti den gröna lund.
Men ack, hans glädje ligger ej i kannan,
ej i idyller, som han kring sig strött;
hans druckna öga söker än en annan,
och märk det vemodsdraget över pannan,
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrött.
I Djurgårdsekar, susen vänligt över
den störste sångarns bild, som Nordens bar!
Det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har.
En sång, som växer vild och likväl ansad,
bär konstens regel, men försmår dess tvång,
till hälften medvetslös, till hälften sansad,
en gudadans på gudaberget dansad
med faun och gratie och sångmö på en gång!
Därnäst hör Lidner! "Gravens portar knarra
på tröga gångjärn, domen förestår,
och lampans matta sken på marmorn darra,
och midnattsklockan ifrån tornet slår."
Förstörd, förvissnad före mogningsstunden,
en rik, men sönderbruten harmoni,
en genius, ack, för djupt i stoftet bunden,
hur ömt begråter han i lagerlunden
var likes kval: du hör hans eget däruti.
Men som en stilla sommarkväll på landet,
när daggen darrar uti blomsterskåln
och aftonrodnan knyter rosenbandet
kring västerns lockar, kring de lätta moln:
på ängen samla sig till dans de unga,
de gamle till rådplägningar i byn,
sin matta guld i vinden skördar gunga,
var blomma doftar, alla fåglar sjunga,
och frid och salighet se ner ur aftonskyn:
så är det i din sång, o Oxenstierna,
Italiens himmel över Nordens berg!
Din sångargratie är en sydlig tärna,
och sydlig även glöden av din färg.
Vad solglans ligger över Dagens stunder,
hur klangfull lian genom Skörden går,
och Hoppet, livets tröst och diktens under,
hur blev det diktat under furulunder?
Jag undrar mången gång, men gläds, att du var vår.
Och Kellgren, som "av skönhet och behagen
oss än en ren och himmelsk urbild ger"!
Sen Nya skapelsen stått fram i dagen,
vad ha vi andra till att skapa mer?
Hur klingar svenska lyran i hans händer,
hur ren var ton, hur skär, hur silverklar!
Ack, i mitt öra, vart jag också länder,
den diktens grundton ständigt återvänder,
en dunkel melodi ifrån min barndoms dar.
Men vad är lyrisk klang på silvervågor
och evig blomdoft uti blånad luft?
Den ädle skalden har ock andra frågor,
och skönhet vill han, men jämväl förnuft.
När Kellgrens snille slog de stora slagen,
de blixtrade, för sanning, rätt och vett,
i skämt och allvar, hur det flög för dagen
kring land och rike, och envar betagen
sprang upp och undrade, att han ej förr det sett!
Roms sångargudar flyttade till Norden
med Adlerbeth - en romare i släkt
med dem till andan, icke blott till orden -
och tjuste åter i sin nya dräkt.
Och Rosenstein, så hög som han till sinnes,
så klassisk, bandet uti sångens krans,
fast icke själv en sångare - var finnes
den svenske skald, som ej med tårar minnes
en själ så ljus, så ren, så faderlig som hans?
Och han, som slöt den långa sångarraden
och levde länge för att sörja den,
en rosenkrans med taggar mellan bladen,
behagens, skämtets, tankens, Gustafs vän:
han, som bar kronan i de vittras gille,
en lagrad veteran i vettets sold,
kanske ej främst som skald, men främst som snille,
som ville ädelt, kunde vad han ville,
den blinde siaren Tiresias-Leopold!
Jag sjöng hans drapa, minnets döttrar sjunga
en dag, och bättre, vad han Sverige var,
ty där bor oväld uppå framtids tunga,
och all förtjänst till slut sin krona har.
Han stod emellan tvenne sångartider,
den enas varning och den andras stöd,
men tid och sansning kämpade hans strider,
tills solen bröt utur sitt moln omsider
och sjönk förstorad ner i gull och purpurglöd.
De gamla gyllne lyrorna ha tystnat,
och deras klang är klandrad eller glömd.
Till många toner ha vi sedan lyssnat,
och strängt är Gustafs sångarskola dömd.
Naturen växlar, även snillet träder
i växlat skick för skilda tider fram,
i grekisk enkelhet, i galakläder,
med lejonman, med skiftrik turturfjäder,
men ett dess väsen är: väl den, som det förnam!
Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.
I höga skuggor, ädle sångarfäder,
jag lägger kransen på ert stoft i dag.
En efter annan bland oss alla träder
snart opp till eder uti stjärnstrött lag.
Där låt oss sitta och se ner till Norden,
förtjuste av vad skönt som bildas där,
och strofvis om varannan sätta orden
till stjärnmusiken om den fosterjorden,
som väl förgätit oss, men dock är oss så kär.
E Tegnér:
när dagens oro äntlig somnad var, ¨
och öde voro gatorna och torgen,
och på kung Gustafs stod sken månen klar.
Där låg ett uttryck i de milda dragen,
som när det åskat i en fredlig dal,
och hjälten var där, men jämväl behagen,
en segerkrans, men som bland blommor tagen,
en blick till hälften örn, till hälften näktergal.
Förunderliga makt, som konstnärn äger!
Se anden färdig så till strids som sångs,
en bild, som oss sin egen saga säger,
en levande gustaviad i brons!
Ja, sådan var han, när han kom ur striden,
men sådan även, när han göt sin själ
i folket in, bland konsterna och friden,
ty store andar ge sin form åt tiden,
och Gustafs tidevarv bär Gustafs drag jämväl.
Min barndom föll uti hans solskensstunder,
jag minns den tiden: hur den är mig kär,
med sin förhoppning, sina sångarunder
och allt det nya liv, som rördes där!
Det var som våren, när hans värma droppar
ur blånad sky och löser vinterns tvång:
då leka djur, då svälla lundens knoppar,
och kinden färgas, mänskohjärtat hoppar,
och allt omkring är lust och mod och fågelsång.
De gamla karoliner hade somnat
i blått och kyller, ifrån splitets dar,
som allt försökt och ingenting fullkomnat,
då ingen kung och ingen ära var.
Vad norden evigt vill, en kung som känner
sin egen kraft, stod åter fram i glans,
och där vart ordning ibland frie männer,
och makt och lydnad blevo åter vänner,
och allt var glatt och tryggt vid tanken, att h a n fanns.
I purpur satt förtjusaren på tronen,
och spiran var en trollstav: med var stund
där växte nya hjärtan i nationen
och nya blommor, fast på järnmängd grund.
Vår gamla dröm om bragder och om ära
förflyttades till någon fredlig trakt,
där ek och lager sina kronor bära
och milde vise ljus och seder lära -
och styrkan skar sitt skägg, och vettet blev en makt.
Den svenska äran bröt sig nya banor
i tankens obesökta land: Linné
stod segersäll bland sina blomsterfanor,
oskyldig, älskvärd, konstlös liksom de.
Melanderhjelm beräknar himlafärden
för månens skiva, för planetens ring,
när Scheele skedar skapelsen i härden,
och Bergman drar grundritningen till världen,
och hävdernas mystär rannsakar Lagerbring.
Och här, där Mälarn gjuts i Östervågor
och kungastaden mitt i skogen är,
vad sydligt liv inunder norrskenslågor,
vad sångartempel på de öde skär!
Det språk, vars toner ligga mitt emellan
vad Norden djupt, vad Södern klangfullt har,
ett bortglömt barn, som kom i samkväm sällan,
steg fram och speglade sin bild i källan
och häpnade att se, hur högt, hur skönt det var.
Och då sjöng Gyllenborg, en mäktig ande,
fast stundom rimfrost på hans vingar låg.
Ack klippor finnas, där vi alla strande,
och även dikten har sin frusna våg.
Men stark var bågen, som den ädle spände,
och pilen skarp, som sökte opp sitt mål,
och allt vad mänskohjärtat djupast kände
steg fram och grät i Människans elände,
en djup, oändlig suck, vårt släktes modersmål.
Bredvid hans sida, drömmande och stilla,
satt Creutz och band på rosor utan tagg
och diktade om Atis och Camilla
en sång av västanvind och morgondagg.
Den sången är en dröm ur gyllne åren,
en gång i livet av vart hjärta drömd,
fast ej så skön, fast ej så himlaboren;
en sång så ljuv som lärkornas om våren,
öm, enkel, oskuldsfull - och därför är han glömd.
Giv plats, giv plats, ty Nordens vingad nalkas,
och sången svärmar kring hans vigda mun.
Hör, hur han skämtar, se, hur glatt han skalkas
bland nymferna uti den gröna lund.
Men ack, hans glädje ligger ej i kannan,
ej i idyller, som han kring sig strött;
hans druckna öga söker än en annan,
och märk det vemodsdraget över pannan,
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrött.
I Djurgårdsekar, susen vänligt över
den störste sångarns bild, som Nordens bar!
Det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har.
En sång, som växer vild och likväl ansad,
bär konstens regel, men försmår dess tvång,
till hälften medvetslös, till hälften sansad,
en gudadans på gudaberget dansad
med faun och gratie och sångmö på en gång!
Därnäst hör Lidner! "Gravens portar knarra
på tröga gångjärn, domen förestår,
och lampans matta sken på marmorn darra,
och midnattsklockan ifrån tornet slår."
Förstörd, förvissnad före mogningsstunden,
en rik, men sönderbruten harmoni,
en genius, ack, för djupt i stoftet bunden,
hur ömt begråter han i lagerlunden
var likes kval: du hör hans eget däruti.
Men som en stilla sommarkväll på landet,
när daggen darrar uti blomsterskåln
och aftonrodnan knyter rosenbandet
kring västerns lockar, kring de lätta moln:
på ängen samla sig till dans de unga,
de gamle till rådplägningar i byn,
sin matta guld i vinden skördar gunga,
var blomma doftar, alla fåglar sjunga,
och frid och salighet se ner ur aftonskyn:
så är det i din sång, o Oxenstierna,
Italiens himmel över Nordens berg!
Din sångargratie är en sydlig tärna,
och sydlig även glöden av din färg.
Vad solglans ligger över Dagens stunder,
hur klangfull lian genom Skörden går,
och Hoppet, livets tröst och diktens under,
hur blev det diktat under furulunder?
Jag undrar mången gång, men gläds, att du var vår.
Och Kellgren, som "av skönhet och behagen
oss än en ren och himmelsk urbild ger"!
Sen Nya skapelsen stått fram i dagen,
vad ha vi andra till att skapa mer?
Hur klingar svenska lyran i hans händer,
hur ren var ton, hur skär, hur silverklar!
Ack, i mitt öra, vart jag också länder,
den diktens grundton ständigt återvänder,
en dunkel melodi ifrån min barndoms dar.
Men vad är lyrisk klang på silvervågor
och evig blomdoft uti blånad luft?
Den ädle skalden har ock andra frågor,
och skönhet vill han, men jämväl förnuft.
När Kellgrens snille slog de stora slagen,
de blixtrade, för sanning, rätt och vett,
i skämt och allvar, hur det flög för dagen
kring land och rike, och envar betagen
sprang upp och undrade, att han ej förr det sett!
Roms sångargudar flyttade till Norden
med Adlerbeth - en romare i släkt
med dem till andan, icke blott till orden -
och tjuste åter i sin nya dräkt.
Och Rosenstein, så hög som han till sinnes,
så klassisk, bandet uti sångens krans,
fast icke själv en sångare - var finnes
den svenske skald, som ej med tårar minnes
en själ så ljus, så ren, så faderlig som hans?
Och han, som slöt den långa sångarraden
och levde länge för att sörja den,
en rosenkrans med taggar mellan bladen,
behagens, skämtets, tankens, Gustafs vän:
han, som bar kronan i de vittras gille,
en lagrad veteran i vettets sold,
kanske ej främst som skald, men främst som snille,
som ville ädelt, kunde vad han ville,
den blinde siaren Tiresias-Leopold!
Jag sjöng hans drapa, minnets döttrar sjunga
en dag, och bättre, vad han Sverige var,
ty där bor oväld uppå framtids tunga,
och all förtjänst till slut sin krona har.
Han stod emellan tvenne sångartider,
den enas varning och den andras stöd,
men tid och sansning kämpade hans strider,
tills solen bröt utur sitt moln omsider
och sjönk förstorad ner i gull och purpurglöd.
De gamla gyllne lyrorna ha tystnat,
och deras klang är klandrad eller glömd.
Till många toner ha vi sedan lyssnat,
och strängt är Gustafs sångarskola dömd.
Naturen växlar, även snillet träder
i växlat skick för skilda tider fram,
i grekisk enkelhet, i galakläder,
med lejonman, med skiftrik turturfjäder,
men ett dess väsen är: väl den, som det förnam!
Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.
I höga skuggor, ädle sångarfäder,
jag lägger kransen på ert stoft i dag.
En efter annan bland oss alla träder
snart opp till eder uti stjärnstrött lag.
Där låt oss sitta och se ner till Norden,
förtjuste av vad skönt som bildas där,
och strofvis om varannan sätta orden
till stjärnmusiken om den fosterjorden,
som väl förgätit oss, men dock är oss så kär.
E Tegnér:
onsdag 1 februari 2012
Epigram
1.
Vänner! Sångarens krans är flätad av blommande törnen.
Rosorna skänker jag er, törnet behåller jag själv.
3.
När det en gång föll regn om våren jag leende sporde:
Maj, vi gråter du så mitt uti blomningens stund?
Och mig svarade Maj; Säg Skald, vi pärlas ditt öga
under förtjusningens stund uti den älskades famn?
5.
Graven är trång; allt levande där dock samlas till frihet,
men vår rymliga jord kan icke rymma en fri.
8.
Amor i himmelen satt, han satt i min Lauras öga
och med sin övade hand sköt mot mitt hjärta en pil.
Genast den leende skalken jag grep och en glänsande fjäder
trots hans böner med våld utur hans vinge jag drog.
Henne jag spetsat och doppar den nu i den purprade saften,
som för hans gyllene pil fordom ur hjertat mig flöt.
9.
Tvenne hamnar jag vet, dit ödets stormar ej hinna:
En är den grönskande grav, en är den älskades famn.
10.
Fordom från Leucas brant förtvivlande älskare störtat
att uti böljornas famn släcka sin tärande brand.
För min låga likväl är havet för litet. Hon icke
skulle där släckas; långt förr brände hon världshavet ut.
11.
Styvmorsblommor kallar man er, lycksaliga blommor!
vilka med hägnande hand Laura har fäst vid sitt bröst.
Aldrig Naturen dock fött mer gynnade döttrar. Det finnes
icke i skapelsens krets skönare lustgård än er.
12.
Till Laura.
Skön som en Ängel Du är, dock Du jag ville ej vara —
ack! jag kunde ej då sluta Dig uti min famn.
13.
Icke omätelig himmelen är, ty när jag Dig famnar,
hela dess saliga rymd mäter jag blott med en famn.
14.
Tusende vänner Dig älska, likväl med tusende hjärtan
Dig de ej älska så högt, som jag Dig älskar med ett.
15.
Ej på grund utav snö de glödande rosorna leva:
Yppiga släkten ej tål vinterns förbleknade värld.
Ofta har fenomenet jag sett, men vadan det under,
att på Din härliga kind blomma de mitt uti snön?
18.
Icke förundrar det mig, om stundom i spegeln du blickar,
ägde ditt huvud jag blott, evigt i spegeln jag såg.
19.
Rodnar du än, då jag kallar dig skön i dristiga sånger,
föga det hjälper din sak, skönare blir du därav.
20.
Harmas dock ej på min jollrande sång, fast spegeln och källan
om din skönhet för dig tala med skönare ord!
Vitalis (E Sjöberg):
Vänner! Sångarens krans är flätad av blommande törnen.
Rosorna skänker jag er, törnet behåller jag själv.
3.
När det en gång föll regn om våren jag leende sporde:
Maj, vi gråter du så mitt uti blomningens stund?
Och mig svarade Maj; Säg Skald, vi pärlas ditt öga
under förtjusningens stund uti den älskades famn?
5.
Graven är trång; allt levande där dock samlas till frihet,
men vår rymliga jord kan icke rymma en fri.
8.
Amor i himmelen satt, han satt i min Lauras öga
och med sin övade hand sköt mot mitt hjärta en pil.
Genast den leende skalken jag grep och en glänsande fjäder
trots hans böner med våld utur hans vinge jag drog.
Henne jag spetsat och doppar den nu i den purprade saften,
som för hans gyllene pil fordom ur hjertat mig flöt.
9.
Tvenne hamnar jag vet, dit ödets stormar ej hinna:
En är den grönskande grav, en är den älskades famn.
10.
Fordom från Leucas brant förtvivlande älskare störtat
att uti böljornas famn släcka sin tärande brand.
För min låga likväl är havet för litet. Hon icke
skulle där släckas; långt förr brände hon världshavet ut.
11.
Styvmorsblommor kallar man er, lycksaliga blommor!
vilka med hägnande hand Laura har fäst vid sitt bröst.
Aldrig Naturen dock fött mer gynnade döttrar. Det finnes
icke i skapelsens krets skönare lustgård än er.
12.
Till Laura.
Skön som en Ängel Du är, dock Du jag ville ej vara —
ack! jag kunde ej då sluta Dig uti min famn.
13.
Icke omätelig himmelen är, ty när jag Dig famnar,
hela dess saliga rymd mäter jag blott med en famn.
14.
Tusende vänner Dig älska, likväl med tusende hjärtan
Dig de ej älska så högt, som jag Dig älskar med ett.
15.
Ej på grund utav snö de glödande rosorna leva:
Yppiga släkten ej tål vinterns förbleknade värld.
Ofta har fenomenet jag sett, men vadan det under,
att på Din härliga kind blomma de mitt uti snön?
18.
Icke förundrar det mig, om stundom i spegeln du blickar,
ägde ditt huvud jag blott, evigt i spegeln jag såg.
19.
Rodnar du än, då jag kallar dig skön i dristiga sånger,
föga det hjälper din sak, skönare blir du därav.
20.
Harmas dock ej på min jollrande sång, fast spegeln och källan
om din skönhet för dig tala med skönare ord!
Vitalis (E Sjöberg):
Skalderne
Ej jag på understol ju sitter, men endast på domstol?
Undren ej, människors barn! Tiden har tagit mig fatt.
De bägge Scholorna:
Kräken bland himmelens stjärnor en dag beslöto försöka,
att med den härliga sol tävla i skönhet och ljus.
Därför i vintergatan de tätt tillsammankröpo,
och uppå himlen alltse’n lysa de präktigt som mjölk.
Leopold:
När uti aska förbrann Carthago det härliga, gamla,
och över himmel och hav spriddes det rysliga sken,
Scipio skådade det, den ädle, på stranden af havet,
tänkte på människoverk, höjde så rösten och grät:
”Engång kommer den dag, då det heliga Ilion faller,
och uti stoftet förgås Priamos’ blommande ätt.”
Atterbom:
Älskogsstjärnan du är bland Diktens odödliga stjärnor;
helig du strålar och skön, då du ej skymmes av moln.
Mången oskyldigt förväxlar dig dock med den slemma Saturnus:
ögat förvillas så lätt uppå drabanternes mängd.
F(ranzén?):
Soln framvandrar sin härliga ban i förklarade rymden:
mänskor och blommor och djur dricka dess saliga ljus.
Högt hon hyllas av sfärers musik; själv hör hon den icke.
Ljusets vittblickande mor själv för sin skönhet är blind.
Geijer:
Rävens hustru sade engång till ädla lejinnan:
Mängd utav foster vart år bringar till ljuset jag fram.
Du uti hela ditt liv blott ett! ”Ja ett, men ett lejon!”
henne, stoltblickande, gav lejonets moder till svar.
Tegnér:
Visst du föraktar, o skald, i din krans min färglösa blomma?
Kasta då den för din fot, trampa då gärna på den!
Nej, vid skönheten! ej det skulle mitt hjärta förtryta:
sådan skald väl är värd att uppå blommor få gå.
Ling:
Svea förväxlade du i en helig förirring med sångmön.
Hell dig! din lager ju är endast av eklöven skymd?
Vitalis (E Sjöberg):
Undren ej, människors barn! Tiden har tagit mig fatt.
De bägge Scholorna:
Kräken bland himmelens stjärnor en dag beslöto försöka,
att med den härliga sol tävla i skönhet och ljus.
Därför i vintergatan de tätt tillsammankröpo,
och uppå himlen alltse’n lysa de präktigt som mjölk.
Leopold:
När uti aska förbrann Carthago det härliga, gamla,
och över himmel och hav spriddes det rysliga sken,
Scipio skådade det, den ädle, på stranden af havet,
tänkte på människoverk, höjde så rösten och grät:
”Engång kommer den dag, då det heliga Ilion faller,
och uti stoftet förgås Priamos’ blommande ätt.”
Atterbom:
Älskogsstjärnan du är bland Diktens odödliga stjärnor;
helig du strålar och skön, då du ej skymmes av moln.
Mången oskyldigt förväxlar dig dock med den slemma Saturnus:
ögat förvillas så lätt uppå drabanternes mängd.
F(ranzén?):
Soln framvandrar sin härliga ban i förklarade rymden:
mänskor och blommor och djur dricka dess saliga ljus.
Högt hon hyllas av sfärers musik; själv hör hon den icke.
Ljusets vittblickande mor själv för sin skönhet är blind.
Geijer:
Rävens hustru sade engång till ädla lejinnan:
Mängd utav foster vart år bringar till ljuset jag fram.
Du uti hela ditt liv blott ett! ”Ja ett, men ett lejon!”
henne, stoltblickande, gav lejonets moder till svar.
Tegnér:
Visst du föraktar, o skald, i din krans min färglösa blomma?
Kasta då den för din fot, trampa då gärna på den!
Nej, vid skönheten! ej det skulle mitt hjärta förtryta:
sådan skald väl är värd att uppå blommor få gå.
Ling:
Svea förväxlade du i en helig förirring med sångmön.
Hell dig! din lager ju är endast av eklöven skymd?
Vitalis (E Sjöberg):
Holofernes
i spetsen för sina assyriska knesar,
drog ut i ett härnad, på kejsaresätt,
och slogs, som hin håle, på Ragau slätt.
Då månde i gräset hans fiender bita:
själv konung Arphaxad, så vit såsom krita,
fann rådligt, att gångaren sporrarne ge,
men dog uppå flykten utav diarré.
Nu sjöng man Te Deum, man firade fester:
Ej kejsarn fick rum mellan Öster och Väster,
så uppblåst av seger, och ära och makt
på tronen han satt uti härskareprakt.
Vid Psaltares ljud och vid ljud av trumpeter,
och harpor, och gigor, och vad det allt heter,
utfärdades strax det förståndiga bud,
att kejsaren Nebukadnesar var Gud.
Och stackare kommo från Öster och Väster,
och alla de kände stor lust att bli präster.
Så rikligt de månde sin rökelse strö,
att Kejsarn, som Phœnix, därav kunnat dö.
I grannlanden uppkom nu ångest och oro,
men Israels barn dock så bange ej voro.
Helt dristigt till tronen de larvade fram,
och pekade fingret och sade: Fy skam!
Det ordet lät sällsamt i kejsarens öra,
Och genast att barnen gudfruktige göra,
begav Holofernes med hast sig åstad,
och lägrade sig för Bethulias stad.
Men barnen försiktigt sig månde betrygga,
med torn och med skansar. De lärt sig att bygga!
De Faraos fogdar, med käpp uti hand,
till Mästare haft uppå Nilflodens strand.
Härförarn sitt manskap vid brunnarne lade,
att Israels barn intet vatten mer hade,
Dock gåvo de vatten och Kejsare hin,
till dess uti staden blev brist uppå vin.
Nu sin nationaldräkt uppå sig de togo;
de aska som puder i huvudet slogo.
De sminkade sig uti synen med träck,
och ända till halsen de kröpo i säck.
Den dräkten var präktig, det kan man straxt höra,
dock var det ej lätt att i henne sig röra.
I synnerhet uti kapplöpning och dans,
ty hål uti säcken för benen ej fanns.
Men Judith sig klädde i sammet och siden;
med span hon sig prydde och gyllene smiden.
Hon påtog sig huva och kostelig skrud,
och stod ibland Israels barn som en brud.
Hon sedesamt månde till stadsporten stiga,
ledsagad av Abra, sin kammarepiga,
som bar i en säck både fikon och mjöl.
I handen hon hade en kruka med öl.
Då sade Ozias: Du Israels lilja,
må himmelens Herre fullborda din vilja,
när natten uppstiger på himmelen blå,
på det bland de heliga räknas Du må!
Men Judith och pigan, så nätta och sippa,
nu månde med grace genom stadsporten trippa,
utöver kornåkrar och blomstrande fält,
bort till den Assyriska Hövdingens tält.
Där satt han, så mätt uppå ära och bragder,
bland purpur och guld och de gröna smaragder.
För honom föll Judith den fromma, på knä,
då sad’ Holofernes: Parlez vous Français?
Fram sattes nu russin och pepparekaka,
men Judith ej ville det ringaste smaka.
Hon satt vid ett bordshörn, rödblommig och täck,
och ärtmjöl och fikon hon åt ur sin säck.
Men Bagoa sängen med omsorg beredde,
ett täcke av purpur däröver han bredde,
Guldpottan han satte på tillbörligt rum
och lämnade kammaren ödmjuk och stum.
Men ack! Holofernes, i gästabudssalen
för ofta i botten beskådat pokalen.
Han skönhet och kärlek och Judith förgat
och somnade in — då blev frun desperat.
Helt tappert hon fattade hjälten i luven,
som låg i sitt purpur, så drucken och duven;
och grym och förfärlig som Parcen, med sax
hon klippte utav honom huvudet strax.
Assyrierne nu utan huvud sig kände;
som halshuggne tuppar kring fältet de rände,
Men Israel efter de flyende sprang,
och likpsalmer för dem i fjällmarken sang.
drog ut i ett härnad, på kejsaresätt,
och slogs, som hin håle, på Ragau slätt.
Då månde i gräset hans fiender bita:
själv konung Arphaxad, så vit såsom krita,
fann rådligt, att gångaren sporrarne ge,
men dog uppå flykten utav diarré.
Nu sjöng man Te Deum, man firade fester:
Ej kejsarn fick rum mellan Öster och Väster,
så uppblåst av seger, och ära och makt
på tronen han satt uti härskareprakt.
Vid Psaltares ljud och vid ljud av trumpeter,
och harpor, och gigor, och vad det allt heter,
utfärdades strax det förståndiga bud,
att kejsaren Nebukadnesar var Gud.
Och stackare kommo från Öster och Väster,
och alla de kände stor lust att bli präster.
Så rikligt de månde sin rökelse strö,
att Kejsarn, som Phœnix, därav kunnat dö.
I grannlanden uppkom nu ångest och oro,
men Israels barn dock så bange ej voro.
Helt dristigt till tronen de larvade fram,
och pekade fingret och sade: Fy skam!
Det ordet lät sällsamt i kejsarens öra,
Och genast att barnen gudfruktige göra,
begav Holofernes med hast sig åstad,
och lägrade sig för Bethulias stad.
Men barnen försiktigt sig månde betrygga,
med torn och med skansar. De lärt sig att bygga!
De Faraos fogdar, med käpp uti hand,
till Mästare haft uppå Nilflodens strand.
Härförarn sitt manskap vid brunnarne lade,
att Israels barn intet vatten mer hade,
Dock gåvo de vatten och Kejsare hin,
till dess uti staden blev brist uppå vin.
Nu sin nationaldräkt uppå sig de togo;
de aska som puder i huvudet slogo.
De sminkade sig uti synen med träck,
och ända till halsen de kröpo i säck.
Den dräkten var präktig, det kan man straxt höra,
dock var det ej lätt att i henne sig röra.
I synnerhet uti kapplöpning och dans,
ty hål uti säcken för benen ej fanns.
Men Judith sig klädde i sammet och siden;
med span hon sig prydde och gyllene smiden.
Hon påtog sig huva och kostelig skrud,
och stod ibland Israels barn som en brud.
Hon sedesamt månde till stadsporten stiga,
ledsagad av Abra, sin kammarepiga,
som bar i en säck både fikon och mjöl.
I handen hon hade en kruka med öl.
Då sade Ozias: Du Israels lilja,
må himmelens Herre fullborda din vilja,
när natten uppstiger på himmelen blå,
på det bland de heliga räknas Du må!
Men Judith och pigan, så nätta och sippa,
nu månde med grace genom stadsporten trippa,
utöver kornåkrar och blomstrande fält,
bort till den Assyriska Hövdingens tält.
Där satt han, så mätt uppå ära och bragder,
bland purpur och guld och de gröna smaragder.
För honom föll Judith den fromma, på knä,
då sad’ Holofernes: Parlez vous Français?
Fram sattes nu russin och pepparekaka,
men Judith ej ville det ringaste smaka.
Hon satt vid ett bordshörn, rödblommig och täck,
och ärtmjöl och fikon hon åt ur sin säck.
Men Bagoa sängen med omsorg beredde,
ett täcke av purpur däröver han bredde,
Guldpottan han satte på tillbörligt rum
och lämnade kammaren ödmjuk och stum.
Men ack! Holofernes, i gästabudssalen
för ofta i botten beskådat pokalen.
Han skönhet och kärlek och Judith förgat
och somnade in — då blev frun desperat.
Helt tappert hon fattade hjälten i luven,
som låg i sitt purpur, så drucken och duven;
och grym och förfärlig som Parcen, med sax
hon klippte utav honom huvudet strax.
Assyrierne nu utan huvud sig kände;
som halshuggne tuppar kring fältet de rände,
Men Israel efter de flyende sprang,
och likpsalmer för dem i fjällmarken sang.
Orden
Små troll vi äro. Svart är ansiktsfärgen
och kunna vi försätta hällebergen.
Att fara kring, det göra vi så gärna;
men ingen vet, vartut vi månde ärna.
Vi veta det ej själva. Då vi vandra,
vi ofta stå och gapa på varandra.
Var en på sig en liten bjällra fäster:
då ringer det i öster och i vester,
och folket över berg och dalar springer, —
det måste veta, vad det är, som ringer.
När då det ser de sällsamma figurer
i luften göra underliga turer,
det kan ej veta, vad det skall oss kalla,
men löper kapp, varthelst vi må befalla.
Det kan väl ingen på vår uppsyn märka,
varav det sker att sådant allt vi verka.
Ty oftast, när vi vandra ut i verlden,
vi glömma att ta själen med på färden.
Men oss små ringare på vägen möta:
ta oss i famn och mycket vänligt sköta.
Var en av dem gläds högt, när oss han skådar:
då fäster han vid våra fötter trådar
och rustar ut oss till små marionetter,
och drar och drar, tills oss i gång han sätter.
Men frågar du vårt hem, kan jag ej svara;
ty vvar som helst vi månde hemma vara.
Förr’n vi utbrista i de höga toner
i tomma hjärnor först, som Embryoner,
en stund vi ligga. Därifrån upprunna,
vi sedan bärga oss, så gott vi kunna.
Vi ofta in i små brochurer drivas
och där vi mycket, mycket gerna trivas.
Där bo vi grant. Ej kan regnbågen hysa,
så många färger, som då kring oss lysa.
Men fastän våra kåpor äro granna,
dock frysa vi att blodet månde stanna.
Ty som man ej hos oss kan hjerta finna,
så vet ej blodet, huru det skall rinna.
Vi kunna av oss själva oss ej röra:
beskedligt folk skall oss på händren föra.
Så få vi skörbjugg, vilken ej försvinner,
förr’n vårt lekamliga å båle brinner.
Och rang vi ha ibland oss. De, som varit
vid hovet och i fjärran länder farit,
för dem vi andra göra reverenser.
De Franska orden äro excellenser.
De Herrar månde vara mycket stränga
och ville oss från själva luften stänga.
De åka icke fort. Då kvällsoln skiner,
de dragas makligt af Alexandriner.
Men när det lyster Deras Nåder vandra,
liksom betjänter efter gå vi andra.
Med kall förnämhet ned på oss de blicka
och oss i allehanda ärnden skicka.
På Bröllop, Dop och Ting de aldrig fara:
de vilja ej med bönder gerna vara.
Och ofta gamla barn, som männer heta,
vid Hippocrene sätta sig och meta.
De längta ej till vattnet, som förfriskar:
de vilja äta, vilja hava fiskar.
Men i den natten de visst intet fingo,
om ej på skämt vi uppå kroken gingo.
Då mycket, mycket tunga vi oss göra
och springa kring och uppå reven röra.
De riva sig i huvudet och klaga:
se på varann’ och, vad de mäkta, draga.
Men när de slutligt oss ur djupet dragit,
och fjällat oss och huvudet avtagit,
en underlig pastej de av oss göra,
som hårdsmält är att han må själn förstöra.
Och som de nu av oss sig ätit mätta,
så slå vi ut och oss i pannan sätta,
Där till en krans vi oss tillsammanleta;
men hur vi kommit dit, blott få det veta.
Och stundom underliga tal vi föra
och mycket ha med stjernorna att göra.
Då vilja vi till vintergatan fara
och stjäla bort, vad der kan grannast vara.
Och stjärnor på den blåa himlamarken
bortplocka, liksom liljor uti parken,
och knipptals dem i korg till jorden föra.
Då tränger en musik fram till vårt öra,
och matlukt kommer ifrån himlaköken,
ty Ormkarlens kusin, en sirlig fröken,
står brud. Vi träda in i högtidssalen
i samma ögonblick man öppnar balen.
Där en Rubin, på jorden kallad flicka,
går kring och bjuder Ormkarins gäster dricka;
der spar man ej de gamla stjärneviner:
de smaka sött och bålen härligt skiner.
Då börja våra sockerhjertan sjuda.
Vi Ormkarlns döttrar upp på polska bjuda
och dansa så, tills vi bli huvudyra;
när då vi fötterna ej kunna styra
och vilja ut, men ingen utväg veta,
det är fatalt, och då bombast vi heta.
Men detta heter raptus. Vi ej göra
Det själva, utan andarna oss föra.
Ty, när vi följa få vår egen vilja,
vi oss från jorden icke mycket skilja.
Och liksom ugglor se vi bäst i natten:
då råda vi utöver land och vatten
och hava mycket lyckeliga öden,
men solen hata vi långt mer än döden
och kunna henne icke alls begripa:
om dagen kan man hundratals oss gripa.
När då vi fångade i buren sitta
Och varken äta eller dricka gitta,
då äro vi till uppsyn mest besatta
och den oss känner kallar oss för platta.
Men, när en man står fram med kraft och anda,
och griper oss med mäktig skaparhand,
sig töcknet kring vårt kaos börjar randa:
en själ framblickar ur vårt ögas rand.
Till friska ungdomsfärger vi oss blanda
och konstnärn gläds åt våra färgers brand.
Så ordnade vi utur dunklet sväva
och mänskohjertan saligt genombäva.
Och diktens skepp, det ingen storm betvingar,
där styrman sitter själv så lugn och fri,
på livets bölja formar klara ringar
och himlens stjärnor spegla sig deri.
Vår röst utur dess framstam tjusfull klingar:
vår barndomsoskuld heter Poesi:
och Psyche själv, som uti stoftet trånar,
blott utav oss odödlig ungdom lånar.
Ty, med vår balsamvinge vi beröra
dess hjärta, trånande i livets tvång.
Hon glömmer allt och hennes tjusta öra
indricker oss i saga och i sång.
Hon följer rösten och ej mätt att höra,
hon vill oss evigt höra än en gång.
En mystisk färgglans breder sig kring jorden,
var gång hon hör de underbara orden.
Vitalis (E Sjöberg):
och kunna vi försätta hällebergen.
Att fara kring, det göra vi så gärna;
men ingen vet, vartut vi månde ärna.
Vi veta det ej själva. Då vi vandra,
vi ofta stå och gapa på varandra.
Var en på sig en liten bjällra fäster:
då ringer det i öster och i vester,
och folket över berg och dalar springer, —
det måste veta, vad det är, som ringer.
När då det ser de sällsamma figurer
i luften göra underliga turer,
det kan ej veta, vad det skall oss kalla,
men löper kapp, varthelst vi må befalla.
Det kan väl ingen på vår uppsyn märka,
varav det sker att sådant allt vi verka.
Ty oftast, när vi vandra ut i verlden,
vi glömma att ta själen med på färden.
Men oss små ringare på vägen möta:
ta oss i famn och mycket vänligt sköta.
Var en av dem gläds högt, när oss han skådar:
då fäster han vid våra fötter trådar
och rustar ut oss till små marionetter,
och drar och drar, tills oss i gång han sätter.
Men frågar du vårt hem, kan jag ej svara;
ty vvar som helst vi månde hemma vara.
Förr’n vi utbrista i de höga toner
i tomma hjärnor först, som Embryoner,
en stund vi ligga. Därifrån upprunna,
vi sedan bärga oss, så gott vi kunna.
Vi ofta in i små brochurer drivas
och där vi mycket, mycket gerna trivas.
Där bo vi grant. Ej kan regnbågen hysa,
så många färger, som då kring oss lysa.
Men fastän våra kåpor äro granna,
dock frysa vi att blodet månde stanna.
Ty som man ej hos oss kan hjerta finna,
så vet ej blodet, huru det skall rinna.
Vi kunna av oss själva oss ej röra:
beskedligt folk skall oss på händren föra.
Så få vi skörbjugg, vilken ej försvinner,
förr’n vårt lekamliga å båle brinner.
Och rang vi ha ibland oss. De, som varit
vid hovet och i fjärran länder farit,
för dem vi andra göra reverenser.
De Franska orden äro excellenser.
De Herrar månde vara mycket stränga
och ville oss från själva luften stänga.
De åka icke fort. Då kvällsoln skiner,
de dragas makligt af Alexandriner.
Men när det lyster Deras Nåder vandra,
liksom betjänter efter gå vi andra.
Med kall förnämhet ned på oss de blicka
och oss i allehanda ärnden skicka.
På Bröllop, Dop och Ting de aldrig fara:
de vilja ej med bönder gerna vara.
Och ofta gamla barn, som männer heta,
vid Hippocrene sätta sig och meta.
De längta ej till vattnet, som förfriskar:
de vilja äta, vilja hava fiskar.
Men i den natten de visst intet fingo,
om ej på skämt vi uppå kroken gingo.
Då mycket, mycket tunga vi oss göra
och springa kring och uppå reven röra.
De riva sig i huvudet och klaga:
se på varann’ och, vad de mäkta, draga.
Men när de slutligt oss ur djupet dragit,
och fjällat oss och huvudet avtagit,
en underlig pastej de av oss göra,
som hårdsmält är att han må själn förstöra.
Och som de nu av oss sig ätit mätta,
så slå vi ut och oss i pannan sätta,
Där till en krans vi oss tillsammanleta;
men hur vi kommit dit, blott få det veta.
Och stundom underliga tal vi föra
och mycket ha med stjernorna att göra.
Då vilja vi till vintergatan fara
och stjäla bort, vad der kan grannast vara.
Och stjärnor på den blåa himlamarken
bortplocka, liksom liljor uti parken,
och knipptals dem i korg till jorden föra.
Då tränger en musik fram till vårt öra,
och matlukt kommer ifrån himlaköken,
ty Ormkarlens kusin, en sirlig fröken,
står brud. Vi träda in i högtidssalen
i samma ögonblick man öppnar balen.
Där en Rubin, på jorden kallad flicka,
går kring och bjuder Ormkarins gäster dricka;
der spar man ej de gamla stjärneviner:
de smaka sött och bålen härligt skiner.
Då börja våra sockerhjertan sjuda.
Vi Ormkarlns döttrar upp på polska bjuda
och dansa så, tills vi bli huvudyra;
när då vi fötterna ej kunna styra
och vilja ut, men ingen utväg veta,
det är fatalt, och då bombast vi heta.
Men detta heter raptus. Vi ej göra
Det själva, utan andarna oss föra.
Ty, när vi följa få vår egen vilja,
vi oss från jorden icke mycket skilja.
Och liksom ugglor se vi bäst i natten:
då råda vi utöver land och vatten
och hava mycket lyckeliga öden,
men solen hata vi långt mer än döden
och kunna henne icke alls begripa:
om dagen kan man hundratals oss gripa.
När då vi fångade i buren sitta
Och varken äta eller dricka gitta,
då äro vi till uppsyn mest besatta
och den oss känner kallar oss för platta.
Men, när en man står fram med kraft och anda,
och griper oss med mäktig skaparhand,
sig töcknet kring vårt kaos börjar randa:
en själ framblickar ur vårt ögas rand.
Till friska ungdomsfärger vi oss blanda
och konstnärn gläds åt våra färgers brand.
Så ordnade vi utur dunklet sväva
och mänskohjertan saligt genombäva.
Och diktens skepp, det ingen storm betvingar,
där styrman sitter själv så lugn och fri,
på livets bölja formar klara ringar
och himlens stjärnor spegla sig deri.
Vår röst utur dess framstam tjusfull klingar:
vår barndomsoskuld heter Poesi:
och Psyche själv, som uti stoftet trånar,
blott utav oss odödlig ungdom lånar.
Ty, med vår balsamvinge vi beröra
dess hjärta, trånande i livets tvång.
Hon glömmer allt och hennes tjusta öra
indricker oss i saga och i sång.
Hon följer rösten och ej mätt att höra,
hon vill oss evigt höra än en gång.
En mystisk färgglans breder sig kring jorden,
var gång hon hör de underbara orden.
Vitalis (E Sjöberg):
Gengångaren
En Legend, nyare än den nyaste.
I en väldig friförsamling,i de Phosphoristers kyrka,
till dödgrävare jag nämndes,
ty jag var rekommenderad
av Pehr Klockare, min svärfar.
Men satirens pestilentia
inbröt häftigt i vår socken.
Socknemän, som ena dagen
talte högst på sockenstämman,
dagen efter på paradsäng
lågo tysta såsom mörtar.
När en var sin syssla sköter,
går allt väl, evad oss möter.
Därför gick jag med min spade,
grävde gravar, djupa gravar;
ingen rast och ro jag hade.
Villigt redde jag i stoftet
går allt väl, evad oss möter.
Därför gick jag med min spade,
grävde gravar, djupa gravar;
ingen rast och ro jag hade.
Villigt redde jag i stoftet
husrum åt de Phosphorister.
Svärfars complexion var sådan,
att han lätt tog åt sig smittan.
Han gav från sig kyrkans nycklar,
ty han fann väl att de icke
dugde att uppläsa himmeln.
Och en grav jag honom grävde
djupare än alla andra.
Präktigt gravöl lät jag också
till Farsgubbens minne hållas.
Dannemän från Norr och Söder
pimplade och blevo sälle
utav nektarns glada gåva.
att han lätt tog åt sig smittan.
Han gav från sig kyrkans nycklar,
ty han fann väl att de icke
dugde att uppläsa himmeln.
Och en grav jag honom grävde
djupare än alla andra.
Präktigt gravöl lät jag också
till Farsgubbens minne hållas.
Dannemän från Norr och Söder
pimplade och blevo sälle
utav nektarns glada gåva.
Illa dock han blivit jordfäst,
än en gång får jag begrava’n.
Kistan re’n han sparkat sönder,
mull han kastar upp i skyar
och med munnen under jorden
mull han tuggar, svär och grälar,
och om riktigt opp han kommer,
tänker han mig låta veta
vad mitt nya namn betyder.
än en gång får jag begrava’n.
Kistan re’n han sparkat sönder,
mull han kastar upp i skyar
och med munnen under jorden
mull han tuggar, svär och grälar,
och om riktigt opp han kommer,
tänker han mig låta veta
vad mitt nya namn betyder.
Kära Svärfar, ligg dock stilla!
Passar det en död så väsnas?
Mull du kastar upp ur graven,
mig din måg direkt i synen
så att mina ögon svida.
Passar det en död så väsnas?
Mull du kastar upp ur graven,
mig din måg direkt i synen
så att mina ögon svida.
Ack, snart börjar jag att gråta.
Ligg dock stilla, håll dig fredligt!
Låt det stackars gräset växa!
Sparka ej blåklockan sönder
som jag satte vid din urna!
Rider ”Fannen” dig, min svärfar?
Högt bedyrar jag min oskuld.
Ej därför jag honom ropat.
Ligg dock stilla, håll dig fredligt!
Låt det stackars gräset växa!
Sparka ej blåklockan sönder
som jag satte vid din urna!
Rider ”Fannen” dig, min svärfar?
Högt bedyrar jag min oskuld.
Ej därför jag honom ropat.
Kära svärfar, ligg då stilla!
Har jag efter dig ej kastat
eld och aska, då du utbars?
Stackars svärfar! På ditt samvet
har du något, då du icke
får, som andra, ro i graven.
Har jag efter dig ej kastat
eld och aska, då du utbars?
Stackars svärfar! På ditt samvet
har du något, då du icke
får, som andra, ro i graven.
Ack jag trodde på din fromhet!
Svärfar! När du tog dig före
till att spöka, ett du glömde.
När du mina bragder täljde,
hade du ej ett i minnet.
Fastän lat jag många nätter
Svärfar! När du tog dig före
till att spöka, ett du glömde.
När du mina bragder täljde,
hade du ej ett i minnet.
Fastän lat jag många nätter
byxlös sprang i Östanskogen,
vilket du så skönt besjunger.
(Högt var ämnet, stor var skalden).
vilket du så skönt besjunger.
(Högt var ämnet, stor var skalden).
Dock den sköna, fria, konsten
till att ringa, du mig lärde.
Har du själv med klockekläppen
till att ringa, du mig lärde.
Har du själv med klockekläppen
bragt till ro de barska grannar;
skulle jag ej tysta munnen,
vore det på själva klockarn?
skulle jag ej tysta munnen,
vore det på själva klockarn?
Därför, svärfar, trät ej längre!
Synda ej emot naturen,
som till fredlighet dig kallat.
Se, du går ej mer i skolan,
går ej mer i nya skolan, —
Varför stimmar du då, svärfar?
Synda ej emot naturen,
som till fredlighet dig kallat.
Se, du går ej mer i skolan,
går ej mer i nya skolan, —
Varför stimmar du då, svärfar?
Har man ock självsvåldigt levat,
vilket ej med dig var fallet,
bör man höra opp i graven.
vilket ej med dig var fallet,
bör man höra opp i graven.
Svärfar! Hör då klockans toner
i de dödas regioner!
Var anständig! Var harmonisk!
Re’n jag fattar klockesträngen.
”Ljuvt och skönt nu klockan sjunger,
som en vän till säng hon följde.”
Bing Bong, Bing Bong, säger klockan.
i de dödas regioner!
Var anständig! Var harmonisk!
Re’n jag fattar klockesträngen.
”Ljuvt och skönt nu klockan sjunger,
som en vän till säng hon följde.”
Bing Bong, Bing Bong, säger klockan.
Må du tiga i det tysta,
dina ben få ro i graven!
Zephyrus i blåa klockan
ringer även: ”Små lyktgubbar
uti barnsligt fjäs” vid graven
glättigt dansa, till ett tecken
att min Svärfar varit barnslig;
barn på nytt på ålderdomen.
Vitalis (E Sjöberg):
dina ben få ro i graven!
Zephyrus i blåa klockan
ringer även: ”Små lyktgubbar
uti barnsligt fjäs” vid graven
glättigt dansa, till ett tecken
att min Svärfar varit barnslig;
barn på nytt på ålderdomen.
Vitalis (E Sjöberg):
Sverige
än hon lyser över polen,
där till sömn hon fordrar längre natt.
Ty när Gud planterat Söderns lunder,
har han, skiftande i sina under,
till en Ros i skapelsen dem satt.
Men hans Lilja är den höga Norden,
där, som jättefästen, fjällen stå,
och den sköna, evigt vita jorden
famnas utav himlen, evigt blå.
Rikare, än bergen uti Norden,
blomstrar väl den Södra jorden,
ty där står den ljuva Floras tron.
Livets dagar löpa där, som drömmar;
vällust utur purpurdruvan strömmar,
och var vindfläkt är en Kupidon,
Men den höga kraften finns där icke:
hon är vinterblomma: Hon är vår.
Järn vi in i själva vattnet dricke,
och i klippan det i blomma står.
Skönheten man där som luften njuter:
konstens rosendröm mer härligt skjuter
sina knoppar i en evig vår:
Där i Romas underfulla rike,
mellan jord och himmel, utan like,
som en medlare Sankt Peter står.
Dock i våra ljusa vinternätter
står, åt Gud, ett högre tempel: fjälln.
Själv han tusen klara lampor sätter
i dess blåa tak i stjärnekvälln.
Den som sett vad stjärnor Norden hyser,
och hur hjältenyet lyser
på dess rena himmel, skönt och klart:
huru Fädrens skuggor drabba samman
och uti den höga Norrskensflamman
hjältedramat spelas underbart:
han ej mera längtar till de sköna
land, där Maj för evigt bofast sig.
— Må du sist min varma tro belöna,
Sverige, Moder, med en grav i dig.
Vitalis (E Sjöberg):
Vision
Ut vidi, ut perii, ut me malus abstulit error!
(Virgilius).
Jag såg ett tempel, byggt på lösa sanden,
grant, som de hus av kort dem barnen bygga.
Av färgat glas det templets fönster voro.
Mån-ungen Phosphoros, uti sitt nedan,
på fönstren lekte, uti sällsam glans,
så rosenröd, som han uti förtvivlan
höll på att gråta blod. Av spegelglas
var mur var gjord i templets helga hallar,
att prästerna, varthelst sin blick de vända,
må se sin Gud, den älskansvärda Ego.
Uti det allra helgaste av templet
rann, rik på vatten, deras Aganippe:
odödlighet tros finnas på dess botten.
Var präst, av ärans helga törst förbränd,
sin lilla strålkaik håller fram att fyllas,
i hopp, att när de vattnet riktigt tömt,
de källans sköna botten måtte finna.
De hämta stundom vattnet upp med pipor,
och blåsa ut det uti granna bubblor.
En allmänhet med händer utaf mjölk
står utanför; men hyllande förtjänsten,
hon klappar dem i hast helt rosenröda.
På post vid tempelporten såg jag stå
en av naturens underbara Andar
uti röd mössa, skyllrande med halmstrå.
Han Fride het och var en Tomtegubbe.
Och när den lilla såg en övermäktig
till templets helgedom fientligt nalkas,
då gav han upp ett Fridsrop.
Jag såg också ”den verkligt starka Nordbo”
furst Amadis uppå sin tron, den höga.
Som tronen vacklade, man anbragt stöd
av bråkad rö uppå dess alla sidor.
Fastän han insvept var i moln av rökverk,
min blick dock trängde fram till segerförsten.
Han hade ett obändigt folk att styra.
Vanmäktig satt han nu; han bad en annan,
att spänna de Studenters unga bågar
och ävven sin, som slaknat i bataljen.
Men underskön, från bädden, där hon drömt,
nu uppstod hans Huldinna, Drottning Edda.
Mot henne drotten ”med de gula lockar”
helt kärligt log, utropande betagen:
Vad vill hon mig? Då svarade Gudinnan:
Jag vill dig ingenting.
Jag såg små barn helt nära Lethes brädd
uti sin oskuld gå, och högt jag ropte:
Barn! Barn! Gån fjärran bort från denna flod,
att ej dess falska Näcke eder griper:
Det vore skada på så vackra plantor.
Men jag med otack löntes för min omsorg.
Jag såg dem, än en stund bortåt på stranden,
addera rim, fast facit blef orimligt.
Liksom halshuggna tuppar kring de sprungo
att söka kransar uti lagerskogen.
Men vad skall den med krans, som ej har huvud
att sätta honom på? De tåligt drogo
det kors Minerva lagt på deras skuldror.
När kors de satte under sina sånger,
betydde det dock även andlig död.
Men Rättare för dem var Callovai,
han på sin karvstock skrev vart ökdagsverke,
som de, i sin anletes svett, på Pinden,
hos den ogena Fru Minerva utgjort.
Jag såg också min gamla Tyska Farbror,
Vitalis nämnd, den förste av det namnet.
Han okänd var uti sitt eget hus,
i Tyskland nämligen. Fast stapplande,
han lumrade framåt bland Pindens törnen.
Jag tror det är en arvsynd i vår släkt
att råka i disharmoni och grubbel,
ty samtiden är eljest mycket frisk.
Bäst mannen gick och uppå Pindens törnen
rev sönder sina byxor, föll hans tanke
på gåtan av tillvarelsen, och fann den
helt outgrundlig. Svart blev för hans ögon.
Varföre är jag till? Han sorgsen ropte.
Så vis fanns dock i himlen och på jorden
ej någon, att han därpå svara kunde.
Då greps hans själ av en oändlig längtan
att kasta sig uti det mörka djupet,
och göra en visit hos Lethes Näcke,
helst ock han själv en vattenande var.
Men en barmhärtig Samarit från Sverige
gick samma vägen fram och frälste honom.
Liksom en fisk ovilligt lemnar vattnet,
och sprattlar, dragen upp i dagens ljus,
anfäktar sig ännu på strand den gamle.
O! du mitt bättre jag, min gamle Farbror!
Lev länge än till ära för vår släkt!
Men om det icke mer står i din makt,
som icke heller jag otroligt håller,
Elia, giv mig då i arv din mantel!
Jag kan behöva den till djäknekappa,
se’n en Skolgosse, utav nya Skolan,
i dessa dagar mig till djäkne gjort.
Giv mig också, i dubbelt mått, din anda
att nåd jag hos mitt publicum må vinna.
Men jag ej endast såg: jag även hörde.
”Det mäktigt brusade ur Gauthiods ekar.”
Sitt pappersbo en svärm av getingar
rätt trevligt byggt uti de murkna stammar.
Jag såg också, fast det var mycket mulet
en vacker pilt, som vandrat över villgräs,
Vitalis nämnd, den andre af det namnet.
Han med sin lilla käpp i örlog drog
mot de inhyseshjon i Gauthiods ekar.
Men stridens utgång Eder må förtälja
hans Biograf, den ädle Callovai.
Vitalis (E Sjöberg):
(Virgilius).
Jag såg ett tempel, byggt på lösa sanden,
grant, som de hus av kort dem barnen bygga.
Av färgat glas det templets fönster voro.
Mån-ungen Phosphoros, uti sitt nedan,
på fönstren lekte, uti sällsam glans,
så rosenröd, som han uti förtvivlan
höll på att gråta blod. Av spegelglas
var mur var gjord i templets helga hallar,
att prästerna, varthelst sin blick de vända,
må se sin Gud, den älskansvärda Ego.
Uti det allra helgaste av templet
rann, rik på vatten, deras Aganippe:
odödlighet tros finnas på dess botten.
Var präst, av ärans helga törst förbränd,
sin lilla strålkaik håller fram att fyllas,
i hopp, att när de vattnet riktigt tömt,
de källans sköna botten måtte finna.
De hämta stundom vattnet upp med pipor,
och blåsa ut det uti granna bubblor.
En allmänhet med händer utaf mjölk
står utanför; men hyllande förtjänsten,
hon klappar dem i hast helt rosenröda.
På post vid tempelporten såg jag stå
en av naturens underbara Andar
uti röd mössa, skyllrande med halmstrå.
Han Fride het och var en Tomtegubbe.
Och när den lilla såg en övermäktig
till templets helgedom fientligt nalkas,
då gav han upp ett Fridsrop.
Jag såg också ”den verkligt starka Nordbo”
furst Amadis uppå sin tron, den höga.
Som tronen vacklade, man anbragt stöd
av bråkad rö uppå dess alla sidor.
Fastän han insvept var i moln av rökverk,
min blick dock trängde fram till segerförsten.
Han hade ett obändigt folk att styra.
Vanmäktig satt han nu; han bad en annan,
att spänna de Studenters unga bågar
och ävven sin, som slaknat i bataljen.
Men underskön, från bädden, där hon drömt,
nu uppstod hans Huldinna, Drottning Edda.
Mot henne drotten ”med de gula lockar”
helt kärligt log, utropande betagen:
Vad vill hon mig? Då svarade Gudinnan:
Jag vill dig ingenting.
Jag såg små barn helt nära Lethes brädd
uti sin oskuld gå, och högt jag ropte:
Barn! Barn! Gån fjärran bort från denna flod,
att ej dess falska Näcke eder griper:
Det vore skada på så vackra plantor.
Men jag med otack löntes för min omsorg.
Jag såg dem, än en stund bortåt på stranden,
addera rim, fast facit blef orimligt.
Liksom halshuggna tuppar kring de sprungo
att söka kransar uti lagerskogen.
Men vad skall den med krans, som ej har huvud
att sätta honom på? De tåligt drogo
det kors Minerva lagt på deras skuldror.
När kors de satte under sina sånger,
betydde det dock även andlig död.
Men Rättare för dem var Callovai,
han på sin karvstock skrev vart ökdagsverke,
som de, i sin anletes svett, på Pinden,
hos den ogena Fru Minerva utgjort.
Jag såg också min gamla Tyska Farbror,
Vitalis nämnd, den förste av det namnet.
Han okänd var uti sitt eget hus,
i Tyskland nämligen. Fast stapplande,
han lumrade framåt bland Pindens törnen.
Jag tror det är en arvsynd i vår släkt
att råka i disharmoni och grubbel,
ty samtiden är eljest mycket frisk.
Bäst mannen gick och uppå Pindens törnen
rev sönder sina byxor, föll hans tanke
på gåtan av tillvarelsen, och fann den
helt outgrundlig. Svart blev för hans ögon.
Varföre är jag till? Han sorgsen ropte.
Så vis fanns dock i himlen och på jorden
ej någon, att han därpå svara kunde.
Då greps hans själ av en oändlig längtan
att kasta sig uti det mörka djupet,
och göra en visit hos Lethes Näcke,
helst ock han själv en vattenande var.
Men en barmhärtig Samarit från Sverige
gick samma vägen fram och frälste honom.
Liksom en fisk ovilligt lemnar vattnet,
och sprattlar, dragen upp i dagens ljus,
anfäktar sig ännu på strand den gamle.
O! du mitt bättre jag, min gamle Farbror!
Lev länge än till ära för vår släkt!
Men om det icke mer står i din makt,
som icke heller jag otroligt håller,
Elia, giv mig då i arv din mantel!
Jag kan behöva den till djäknekappa,
se’n en Skolgosse, utav nya Skolan,
i dessa dagar mig till djäkne gjort.
Giv mig också, i dubbelt mått, din anda
att nåd jag hos mitt publicum må vinna.
Men jag ej endast såg: jag även hörde.
”Det mäktigt brusade ur Gauthiods ekar.”
Sitt pappersbo en svärm av getingar
rätt trevligt byggt uti de murkna stammar.
Jag såg också, fast det var mycket mulet
en vacker pilt, som vandrat över villgräs,
Vitalis nämnd, den andre af det namnet.
Han med sin lilla käpp i örlog drog
mot de inhyseshjon i Gauthiods ekar.
Men stridens utgång Eder må förtälja
hans Biograf, den ädle Callovai.
Vitalis (E Sjöberg):
Ithaka
Gud vet hur många år.
Nu vill jag hem. Jag redan lagt från land,
i silkesseglet stormen slår.
Framåt mot obefarna vattendrag
förbi Herakles´ stoder
mot fjärran ö i blå arkipelag
jag vridit skeppets roder.
Där ligget solskenslyst i havets mitt
mitt Ithaka, min ö
där fruktträdsvalven evigt lysa vitt
och dyningarna dö
i säven som en mattad aftonsång
från kärleksdomnad lyra;
dit, vore färden än så hård och lång,
vill jag min farkost styra.
Där står det vita, marmorsvala hus,
i vilket jag vill bo.
Där silverpoppeln har det högtidssus,
som hägnar med sin ro.
Ack världens vägar, jag är trött på dem!
Jag hör det dunkla kravet
mot längtans Ithaka, mitt hjärtas hem,
min vita ö i havet.
På hemfärd stadd jag lyssnar så förstrött
på livets lust och larm
som på en man, som av en slump mig mött
och håller fast min arm.
I bröder, än jag går som en bland Er,
men ren mot slag som smekning
med avskedsstundens gåtfullhet jag ler.
Jag har gjort upp min räkning.
Blott starkare förnimmer jag var dag
den manande musik,
som eko är av kvällens böljeslag
emot min hemös vik.
Jag drömmer lutad över skeppets toft.
I skum delfiner skalkas,
än syns ej ön, men luftens mandeldoft
förtäljer, att jag nalkas.
Så vill jag bära allt, vad än en man
kan bära utav ve,
ty ett jag vet, ej evigt räcka kan
mitt hjärtas odyssé.
Min sorgs, min glädjes skiljemynt - allt glöms
som mull i mull begravet,
när skeppet når sitt Ithaka, sin dröms
vårvita ö i havet.
O Levertin:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)