sig i dagen ut så blyger;
liksom vinden, snabb och tyst,
över berg och dalar ilar
och på gräsets matta vilar,
utav ängens blommor kysst.
Rädd och djärv ändå, han känner
huru heta sanden bränner,
stickes lätt av strå och ris;
sig i bäckens böljor sänker,
lekande små pärlor stänker,
tycker sig i Paradis. —
Njut den korta frihetstiden,
snart, ack snart, den är förliden:
glädjens stund är aldrig lång!
Måste åter slöjan taga,
stilla vandra, bojor draga,
sedigt gå på sandad gång.
I Sko-kloster in igen
skall den lilla nunnan sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar