tisdag 19 juni 2018

Giftoregler

Att giftas är en ting, en ting är visst att giftas,
en ting som ansas bör, men reslas, sållas, siktas.
Mer agnar, boss och fnas, mer snärp, damm, fjun och tirs
här finns, än uti råg, korn, vete, ärter, hirs.

Sig gifta, är full sant, som giva sig en annan,
en gift en gåva är, som givs åt två tillsamman,
men mången sannar, att sig gifta, gift är ta,
när en, en giftig, ond, förgiftig vän måst ha.

Berådd ell´ Brud hon sägs av fult berådda mode,
men önskand´ vore det, att alla vore gode!
Brudgum är Brudens gum, ell´ gumme, gomman, man,
Brudlöpt av Brud och löft, ett Bröllop säjas kan.

Låt sådant löfte ske, med fullom gillom skälom,
ty värre värken är i hugen än i hälom,
när Bruden bliver man och mannen varder Brud,
hur illa går det då, som so med gyllen-skrud?

Det sägs, att Io blev vänt i nöt, och även Metra
i hund ell´ annat djur, det hon själv ville leta.
Men vara hur´ det må, så sannas än i dag
att mången finns som är av nöt- och hynneslag.

Mig tycks, som giftestund ger folket annat kynne,
ho är som förr ej var av gott och fromsint lynne?
Mö-hela kvinnfolk ju god´, fromma, snälla gå,
men vadan äro de elaka kär´ngar frå?

Den gift som legat dold i de ogiftas gömmer,
enär de gifta bli, det ut då äntligt kommer.
Trots någon sän den böld, kan läka, ställa till;
aj plåster, bön ell´ hugg då intet hjälpa vill.

Som Atalanta blev en grymman lejoninna,
och för Calisto månd´ en jägar´ björnen finna,
så ock än mången får ett argt, ett otamt djur,
där han tänkt nå ett fromt och dygdsint Creatur.

Betänk dig gifteskär, och låt din´ öron höra
det råd som ärligt folk dig troligt månde göra.
Låt din förnuftesol dig lysa. Märk väl till,
vad dygdigt, tuktigt är, när du dig gifta vill.

Tänk! Astrild gör en blind, en blind far vill om vägen.
Tänk! Astrilds skott är het´, och gör till älskog trägen.
Tänk! Allt nog hastigt sker, om det man bliver väl,
när allting blir väl, så är en lycklig, säll.

Än är ej talat stort, av dem som makar vunnit,
att de så sent till lek och gifte-sängen hunnit.
Men flere äro de, som klaga över det,
det sekna, sekna som de måste släpas med.

Allt nytt kärkommet är, ofrestat vill man fresta,
där man fritt spela får, där vill man gärna gästa,
dock vid all gammal ting en ledsa plägar bli,
det man får alltid ha, det lyster man ej si.

Tag dig en liker vän, i stånd, i skick, i seder,
i ålder, vikt och växt, i lynne, kynne, kläder,
ty lika lika är, och lika sämjas bäst,
olika kunn´ med fog varann ej vara näst.

Kunn´ lika svårt ha ro, hur´ vill då äntligt bliva
med de olika, som mer orsak ha att kiva,
exemplen äro få, bland hundratusen ett,
att två olika ha, till slutet, nöjet sett.

Tänk ej att du dock blir ett mönster framför alla,
det kan full ljuvligt, gott i hågen för dig falla,
att taga den ell´ den; men tänk kärleken har
i malört bytt sig bort, fast han den bästa var.

När man sig handla vill ett ting som knappt 2 öre
kan kosta, vill man dock väl-visligt se sig före.
Och är det mera värt, tänk då hur tanken far,
nu hit, nu dit, att en ett elakt gods ej tar.

Dock måttlig korvar bäst, man kan så snart i valet
ta starr för hö, att val så kommer en i kvalet.
När Nagelfari ser till Snutefari, då
så Dyngefari han gemenlig´ råkar på.

Om Paddan ära får, och kommer fram i ljuset,
och Pigan tages upp till Bondens fru i huset,
så märk! hon glömmer strax det stånd hon förr i var,
och dig med knorr och morr, med bannor intet spar.

När någon ädel särk måst dra oädel skjorta,
påminna en sitt stånd, fast sällan då är borta,
hur jämrar hon sig: ack! ack mig! min lycka nu!
tvi mig som såd´n en tog! jag har kunn´ blivit fru!

Som största plågan är, en ondan maka hava,
den en skall släpas med, till dess en läggs i grava,
så kan en aldrig här nån större fägnad få,
än när man kan en from och ljuvlig maka få.

O Broman

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar