söndag 9 juli 2017

Lovstunden

O vilken dag, se hur skön!
Kommen, o kommen I små!
Himlen är strålande blå.
Jorden så leende grön.

Du kan din läxa så snällt.
Därför i susande lund
vilja vi leka en stund
under de blommande tält.

Mellan de ljusgröna blad
solen själv leker tittut,
bäcken också var minut,
fisken där hoppar så glad.

Giv mig Aklejan - se så,
ser du av duvor ett par?
Ser du den gungande Char
gjord utav Stormhatten blå.

Hör, "sista paret" skall ut,
fåglarna leka i lind,
blomman med rodnande kind
gömmer sig - hittas till slut.

Hit då! Jag fångar er, jag,
gör eder tusende spratt!
Hör vilka klingande skratt!
Skynda! I flykten mig tag.

Stilla i skuggan en stund
låten mig vila i ro.
Varför? O varför, månntro?
fråga de små med en mun.

Än ej min läxa jag kan!
O, den är lång, den är svår,
därför ej leka jag får,
därför min glädje försvann.

Stundom du tankfull mig ser;
kanske att du det ej tror:
livet, just när man blir stor,
tungare lärdomar ger.

Ack, men en lovstund nu ler,
barn vill jag åter nu bli,
njuta den lycklig och fri.
Kom, jag vill leka med er!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar