lördag 4 februari 2017

Hemtrakten

Du hemmets jord, där jag som liten lekte,
din blotta åsyn gör min känsla varm.
Här var det, modershänder ömt mig smekte,
här blev jag lyft uppå min faders arm.
Här är den fläcken, där jag först såg ljuset,
och där jag nötte mina barnaskor.
Än står det kvar, det gamla, kära huset,
med många minnen ifrån far och mor.

Och här bo ännu många barndomsvänner,
som kunna minnas väl den tid, som flytt.
När dem jag råkar, i mitt bröst jag känner,
som om det gamla bleve åter nytt.
Här har jag gravar, för mitt minne kära,
på kyrkogården, där jag ofta stått.
Här kan jag komma liksom mera nära
de trogna vännerna, som hädan gått.

Här fick jag se en bok för första gången,
jag gått i skola här och samlat rön.
Här övade jag in den första sången,
och här jag lärde mig min första bön.
Så mycket gott och skönt jag här mig lärde
på skolans bänk och vid föräldrars bord,
och därför sätter jag det högsta värde
på denna lilla fläck utav vår jord.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar