tisdag 25 oktober 2016

Enslingens sång i den stora öknen

Allt skönt, som uppblomstrar på jordens rund
skall i dag eller morgon dö,
och där rosen rodnar i denna stund,
snart tumlar sig stormen i snö.

Vad med kärlek jag slutit tätt till mitt bröst,
därifrån som en bölja flytt hän,
eller liksom löven i stormig höst
uti gula virvlar från trän.

En vän jag hade: jag gjutit mitt blod,
om hans blick det begärt av mig;
men mitt hjärtas värma han ej utstod,
måste bort för att svalka sig.

Då grät jag högt och ropte hans namn;
min hade han varit en gång.
Hans minne jag endast slöt i min famn,
och då blev all världen mig trång.

Då kom jag till sirenernas kust,
till kärlekens rosenlund.
Där var en blomma min ögonlust,
men endast en liten stund.

Så härlig blommade upp min ros,
och doftet blott kärlek var;
men en rövare bladen tog sin kos
och lät mig taggarna kvar.

Och min varelse blev så stum och kall,
som om döden lagt handen därpå;
dock försmår jag trösten av tårars svall:
nog gråts det på jorden ändå.

Men mitt öga ler matt, som höstsoln ler
över öknens ensamhet.
Ny vår man ofta på jorden ser:
min själ ej av vår mer vet.

Men när stormen himmel och jord upprör,
har jag ändå åt livet min lust.
Den, som ingenting på jorden tillhör,
han lider ock ingen förlust.

Nu går jag på världens marknadstorg,
där var vara en leksak är.
Jag kan ej få solen på himlens borg,
och jag därför intet begär.


Vitalis (E Sjöberg):

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar