torsdag 28 maj 2015

Jungfrurs anständiga friareval

föreställt då kyrkoherden vid Franska församlingen i Stockholm, ärevördige och höglärde magister Nicolaus Sternel samt ädla och välborna jungfru Margareta Cederström ett kristligt äktenskapsförbund ingingo på Gillberga gård den 28 maj 1702.

Man säger allmänt, och vem vet
om ej så vara kan,
att ej med kvinnan är besked
om icke hon får man.

Där tas av örter, djur och trän
den vida värld omkring
bevis, att kvinnfolk utan män
är ofullkomna ting.

Jag tror så med, dock finna vi
av lång förfarenhet,
att de som illa gifta bli
det hellre ogjort sett.

Så tycks mig vara mödan värt
om uti sådant fall
en flicka någorlunda lärt
vad man hon välja skall.

Att sig en karl må gifta väl
så han sitt nöje når,
därtill finns regler, läxor, skäl
för några hundra år.

Men vis´ mig en som regler gav
mitt oförfarna kön?
Där hörs ej annan regel av
än "gack och gör din bön".

Jag vet att den den bästa är
för kvinnor som för män,
dock, förr en man oss trohet svär
så vet han flera än.

Han vet på fingren remsa opp
hur hans bör vara fatt,
till rykte, avkomst, sinne, kropp,
och hurdan brudeskatt

och hundra slika saker fler,
dem jag ej minns i rad,
men tror att den sig klokt beter
som så sig ger åstad.

Det är ett alltför viktigt värv,
det är för all´ ens dar,
ens högsta bästa ell´ fördärv,
vad hustru man sig tar,

helst där de avla av sig barn
och att av kullen få,
som säges artas efter farn,
men mest på mor sin brå.

Se, den där i allt Grekeland
av visdom prisen vann,
har lämnat barn men däribland
blev ingens namn bekant,

och därtill gav man modern skull,
en kvinna som man vet
av elak art, av sällsam ull,
ostyrig allt för ett.

Man väljer sig av bästa slag
en kock, en tjänstedräng,
fördenskull tar det aldrig lag
att få ett våp i säng.

Men säg, där äktenskapet bör
så anses av en karl,
den efter egen tanke gör
och herraväldet har,

hur mäkta varsamt måste de
av andra könet då
i sådant fall sig förese
vad huvud som de få!

Ty hur en flicka rik ell´ hög
ell dygdig vara kan,
hon finner lyckan blid ell´ trög,
allt som hon råkar man.

Där följer brudens bröllopssång,
där följer hennes ja
förtryck, förakt och undergång,
när det ej lyckas bra.

För en som handlar går det an
att han får godset ej
så svarsgott som han provet fann,
så rår han säga nej;

det har en ann´ beskaffenhet
med våra giftermål,
allt sprack en nygift av förtret,
det heter "tig och tål."

Är skönt en man bejakad med
de allravärsta fel,
ett dödligt sår, en giftig säd,
hans hustru får sin del

och det ej för en liten tid,
nej, bandet räcka skall
ej tills man ledsen blir därvid,
men tills den ena kall.

Fördenskull, täcka Jungfrur, I
som önsken bliva brud,
sen till att edert frieri
begynnas må med Gud.

Där vill en grund som stadig är
till sådan tyngd och last
och den ej över ända bär
så snart det blåser vasst.

Besinnen jämväl om I vet
vad stånd I kallens till,
att det i tukt och ärbarhet
och heligt hållas vill.

Ett stånd, på vilkens värdighet
sig stöder och beror
att stater samt Guds menighet
i världen stå i flor.

När I er sak så överlagt
och de sen finna´t gott
som över er av Gudi makt
och av naturen fått

att giva er en man i våld,
väl er; I fån en vän,
men frukten I ett hinderhåll
så lär er känna den.

Och fast er far det flitigt gör,
det angår eder mest.
Vem vet om det just honom rör?
Två lika leka bäst.

Han tör på högre stånd ell´ gull
ett gunstigt öga slå
och kasta all er fröjd omkull
om han får ensam rå.

För allting låt er vara sagt
att inte rata den
som redligt tar sitt kall i akt
och håller Gud till vän.

Ta'n ingen, ber jag, inom famn,
den ej i allt är karl,
ett gott förstånd, ett ärligt namn
och sunda lemmar har.

En man, den gunst och ära värt
i stånd och tro er lik
och den sig redligt bärga lärt
om skönt han intet rik.

Att älska den som dejlig är,
det gör vår ungdom mest,
dock, som man allmänt säga plär,
är måttligheten bäst.

Man kan ock hålla av en karl,
fast han ej just är skön,
när han en ärlig uppsyn har
och hälsan intet men.

En karl som älskar mycken ståt,
löst sällskap, fylleri,
spel, lättja, slagsmål, överdåd,
den bör en flicka sky.

Jag vet ej om det nödigt görs
att er, I unga mör,
en ting här till gemöte förs
som flitigt väjas bör,

naturen själv förmodar jag
har mängt med edert blod
en ledna och ett missbehag
som självmant bjuder mot

att göra ett, att bli ett par,
att leva sammanspänt
med en, när ljuset av hans dar
snart ner i pipan bränt.

Det har så länge världen stått
sett lett och löjligt ut,
när en den nappast fullväxt fått
en sådan gammal stut.

Om någon jordrevs ranka sig
vid gammalt trä har fäst,
den stammen torkas visserlig
när reven gror som bäst.

Vid slika giften går det till
allt lika på ett hår,
när huset mest förkovras vill,
då ligger han på bår.

Vad hemlig sorg de leva i,
vad fruktan båda två,
det låter jag här osagt bli,
man vet det väl ändå.

Skall ej ert gifte illa stå,
ert ok er bli för tungt,
så låt en skrynkot få en grå,
en ung bör älska ungt.

Nu, flickor, nog för denna gång
jag får min penna nött;
er läxa blir er allt för lång
och jag däröver trött.

S E Brenner:
Litografi av Johan Cardon

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar