Loreley

Jag vet ej, hur skall jag förklara 

det vemod mig gripit har? 

Ej vill mig ur sinnet fara 

en saga ur forna dar. 

Det faller en skymningsdimma, 

och stilla flyter Rhen, 

och bergets toppar glimma 

i aftonsolens sken. 

Där uppe en ungmö sitter 

i underbar skönhetsvår 

med gyllne smidens glitter 

och kammar sitt gyllne hår. 

Hon sjunger, då hon reder 

sitt hår med gyllne kam; 

den sången tonar neder 

så väldig och undersam. 

Och seglarn i liten julle 

han gripes av hejdlöst ve; 

mot skären han blicka skulle 

men måste mot höjden se. 

Snart, tror jag, böljor välva 

över man och båt sin gång - 

Loreley, du trolska älva, 

det gjorde du med din sång.

H Heine: