I himlens klara sal

I himlens klara sal
där goda tankar blomma,
jag och konditor Ofvandahl
får vila bland de fromma.
Det är ett land av sällsam prakt
med forsar kärleksröda,
och höga andar gå på vakt
att bittra minnen döda.
Där på vår önskans äng
som sänks mot mörkblå dalen
står i en vind, ej salt och sträng,
de bästa pekoralen.
På jorden trampade i mull
av många stora lärde,
de vaja för vår längtans skull
och äga även värde.
Förgäves ej den var,
vår längtan till det sista.
På jorden är ej minnet kvar,
där hjärtan, sinnen brista.
Men evigheten är ej snål -
stor plats i blåa stater! -
Vi stå vid våra drömmars mål
som lyckliga kamrater.
Den höge trädgårdsman
ej våra blomster fäller.
Med stjärnvitt vatten svalkar han
dess kalkar emot kvällen.
Hans estetik står ovanför
den gamla estetiken,
som skiftar om, som lever, dör
i dödlighetens riken.
Och våra blomster så
oss ro och lycka susa.
I dagen skär, i dagen blå
dess dofter oss berusa.
Och himlens sommarvind går sval
och nådens granar blomma
kring mig och gamle Ofvandahl,
som älskas av de fromma.

*

Stundom från vår topp vi skönja lågor slå ur fjärran berg.
Vemod griper våra själar inför moln av blodad färg.
Där en skärseld ständigt brinner under dova dån och brus.
Efterhand de arma bärgas till vårt höga, svala hus.
De i mörka båtar föras över till vår klara strand.
Recensenter stiga svarta, solkade av kol och brand,
men de skola alla lögas snart, att åter rena stå.
Jag och Ofvandahl vid stranden vänta kärleksfulla då.
Dem, som hånat och bespottat oss vi tvätta sotet av.
Allt förstått och allt försonat efter frasflod, lump och drav.
Först i jorden, så i elden, så i vatten bittert salt.
Sedan ordets trasor fallit, se de meningen i allt.
Nu vi visa dem vår trädgård under nådens grenar blå,
där de arma fattigväxter även någon skönhet få.
Inför våra blommor faller snart kritiken i en ring.
"Dessa voro ock av ljuset! Estetik är ingenting!"
När de vilja räcka famnen fram mot mig och Ofvandahl,
säga vi: "Nej, prisa Anden, som står över jambers tal,
över konstens usla bakgård, där allt hånblom spricker ut,
och där även småskurk växer. Prisa Anden nu till slut!"
Luften fylls av sköna klockljud, dagern bräcker törnrosvarm,
och med strålar omkring pannan, glömsk av bitterhet och harm,
sväva de omkring tillsammans, recensenter utan tal,
medan höga hymner stiga upp från mig och Ofvandahl.

Denna dikt av Birger Sjöberg lästes i Sveriges Radio på Erik Ofvandahls 100-årsdag den 11 januari 1948.

B Sjöberg:

A B C

AMMOR kallas unga mammor,
som på landet varit flammor.

BUFFELN är ett hornigt djur,
ömsom ko och ömsom tjur.

CYPERN är minsann en ö,
för den ligger i en sjö.

DROMEDAREN med sin puckel
går i öknen ut på ruckel.

EREMITEN ensam går,
trivs ej, om han sällskap får.

FASTER kallar man den moder,
som har fadern till sin broder.

GIRIGBUKEN samlar gull.
Gull ej annat är än mull.

HOLOFERNES en gång bjudit
på supé en änka, Judith.

INGEFÄRA uppå filbunk
luktar bättre än en Nil-skunk.

JEREMIAS - en profet -
mycket ont i världen slet.

KORS i herrans jössu namn!
är väl detta Köpenhamn?

LOPPAN har en massa fötter,
därför blir hon aldrig trötter.

MASTODONTEN i ett gungfly
kan ej jägarns bössor undfly,

NEGERN är så svart, att man
honom knappast skönja kan.

ODALMANNEN går och koxar
på sin präst och sina oxar.

PROLETÄREN gärna ville
dricka punsch och spela kille.

QVAST och QVINNA bägge 2
pläga stavas nu med k.

ROBINSON av glädje röt,
när han fann en kokosnöt.

SUGGAN älskar att sig klia
i sin eleganta stia.

TRANAN dansar mest med sparvar.
Herreje, vad sparven larvar!

UPUPA-EPOPS-kalops
kan man propsa i en mops.

VATTNET är ett farligt gift,
vilket omger VIsby stift.

WASMUTHS liktornsringar smärta,
om du får dem i ditt hjärta.

XERXES samlade en här,
som helt säkert upplöst är.

YTTERROCKENS mattblå foder
gör dig varm och glad och goder.

ZONTARIFFEN för en krona
för dig fjärran från Landskrona.

ÅNGAN är ett dimmigt ting,
som får hjul att gå ikring.

ÄDELSTENEN Koh-i-noor
tror jag knappast att du får.

ÖLOST uti festligt lag
höjer levnadens behag.


A Wallengren (Falstaff, fakir):

Livsglädjen

Säg, har du gästat längre än en timma
i forna dagar någon gunstomsluten
- i vår tid är du gästvän för minuten!
Du visar dig som meteorens strimma,
raketens båge, sprakande och bruten,
men just som vi din härlighet förnimma,
vi svepas åter in i kvalm och dimma,
och du är död i samma stund som njuten.

Du är citronen blott, som sparsamt delas
bland öknens karavan, när den försmäktar,
att rädda livet efter törstens pina.
Men mången gång du i förrådet felas,
då skämda vätskor vore himmelsk nektar,
och tungan bränns och blodets källsprång sina.

Om en tillbörlig vrede

Lägg tungt och fast din hand i bordet 

och som ett lejon kungligt ryt, 

och säg det rätta, vissa ordet 

manhaftigt utan flärd och skryt. 

Skön är en man, då han är vred, 

men blöt och mjäkig är han led, 

och kält och gnäll är kvinnfolkssed. 

I denna värld av släta knoddar 

som le och buga för en slant, 

du späcke dina ord med broddar 

och tale hälsosamt och sant. 

I denna värld, så fräck och dum, 

må mycken vrede hava rum, 

och det är skam att vara ljum. 

En man är än ett nordanväder 

som blåser upp till hårdhänt strid, 

och än en västanvind som träder 

bland mänskorna oändligt blid. 

Så följa andra män hans spår, 

och barn och kvinnor, där han går, 

stå trygga i sin svaga vår.

E A Karlfeldt:

Jorum

(Av Hans Holbein den yngste från Rättvik) 

Döden går från by till by 

med sin murkna giga. 

Gammal karl men kvick och kry,

smala ben och viga! 

Kastar som en pojk mot sky 

frodigaste piga. 

Står han vid en stugas knut, 

fjällrar lätt på strängen, 

sköna jungfrun träder ut, 

liksom förr till drängen. 

Hej, galoppen går i kut 

över sommarängen. 

Mor i huset, mjäll i skinn, 

rund och slät om kinden, 

tar från barmen, vit och stinn, 

diaren i linden. 

Stadigt dansar paret in 

genom gallergrinden. 

Mormor väcks av ovant spel, 

rätar trögt på benen. 

Gamla valsen tung och stel 

tråds på kyrkgårdsrenen; 

matt och yr hon stiger fel, 

ramlar under stenen. 

Aldrig var en man så galn 

efter fläng och leka! 

Nummerkarln och generaln, 

blomstrande och bleka - 

alla bjuder han på baln, 

ingen brukar neka. 

Har han i ett fattighus 

skumpat om med hjonen, 

står han strax i prakt och ljus 

uppe hos baronen; 

sirlig dans med bock och krus 

enligt fina tonen. 

Halta Lena, ful och svår, 

saffransgrann i nacken, 

äntligen en polska får, 

fast hon släpar klacken. 

Dunkom, hasom lunken går 

uppför kyrkobacken. 

Jorum på det kala fjäll 

och i gröna hagen, 

Jorum i den sena kväll, 

Jorum mitt på dagen! 

Hör den murkna gigans gnäll 

under yra dragen! 

Bröder ifrån land och stad 

samt med mö och fruga! 

Görom väntan ljuv och glad 

i vår lekarstuga, 

till dess en och en i rad 

vi stå upp och buga.

Erik Axel Karlfeldt:

Obekanta

Hon stod vid stättan
med sommarhättan
på ljusbrun nacke, den käcka jäntan.
Mot skäggigt gärdsel hon armen stödde,
och friska, fjuniga kinder glödde
av julihetta och ivrig väntan.

Han kom på stråten
bland ris och bråten
med steg som sjöngo, den muntre gossen.
Varm sken hans blick en sekund mot flickan,
men utan ord eller hälsning gick han
bort över åsen och ned mot mossen.

Men flickan slängde
en blick, som trängde
vasst in bland snår, där han var försvunnen.
"Löp gärna innerst i ödemarken,
din dumma pojke! Du har ju varken
en hönas mod eller mål i munnen."

E A Karlfeldt:

Sol och Måne

Två vackra döttrar har patron på Vrena. 

Som solens ljus och glättig är den ena, 

men Måne vill jag kalla hennes syster, 

ty hon är smäktande och blek och dyster. 

Den ena far och glittrar hela dagen 

bland vikens vass, i sommargröna hagen, 

och som en vårglimt ser man henne glida 

på vinterskaren med sin snabba skida. 

Den blicken ler, den munnens skratt kan sjunga 

att locka med sig skröpliga och unga! 

Men nalkas manfolk och kärälskligt smilar, 

då flyga orden käckt och vasst som pilar. 

Den andra är en blid men mäktig låga, 

ett käril flödande av känsloråga; 

hon älskar stilla dröm och svärmisk vaka, 

och för en suck hon ger dig två tillbaka. 

När inspektorn tyrolersittran stämmer, 

hon lyssnar hänryckt till dess ljuva jämmer, 

bokhållarns fyllbas, hörd från flygelns kammar, 

med andakt i sitt hjärta hon anammar. 

Nu skriver mig patronen: "Mina tärnor 

gå, sen du for, med halvt förryckta hjärnor. 

Säg, yngling, anar du vart detta pekar? 

Välj hur dig lyster, ingendera nekar." 

Ja, jag vill komma, snart, när hösten stundar, 

vill se din hulda blick i gula lundar, 

vill lära sitterspel och arior brumma 

och läsa vers för dig, du månskensskumma. 

Se´n vill jag någon lustig soldag kora, 

då systern lett och gäckats allt för svåra - 

för bägges bålde fader vill jag stånda: 

"Giv mig din dotter, man, den solskensblonda!"

E A Karlfeldt:

Nybyggarliv

Björnen snarkar djupt i mon. 

Grymma lon 

sitter lömsk med vassa klon 

gömd i breda tassen. 

Nedom brinkens eneris 

som en spis 

röker ån och bruten is 

rasslar ibland vassen. 

Ensam går jag dagen all. 

Björk och tall 

darra vid min yxas fall, 

spruta snö och flisor. 

Men i hemmets ljumma frid 

ung och blid 

sjunger hon vid dagens id 

lyckans lugna visor. 

Går till lagårn, mönstrar glad 

kornas rad, 

fåren, knaprande på blad, 

kalvarna i kätten; 

hägnar lammet vid sin barm, 

rik och varm, 

lägger hö mot krubbans karm, 

mjöl i vattenskvätten. - 

Hör, på stigen knarrar det. 

Lätta fjät 

stanna, bakom videts nät 

pigga ögon brinna. 

Där du kommer, klädd i skinn, 

flickan min, 

är du luden, smärt och fin 

som en ung varginna. 

Middagsmål på stympad stam 

bär du fram. 

Riklig mat och kvinnoglam 

gott i skogen smaka. 

Hemmets värme för du med; 

snår och träd 

susa lent likt sommarns säd 

kring vårt hus, min maka.

E A Karlfeldt:

Den misskände spelmannen

Han kom i regn och rusk;
han såg ut som en slusk,
ty hans byxor voro våta och hans rock, ack ja!
Från hans bruna lädersäck
flöt en dunkel vattubäck,
då han ställde den vid dörrn och om natthärbärge ba´.

Men då gnall det i en vrå:
"Ja, det är nu en gång så -
allt pack skall äta på den stackars bonn, ack, ja!
Gack i boden till min dräng,
för där står en ledig sång,
och en knippa långhalm kan du från foderskullen ta."

Mörk var vandringsmannens blick,
då han vände sig och gick.
När han grep sin säck vid dörrn, så lät det klong, ack ja!
Men då ropte bonden: "Stopp,
har du don, så spela opp!
Din kvällsvard kan du tjäna, ifall du gnider bra."

Och den första låt han strök,
det var trummor, skott och rök,
det var blåa led och blänkande gevär, ack ja!
Bondens anlet sken och brann.
"Det var värst, så du går an!
Som i beväringsåren mitt arma blod spratt sta´."

Men den andra strofen sang
som de helga klockors klang,
som en sommarpsalm bland björkdoft i Guds hus, ack ja!
Då från spisen from och rörd
vart värdinnans stämma hörd:
"Den bästa säng i huset skall sådan spelman ha."

Och den tredje takt han drog
det var fågelspel i skog,
det var par om par i dans och älskogslust, ack ja!
Då sprang husets dotter opp
och om halsen honom lopp,
ty vackra flickors kyssar ska glada spelmän ha.

Men bonden satt vid bord
och han talte milda ord:
"Kom, tag ett glas; jag älskar spel och sång, ack ja,
och samma smak har mor."
Blygt och tyst sad´ mön: "Jag tror,
när du är borta, främling, blir aldrig mer jag gla´.

Den unge spelman log,
då det fyllda glas han tog.
"Jag är väl ej den buse som ni trott, ack nej!
Jag är lärd till orgelnist,
och mitt namn är Apelqvist,
och med fröjd, du sköna flicka, trolovar jag dej!"

E A Karlfeldt:

Till en proletär

Om du vill göra Kvistbom rätt, o eftervärld, så säg:
Han lopp i nitets fotsvett på rättfärdighetens väg. -
Ja, broder, jag har sett ditt lopp, och där du strök förbi
förnam jag hatets pingstvind med din andes ädla skri.
Och aldrig har jag hört en karl slå fast med mera klang,
att den som har en tia klar, han är en bov av rang.
Du röck mig med, jag följde dig en dag på vårligt gräs,
och arm i arm med Lasarus vi bölte marseljäs.
Den lystna röda rosen vi kysste, heligt pank,
och spottade mot Gosen, där den rike mannen stank.

Ja, det är hårt att vara proletär
för den som har en gentlemans begär.

Vad var det sist jag hörde? Har du öppnat egen bank?
Rätt så! Jag ser dig sitta vid ett skönt mahognyskrank
och kasta sedelbuntar med fnysande förakt,
som mente du: Jag struntar i Plutos hela makt.
Säg mig ej nu vad själv jag vet: blott för ditt ideal
du söker på hans egen vret tyrannen Kapital.
Ty endast den som smakat fett och själv förtjänar snällt
begriper rätt, hur djävla lett det är att dö av svält.
Så tror jag dig och följer dig i anden dit du styr
och ser i dig en fanans man och även en martyr.

Ty tungt det är att vara proletär,
och tyngst för den som ock är miljonär.

Jag kysser ingen flickas mun

"Jag kysser ingen flickas mun,
och ej min läpp till bägarns rand
till skummig druvsaft för.
En kind, vars hy så fin och tunn
mitt ögonkast har satt i brand,
en blick, som söker min ibland,
slikt ej mitt hjärta rör.

Kom icke i er skönhets glans,
senora, fram till gallret här!
Jag för er närhet skyr.
Jag kåpa bär och rosenkrans,
madonnan är min hjärtans kär,
och vattenkrukan trösten är,
dit jag i sorgen flyr."

"Varför då dröja, fromme man,
i midnattstid vid min balkong?
Säg, ber ni för min själ?
Nej, fly, fly fort! Man komma kan.
Din värja sticker fram så lång.
Man hör nog, trots all helig sång,
sporrklangen från din häl."

S Lagerlöf:

Barn, du har älskat

Barn, du har älskat, men aldrig mer
skall du smaka kärlekens fröjd.
Lidelsens storm har skakat din själ.
Var glad, du är gången till ro!
Ej mer skall du vräkas i tornhög fröjd.
Var glad, du är gången till ro!
Ej mer skall du sänkas till smärtans djup,
o, aldrig mer!

Barn, du har älskat, men aldrig mer
lågar i flammor din själ.
Du var som ett fält av torkat gräs,
du fylldes av eld för en kort sekund.
För vältrande rökmoln och flingor av kol
flydde himmelens fåglar med höga skrän.
Må de vända hem! Du ej brinner mer,
kan ej brinna mer.

Barn, du har älskat, men aldrig mer
skall du höra kärlekens röst.
Ditt hjärtas krafter som trötta barn,
vilka sitta på skolans bänk,
längta ut till frihet och lekar,
men ingen kallar dem mer.
De sitta som en kvarglömd postering,
ingen kallar dem mer.

Barn, den ende är gången
och med honom all kärlek och kärleks fröjd.
Han, som du älskat så, som om han lärt dig
att med vingar flyga i luftens rymd.
Han, som du älskat så, som om han skänkt dig
den enda säkra platsen i översvämmad by,
han är gången, han, som ensam förstod
öppna ditt hjärtas dörr.

Selma Lagerlöf:

Ensamhetens tankar 1: Där innerst i min ande

Där innerst i min ande bor en gnista;
att lyfta den i dagen blev mitt mål,
min levnads liv, mitt första och mitt sista.

Hon gled mig undan, tärde och förbrände.
Den lilla gnistan är min rikedom;
den lilla gnistan gör mitt livs elände.

Ensamhetens tankar 2: I enslighet

I enslighet försvinna mina år.
Jag rör min eld och pjollrar med min hund.
Jag saknar ej den dag, som gick i går,
men denna långt försvunna stund,
då samme tjänare, som krökt och grå
bär in min kvällsvard, gosse var
och jag ej född, och mor och far
i gräset lekte än som små.

Ensamhetens tankar 3: När genom rummet

När genom rummet fönsterkorsets skugga ligger
som skuggan av
det stränga korset på en grav,
det är ej bättre dar jag tigger;
jag minns de gåvor, som jag fick som liten pilt
- de många goda gåvor livet gav
och jag förspillt.

Ensamhetens tankar 4: Jag längtar hem

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
- men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Ensamhetens tankar 5: Var kväll jag jordar

Var kväll jag jordar mitt gamla jag 

och vaknar upp med ett annat. 

Väl hundra tankar begynna min dag. 

När jag somnar har ingen stannat. 

Bland nöjen och sorger vandrar jag kring 

och synes mig själv en gåta. 

Men lycklig den som för ingenting 

kan skratta som jag eller gråta!

V v Heidenstam:

Ensamhetens tankar 6: För några dagar

För några dagar gav mig slumpen lov 

att vakna upp ur sömn, att leva, att förnimma. 

Och när var livets bästa timma? 

När jag sov!

V v Heidenstam:

Ensamhetens tankar 7: Jag kom ibland

Jag kom ibland, hur mina år försvunno,
till ett fullkomligt tomt och utdött hus,
vars hundra fönster brunno
i solnedgångens ljus.
Jag öppnade, beklämd, och stängde
en rad av rum, där ingen klocka svängde
sin blanka pendel, ingen möbel fanns.
Först i det sista rummet hängde
på väggen i en vissnad krans
ett mörknat, halvt förstört porträtt:
en liten vacker svartklädd gumma
med mössan stärkt på gammalmodigt sätt.
Och denna kvinna på den stumma
och svarta duken har som barn jag sett
och hon har bett för mina dagars väl.
Och hennes bild var ensamt skonad än,
där allt förskingrats, ensamt den!
Det tomma huset var min själ!

Ensamhetens tankar 8: Du söker ryktbarhet

Du söker ryktbarhet; för mig jag tror
ett större väl så helt att glömmas
att ingen hör mitt namn, ej ens min mor.

Ensamhetens tankar 9: Nu ringer aftonsången

Nu ringer aftonsången.
Jag rider efter ro
över heden i solnedgången.
Sträck ut mitt svarta sto!
Hur nöjd jag ville med människor bo,
om lyda ej bleve vårt A och O.

Om jorden hade en enda mun
så stor, så svart, så rund som en brunn,
och ropade: "Lyd, eller smidas
skall du, min son, i järn och stock!"
Jag skulle knappast idas
att lyfta mitt ögonlock.

Om världens herre kvällsskyn red
och åskade: "Lyd!", jag svarade: "Bed!
Välj saktmodets språk och dämpa ditt ljud,
och kanske jag hör dina böner, Gud!"

Du, travare min,
jag längtar ej in
till kvava hemmets kakelugn.
Håll ut en timme, håll ut i tu!
och du köper mig du
två korta timmars lugn.

Ensamhetens tankar 10: Och hade jag en vän

Och hade jag en vän, en enda vän,
och denna enda slog ett värnlöst djur
och gav sin hand, som nyss med värmen ur
min själ jag tryckt och velat trycka än,

jag toge aldrig denna hand igen!

Och låg han sjuk, den vän, som nänts att slå
ett värnlöst djur, och låg han törstig då,
när vid hans säng jag satt den sista natten,
jag skulle råga glaset fullt med vatten
och dricka det i botten själv och gå.

Ensamhetens tankar 11: Jag satt en kväll

Jag satt en kväll i min port, då kom
en benrangelsman med en klocka
och bar en gulnad påse jord
på skaftet av sin spade.
Han ringde och sjöng. Han ringde och sjöng.
Min granne kom ut i ett lakan.

De gingo arm i arm, men jag
smög bakom och brände med pipan
ett hål i säcken, så jord rann ut.
Jag tänkte: blir endast dager,
då följer jag strimman av jord och får klart
min stackars grannes öde.

Och dager vart. Jag gick i sång
till mina gamla sysslor;
men allt vad om natten jag sett och tänkt
låg redan djupt i glömska.

Ensamhetens tankar 12: Jag snärjer i en snara

Jag snärjer i en snara,
var viss, du får mig kär!
Men just när du skall svara
dig själv en dag så här:

"Jag får väl ge den styggen
mitt hjärta som han tiggt",
då vänder jag dig ryggen
och gör en munter dikt.

Ensamhetens tankar 13: Varför till ro så brått?

Varför till ro så brått,
du som jag vill allt gott?
Följ mig en månskenstimma!
Kyrktorn och fönster glimma.

Fullmånen lyser klart.
Natten är snart förbi.
Stanna, min flicka! Snart
finnas ej heller vi.

Ensamhetens tankar 14: I Rom, i Rom

I Rom, i Rom, dit ung jag kom,
står i marmor i helgedom
en flicka, som evigt jag drömmer om,
och som fordom levat i forna Rom.

Jag dröjde mot piedestalen stödd.
Det vart mina läppar förment
att möta hennes, jag som blev född
väl tjugu hundrade år försent.

Ensamhetens tankar 15: På Harz

På Harz vid mörkaste skogens stråt
står ett grått och stort krucifix av sten.
Och vem, som kommer förbi allen,
han stannar och brister i gråt.

Hur hinna att gissla det lumpna, säg,
då så mycket stort blev att glädjas åt?
Vad båtar mitt hat, då jag brister i gråt
för ett lutande kors vid min väg?

Ensamhetens tankar 16: Min stamfar

Min stamfar hade en stor pokal,
en jättepokal av tenn.
Mitt hjärta blir varmt, när jag bräddar den
och höjer den i min sal.

Då susar ur ölet en minnessång,
vars strofer flamma som bloss.
Gud hjälpe att våra barn engång
får höra den sången om oss!

Ensamhetens tankar 17: Till detta har jag ofta

Till detta har jag ofta märke lagt,
att jag är sämst av alla, som jag känner.
Jag är ej endast sämst bland mina vänner,
men sämst bland alla, som jag skänkt förakt.

När kommer dagen då jag ung och stark
får hänryckt stiga fram och varmt försvara
det lilla stora jag förmått bevara
och offra livet för en helig sak?

Ensamhetens tankar 18: Kring halva jorden

Kring halva jorden jag letat har
en punkt, som jag vackrast fick kalla.
Så vackra voro de alla,
att ingen vackrare var.

Tag allt som är mitt och mitt kan bli,
men lämna min yppersta gåva:
att kunna njuta och lova,
där en annan går kallt förbi!

Ensamhetens tankar 19: Små barn

Små barn, som leken klädda i vitt,
nu måste ni lämna lek och spratt.
Ja, stilla, små barn! Nu går var till sitt,
ty på sjön säger soln godnatt.

Små barn, vår framtid står med ett spring
snart mitt i er krets bland klara skratt.
Ja, sjungen, små barn, ja, sjungen i ring!
Min försvunna dag, godnatt!

Ensamhetens tankar 20: Från lägerbålet i öknen

Från lägerbålet i öknen
står röken i vindlös natt.
Den binder som sköraste spindeltråd
vår mörka jord vid en stjärna.
Var stilla! Ett buller, ett ord, ett rop,
och spindeltråden brister ihop.

Vår hemliga kärlek binder
mitt öde vid ditt med en tråd.
Var tyst, ty tråden brister isär
vid bullret av människors röster.
Förtig de kyssar vi hemligt kysst!
Var tyst, tills du somnar från livet tyst!

Ensamhetens tankar 21: Du hade mig kär

Du hade mig kär. Jag skulle nyss
lagt allt jag ägt för din fot.
Jag skulle offrat all världen mot
ditt hjärta, din famn, din kyss.

Men lycklig vår kärlek, som doldes än,
som ej band oss i ve och väl,
tills den tvinade bort, tills vi dödade den
med varandras brister och fel!

Vad glömmas kan under åren, glöm!
Lyft mig ut som en död ur ditt sinne!
I dag är vår kärlek en dyster dröm,
i morgon ett ungdomsminne.

Ensamhetens tankar 22: Det finns en stämning

Det finns en stämning, en syn bland många, 

som endast dunkelt mitt ord kan fånga. 

Bland cedrar lyser med bländvit tinne 

ett tempel, helgat åt fädrens minne, 

bekransat, sovande som en grift. 

På gaveln flammar i jätteskrift:

"Den mark din fot under dans beträder, 

vad allt du njuter, vad allt dig gläder, 

är köpt med offer av dina fäder." 

Kring dörren kvinnorna myrten linda. 

De sjunga, medan de sammanbinda 

den långa slingan med purpurgarn: 

"Må denna fest våra fäder gälla!" 

Då svarar kören i templets cella: 

"Av deras kärlek vi äro barn."

V v Heidenstam:

Ensamhetens tankar 23: Kom, vänner, låt oss sätta

Kom, vänner, låt oss sätta
oss ned på landet i lugn
och vakta vår kakelugn
och gamla sagor berätta!
Ett bättre liv efter detta
törs ingen längre tro,
och därför låt oss bo
i fröjd med våra kära.
Det stora mörkret är nära.

Ensamhetens tankar 24: Jag är för stolt

Jag är för stolt att se en annan, 

en skuldlös, sona 

vad jag förbröt. 

Jag är för mild att se på Kristuspannan 

den törnekrona, 

som åt mig sig knöt. 

Mitt livs bekymmer må i hjärtat gömmas. 

Vad jag förbröt mot människor och djur 

och vad jag bröt mot dig, natur, 

det falle på mitt liv, mitt minne, som skall dömas!

Ensamhetens tankar 25: Hur lycklig den

Hur lycklig den, hur full av ro,
som byggt sin själ en himmelsbro
på stadiga arkader
och redan från sin ungdoms dag
förmår och vill och vågar tro
på en barmhärtig fader.
O, kunde även jag!

Hans väsen skulle synas mig
en evig stjärna på min stig,
en vit seraf, en kvinna,
en mor, en älskarinna,
i vilkens knä jag finge ömt
mitt trötta huvud böja
och evigt sorglös dröja.

Men glada minnen, som jag gömt
ifrån mitt livs ruiner,
dem skulle sist jag strö engång
för hennes fötter som ett fång
med pärlor och rubiner.

Ensamhetens tankar 26: Snart har mitt korta liv

Snart har mitt korta liv försvunnit.
Vem skall jag bedja till, när på mitt örongått
jag somnar hän med sorgen att jag hunnit
så mycket ont och lågt, så litet gott?

Skall bönen tröstlös tystna på mint unga?
Skall jag i stum förtvivlan sluta mina dar?
Skall till naturens döva makt jag slunga
ett rop, som hemskt förklingar utan svar?

Nej, jag vill bedja, bedja till de mina.
Till människorna tyst men varmt jag bedja vill,
att de förlåta mina fel för sina.
Det är min samtid jag skall bedja till.

Gullebarns vaggsånger 1

Spörj östan, spörj västan om tankarnas gång.
Gullebarn, Gullebarn lilla!
Skum är din faders säng och trång.
Ovan susar där natten lång
gräset på torvorna stilla.
Allt hos mig som kärt honom vart,
flätan som faller tung och svart
över min tröjas knäppen;
allt hos honom, min unge falk,
pannans höjd och draget av skalk
över den krökta läppen —
allt som sökte vartannat fick
bultande hjärta och röst och blick,
sjönk i ditt liv förenat.
O min son, min älskade son!
Husvill kärlek, som mötte hån,
fåfängt världen har stenat.
Husvill kärlek, som själv jag begrät,
sprang i blomma och skrider
fram genom alla tider:
han blev du, han blev evighet.

Gullebarns vaggsånger 2

Mumla tumla humla.
I ett tält, som sömmat blev
av en regnvåt spindelväv,
står i sina tärnors ring
jungfru Nyckelpiga.
När hon säger någonting,
mysa de och tiga,
skrapa fot och niga.
Runt omkring vid varje strå
hänga klockor himmelsblå
och väl hundra myror små
bakom stjälkarna stå vakt.
Hör vad Nyckelpiga sagt!

— Mumla tumla humla.
Vaktar Lysmask hämta skall
största humla, som går vall.
Sadeln lyft ur stallets tak.
Spänn med vana händer
fjäderbuske och schabrak
över ryggens ränder.
Rid kring mina länder.
Tag som hjälm en silvergrå
puppas skal med silke på.
Om du hör en vagga gå,
stig på fönsterblecket böjd,
lys dit in med lyktan höjd.

Mumla tumla humla.
Var står hennes första bädd?
När ser hon sin vagga redd,
hon, den lilla, vilkens famn
Gullebarn blott vinner,
hon som får hans liv, hans namn?
Om du henne finner,
vänd så snabbt du hinner.
Svinga luren till din mund.
När den hörs i morgonstund,
då, min vakt, gnid bort din blund,
linda armen fast omkring
varje klockas stjälk och ring!

Gullebarns vaggsånger 3

Sikta sikta gullkorn.
Månget korn är ej av gull.
Det tar siktens galler.
Men det andra faller.
Snart är halva skäppan full.
Vem skall få min skäppa?
Gullkorn malas ej i kvarn,
men jag har en täppa:
täppan heter Gullebarn.

Sikta sikta gullkorn.
När min sådd får spira,
skola milt och månbeglänst
drömmens döttrar fira
kring vart ax sin altartjänst.
Snart i lövet stinger
dock en knekt med piken fälld.
På hans höjda finger
fladdrar gult en stjärnas eld.

Sikta sikta gullkorn.
Lurvig skakar lejonhud
över hästens manke,
stjärnan är en tanke.
Knekten är ett sändebud.
Men ur barmen rycka
drömmens döttrar strax det spjut,
som hans händer trycka
genom deras slöjas knut.

Sikta sikta gullkorn.
Deras kläder blöda.
Tankespjutens mjuka trä
böja till de röda
lyror på sitt späda knä.
Stjärnans långa strimma
spinna de till lyrans garn
och var livets timma
spela de för Gullebarn.

Gullebarns vaggsånger 4

Såg östan, såg västan det sjumila slott
som ingen bebor och bevakar?
Där brummar regnet fradgande grått
ur rännornas rostiga drakar.
Nu, flöjel, vänd dig med vinden och hör
vad rännorna sjunga, när dagen dör.
— Huhu! svarar flöjeln och jakar.

En dotter av jorden kom lustigt hit opp.
Med tegel lastad var båten.
Hon murade huset från grund till topp
och löjena stredo med gråten.
Vid taffeln satt dockan med purpur i hyn.
Vart endaste ägg var ett sockergryn.
— Gott bord! sade dockan belåten.

Men dockan fick sitta och spisa sig mätt.
Och myrten bars till gemaket.
Vår drottning steg till öppnad spinett
med ögat undrande vaket.
På locket lekte i blommande vår
herdinnor och herdar bland betande får.
— Förstår! sade storken på taket.

Sen dess stå de tomma trappor och rum.
Om tvekande låset hon fattar,
hon letar en stund bland minnena stum
bland kappor och fjädrade hattar.
Så bär hon det vackraste bort i ett fång.
Av minnena väver hon Gullebarns sång.
— Ett liv! svarar flöjeln och skrattar.

Gullebarns vaggsånger 5

Högt på fallets ormbunkssnår
solens kula sitter.
Gullebarn med moder går
över ljungens glitter.
Gullebarn skall dristigt stå
mitt på själva kulan.
Klipp och klapp, tag träskor på,
annars bränner sulan.

Solen är ett nystan blott
som från överfulla
spolar sina trådar fått.
Det begynner rulla.
Gullebarn, känn luftens drag.
Sök ej fäste fatta.
Garnets ända håller jag;
stå blott kvar och skratta.

Vilda bli ditt nystans språng
gnistor stänka vida.
Stubbar knäckas vägen lång
utför fallets sida.
Kvistar vitna där som ben
efter jättetjurar.
Hi! Det susar över sten,
mumlar som i lurar.

Kolarns hund på risig brant
vädrar skrämd och murrar.
Redan bakom jordens kant
du i rymden snurrar.
Var, min pilt, blev nu ditt skratt?
Svartnar det för öga?
Djupet är en stjärnklar natt
och en natt det höga.

Apsaraserna i dans
med sitt sönderryckta
jungfrudok av månskensglans
skrida vid sin lykta,
födda ur ett moln av doft,
när de gudafödde
saligt vintergatans stoft
i sin nektar strödde.

Alla söka de i ring,
söka blott det samma,
och en jord, ett underting,
är var lyktas flamma.
Men ditt nystan viner runt,
faller, faller, faller
mot en ö, där blott ett tunt
töcken spänt sitt galler.

Ön är blå Elysium.
På dess myrtenstränder
trampar du de dödas rum,
grips av deras händer.
Var av dem vill leda dig,
har sin egen lära.
Hur sen livet styr din stig,
följa de dig nära.

Krokbent, luden, brun och hes
stapplar ur sitt käril
gamle far Diogenes:
— Halt, min unga fjäril!
Du är yr och du är het;
vatten finns i sanden.
Bästa skopa som jag vet
är den blotta handen.

Saladin står klädd i järn,
väntar svart ditt möte.
Var rubin som på en tjärn
purpurrött ett flöte:
— Fast till sådan liten fot
de för stora målats,
tag dock mina järnskor mot;
dina träskor kolats.

Nu Sibyllan kallar sträv.
Svavelångans täta
skyar gulnat kåpans väv:
— Snart skall klart du veta,
när ditt nystan genomrökt
i min brunn fått falla,
vad som luftens jungfrur sökt,
vad vi söka alla.

Hör ur brunnens svalg en röst:
— Mången sökt med heta
blickar i sitt eget bröst.
Gosse, det vi leta,
är det barn, som, en gång man,
lyfter soln ur töcknen.
Gullebarn, om du blev han,
blev vår väg ur öknen! —

Nu har tråden lupit ut.
Jag är trött att vaka,
nystar i en snabb minut
sol och dig tillbaka.
Re'n du klättrar från din dust
storögd, varm och naken.
Nej, godmorgon! Det blev ljust.
Gullebarn är vaken.

Minnenas gård

Furorna brumma. Länge jag gått,
längre än stigarna ledde.
Ensam i kvällen en boning jag nått,
dit jag var afton trädde.
Gårdsmän, ären I väckta?
Ej har jag hem, och ej har jag härd.
Stjärnorna, vilka lyste min färd,
alla de föllo släckta.

Ej är det huset av timmer och sten.
Väderhanarna skrämma.
Väggen är dimma och villa och sken.
Gårdsmän, aren I hemma?
Runt mellan mörknande längor
drivornas skare står gnistrande hård.
Dörren skjuts upp till Minnenas gård
långsamt på stumma gängor.

Varmt är därinne och vänligt och lugnt.
Tveksamt jag hälsande dröjer,
men den gamle som reser sig tungt
handen välsignande höjer.
Alla, som ödet mig nekar
— minnen, som aldrig till sömns jag spelt,
sitta kring borden och stirra stelt
i ljusens glödande vekar.

Hon som med slingor av grönt i sin famn
duken och bänkarna kläder,
ung som förr, då hon bar mitt namn,
stilla till elden mig leder.
Ängsligt förstulet vi skåda
gryningens kalla och vinterblå
visarepil på tiljorna grå
medan vi drömma båda.

När från luckornas springor
strimman hinner klänningens bård,
ramlar till grunden Minnenas gård
samman till drivor och flingor.
Hemåt jag strövar, men inga
ana, var drömmaren suttit som gäst.
Redan till stadens eviga fest
morgonens klockor ringa.

Den avundsvärde

Du ryttare, säg smeden
att noga brodda hingstens sko!
På öde Holaveden
står hal och isig klyftans bro.
Minns skrocket! — Om på friarfärd
du störtar där med hästen,
väl för du till din huvudgärd
din brud från bröllopsfesten,
men främling i ditt eget hem
skall med ett moln på pannan
du längta till en annan
och aldrig veta dock till vem. —

Men ryttarn månlyst springer
i sadeln brått vid lurars ton
och sporrens kringla stinger.
Gud hjälpe! Blank av is står bron!
Från störtad hingst han stiger blek,
hans händer svennens trycka:
- Mig väntar mången kärlekslek,
men aldrig hjärtats lycka.
Mig väntar allt, där felas blott
det enda jag begärde.
Gråt, sven, den avundsvärde
skall sitta ung med håret grått.

Myrstacken

Nej, aldrig glänste vallarna så gröna!
Re'n hade längesedan Tusensköna
och Ijusögt Jungfrulin och Ögontröst
förskrämda väckts av jägarhornets röst,
fast bina än i kupan sutto gömda.
En butter Spåmanstistel, vilkens tömda
och spruckna tiggarsäck blåsts full av sand,
med gnällig stämma läste i det fromma
men lantligt dumma Bullerblomstrets hand
och spådde allt det onda, som hans tomma
förstånd hört viskas av en Skogsfrublomma.
Och parkens Solros, blomstrens överpräst,
den stolte eldtillbedjarn, deras gäst,
som drömt i natten om en urskogsfest
med papegojors skrik och valv av cedrar,
re^n hade lyft sin blick från jordens mull
och vänt mot dagens stjärna andaktsfull
sitt negerhuvud med dess krans av fjädrar.

I ödemarken, där på ljungen syddes
det nät som trollen listigt drogo hop
och barnen vilsna efter skällan lyddes
och rädda smögo med sitt blåbärsstop,
där steg av barr, som fyndigt sammanplockats,
en myrstack, vilken hette Himmelsborg.

På taket arbetshjonen hade skockats
likt täta hopar på ett marknadstorg.
Det var ett band av bistra amazoner
med slev och raka, hacka eller spjut.
Runt bruna höfter hängde i festoner
det grova tyg, som sparsamt mättes ut.
Ett törne satt som kniv i varje bälte,
på hjässan nickade en svart karpus,
och varma alla stenarna de välte
från elva portar till sitt fästningshus.
Det var den högtidsdag, som myror fira,
när deras drottningar med dok och krans
på vingar höja sig i kärleksdans.
Berömdast av dem alla var Sahira
för pannans bruna färg och ögats glans.
De dästa friarna, som dåsigt legat
vid sina rika middagsbord och tegat
och tömt till sista droppen allt, som fanns,
ur borgens gångar sprungo till kupolen
och följde hennes virveldans mot solen.

*

På nytt sköt natten regeln
för ljusets port till fred
och under vattenspegeln
steg sluten näckros ned.
Då kom, från höjden fallen,
Sahira böjd av sorg
och steg mot kröningshallen
i festklätt Himmelsborg.

Hon hade ovan gungats.
Hon havets strimma sett,
där vita svallar slungats.
Hon skogens topp beträtt,
där inga väggar stödde
ett tak med sotig balk
men honungsvinet glödde
i lyftad blommas kalk.

Väl tusen händer sträcktes
och puka klang och horn.
Som drottningsäpple räcktes
ett litet pollenkorn.
Det var ett mästerstycke
med rutor och med band
likt ett byzantiskt smycke
av någon guldsmeds hand.

Hon hörde pipor fira
var gåva med en drill.
Hon fick till kunglig spira
en gyllene pistill.
Men allas händer knötos
om vingarna till sist,
som blodbestänkta brötos
från skuldran utan frist.

Nu knäföll het Ukhenna,
ett solbränt arbetshjon.
Hon ensamt ville spänna
den präktigt sydda skon :
— Min drottning, låt mig bliva
hos dig, när du får små.
Min tunga kan fördriva
en längre tid än så.

I tröga skymningsstunder
skall lägret ej bli hårt.
Jag täljer stridens dunder,
när Himmelsborg blev vårt.
I stackens hundra gångar
vi sprängde varje dörr
och gjorde dem till fångar,
som varit herrar förr.

Mer söt än någon honing
bjuds mjölk åt varje mor.
I bommad källarvåning
stå trädens löss som kor.
Högt upp mot takets tinnar
betäckta salar gå
med pelarna av pinnar
och bjälkarna av strå. —

Ukhennia, som till männer
visst aldrig sänkt sin blick,
av tvcnne grå antenner
ett slag på hjässan fick.
Det var en efterbliven
och yrväckt friarsven,
som harmsen och fördriven
slog hennes trut igen.

*

Överst i högbänk stödde
borgens drottning sin spira
mulen mot bordets kant.
Såren på skuldrorna blödde.
Silversållade skira
kostbart stickade kappan
föll i veck över trappan,
vilken stupade brant.
Böjd hon satt som i dvala.
Tystnen! Läpparna tala.

—Risten ert klockspel, som klingar!
Hämten på kuddar de vingar,
vilka vår menighet
från mina skuldror slet.
Se, hur de vissnade ligga.
De ha förtorkat och dött.
Skall jag om miskund tigga!
Har ej mitt sår förblött!

Mina händer ni skaka,
lova med snack förljuva
salens kvalmiga pina.
Trätans läskande druva
bättre dock torde smaka
edra läppar än mina.
Eder skall dygnet bli kort.
Vädret blir vackert och torrt.
Larverna skola på taket.
Störtskurn kommer med braket.
Larverna gråta och vakna.
Skyl dem och skyl edra bingar
fyllda med socker och vax.
Tänk, om av regnet det dracks!
Hjonet, som aldrig känt vingar,
kan ej vingarna sakna.
Bruten faller min spira.
Glömmen den vackra Sahira. —

Systrarna trängdes förskräckta.
Klockspelet saktare ljöd.
Fallen med armarna sträckta,
låg hon på trapporna död.

V v Heidenstam:

Drottning Kristinas julnatt

Till julnatt klockorna tona.
Mot Roms kupoler ett åskregn slår
och framför brasan en drottning står
i landsflykt och utan krona.
På käppens krycka av elfenben
förtorkade handen darrar,
men skuggan växer i eldens sken
från golvets isande marmorsten
till takets snidade spärrar.
Hon stöter käppen i stenarna vred
och vänder, trogen sin gamla sed,
sin rygg mot brasans flammande ved,
vars kokande sav rinner över.
Hon lyfter sin kjortel till höften från skon
— Diavolo! Värme behöver
den del som satt på de svenskars tron.
O! Quantum mutatum ab illo!
Jag mången natt gav till spillo,
men trögare uret ej timmarna mätt.
Du vackra Julia, nämn ett sätt
att döda den långa tiden.
Tänd alla ljusen, som nyss du släckt!
Jag längtar pröva min nya dräkt
av silvertyg och av siden. —

Då fäster tärnan förskrämd och skygg
med nålar ur kjortelsäcken
de breda kungliga vecken
kring plattade bröst och kroknad rygg.
Med rosiga fingrar hon sätter
fontangen av flor och paljetter
på hjässan över ett glesnat hår
och ögon, gråtögt röda av år.

Men drottning Kristina tiger.
Allt närmare spegeln hon stiger
med blicken som en sibyllas stel
och kinder, som gulnande tvina.
Och runt kring torgen vid orgelspel
de öppna kyrkorna skina.
Hon ser sina skuldror bära
brokaden skinande vit och ny.
Och skuggorna samlas och skuggorna fly
Hon böjer pannan så nära,
att glaset grumlas av immans sky.

— Säg, barn, om ryktet berättar sant,
att andras tankar du läser grant?
Min fingerring jag dig skänker,
om innan du vänder till bäddens blund
du tyder klart, vad i denna stund
din drottning i själen tänker. —

En kort minut, ett andedrag,
ej längre än ekot varar
från pendelurets döende slag,
betraktar tärnan den gamlas drag
och niger till golvet och svarar:
— Vid Gud, Majestät, du tänker som jag.
Härnäst när vid midnattsväkten
du höljts i den vita dräkten,
då står jag framför din bår med min sax
och putsar de höga ljusen av vax. —
Den gamla nickar och räcker sin ring:
— Hav tack, mitt barn! Du förgäter en ting.
När bland ljusen du står vid mitt läger,
med händerna knäppta du säger:
Nu mumla Petersklockorna tungt.
Nu är du ett stoft, Kristina.
Nu vilar du gott, nu sover du lugnt,
fast långt från de forna dina. —

Men tärnan blir vit som drottningens dräkt:
— Om ensam och rädd jag höjer
det lakan, med vilket båren står täckt,
jag viskar, när knä jag böjer:
I människans öden en gåta bor gömd,
som aldrig tyddes, hur lärd och berömd
hon läste sin filosofia.
Hon vandrar ända till Asiam,
hon gästar slotten på bergens kam.
som fågeln så yr i det fria,
hon hatar och glömmer sin egen stam;
men i främmande slottens alkover
hon drömmer om hemmets buskar och träd
och på främmande jorden hon sover
i ångest sin eviga sömn utan fred. —

Nu har, till sist, jag blitt så sur och lessen

Nu har, till sist, jag blitt så sur och lessen,

så att jag tror jag inte orkar mera;
åt Hälsingland flög mina små intressen,
som en gång hade sig en primavera.

En jurydomstol är mig hela världen,
att "gå på hovbal" vill den mig förmena,
och döma från mig mina slott och gärden
och mina jaktrevir och mina renar.

Vid Gud, jag ville bo på minareter.
Men si, mitt rum befinns bland jordens svaga
och du har sagt, att världens härligheter
vinns blott av dem, som kunna oket draga.

Man unnar mig ej guldet i Alaska,
och nekar mig att höga hästar grensla.
Si, jag är blott en bottenlös tom-taska.
"Jag orkar inte" är min enda känsla.

Att leva pauvre blir till sist för djävligt,
och ingen lindring skänka heta tårar,
när livet lider obarmhärtigt sävligt
framåt i ännu bortåt femti vårar.

Men dö jag vill ej. Har jag fått den chansen
att leva här ett liv på denna jorden,
så skall jag mans stå i och ha balansen,
så länge som det än finns mat på borden.

Och du, som satte dig i domarstolen
och mina låts-domäner dömde från mig,
dig hänger jag liksom en glytt i kjolen
och tigger om en enda smekning från dig.

H Löwenhielm:

Fyrti spö på fotens sula

Fyrti spö på fotens sula

åt en var, som är förstockad,
fariséisk eller krass.
Innerst i de ledas kula
skall han därpå varda fockad
till en halmbädd, hård och vass.

Alla dem, som mig fördöma,
alla dem, som mig belacka,
Jehovah, dem nederslå!
Må din vredes eld du tömma
över varje självgod bracka,
som ej kan och vill förstå!

Herre, jag är själv en bracka
och jag tronar själv på minnen
som en gammal farisé.
Jag är ock ibland de flacka
och jag dömer mänskors sinnen,
fast jag botten ej kan se.

H Löwenhielm:

Ett safir-hav, blandat med karbunkel

 

Ett safir-hav, blandat med karbunkel,

svallar isbemängt vid polens dunkel,
sjungande sin enahanda sång.
Och små barn med fjällig fiskstjärt plaska
i dess vågor, sugande på flaska.
Deras kalla ro är evigt lång.
Sådan kyla, mia cara,
blir vår säkra död och grav.
Låt oss fara, låt oss fara
till ett varmt och lyckligt hav.

Ett smaragd-hav, blandat med kristaller,
reser sig i trots mot himlen, faller,
tornar åter skyhögt upp sitt skum.
Havsens vilda folk till dans sig para.
Vrålande de vreda vindar fara
genom rymdens ödsligt dunkla rum.
Cara mia, oh marchesa,
detta hav är ej för oss,
där de vilda vågor fräsa
och de vreda vindar slåss.

Ett opal-hav, mängt med silvertyger,
sakta snyftande och smeksamt smyger
kring en övärld, leende och ljus.
Här är soligt, här är gott att stanna,
stora fåglar, präktiga och granna,
sjunga smäktande vid palmers sus.
Cara mia, lilla duva,
stanna här hos mig och njut
sälla, lyckliga och ljuva
solskensdagar utan slut!

H Löwenhielm:

Det bodde en förste i Urvädersgränd

Det bodde en förste i Urvädersgränd,
en förste av Guds nåde.
Han hade en nabo i Vintappargränd,
som var illa känd.
Det var åttamördarn Tim Tåde.

Det levde en förste i stor misär
vid stadens svartaste gata.
Han hade en underlig umgängessfär,
en svartkonstnär
och en gammal värdshusragata.

Var afton spelte den försten knack
med dessa obscura personer.
Han lyssnade stum till deras snack.
Det var ju pack
och han hade setat på troner.

Men tiden blev försten lång och tung
förutan vän eller like.
Vad skall den göra, som varit kung,
när han var ung,
men som mistat sitt konungarike?

H Löwenhielm:

Hos oss i Södra dryckesgränd

Hos oss i Södra dryckesgränd
det bodde en sällsam herre.
Vi trodde han var oss av Gudi sänd.
Nu är han bränd
och hos oss är det sju resor värre.

Han botade sjuka, han helade sår,
de lama de löpte som hjortar.
Han var vår herde och vi hans får,
och i hans spår
ljöd hell utur alla portar.

Men överheten var honom vred.
"Ej folkets hugnad vi tåle."
De kastade honom i häktelse ned,
de framburo ved,
de brände honom å båle.

Hos oss i Södra dryckesgränd
det bodde en sällsam herre.
Vi trodde han var oss av Gudi sänd.
Nu är han bränd
och hos oss är det sju resor värre.

H Löwenhielm:

Här går man tyst, och tyst på dörr´n man gläntar

Här går man tyst, och tyst på dörr´n man gläntar.
Därutanför står vinterns vita dimma.
I detta sjukrum, timma efter timma,
den som mig kärast är på jorden väntar.

Jag vet, i sal´n därute någon sitter,
han bidar också, blek och mörk och stillsam.
Jag känner dig, fastän din dräkt är villsam,
men namnet ditt jag icke nämna gitter.

Finns ingen nåd? O Gud, du som har makten,
o låt, låt den, som är mig kärast, leva
och jag skall skänka allt vad du begär.

Hör, uret knäpper i densamma takten,
i vinterdimman finns det ingen reva.
På döden bidar den, som jag har kär.

H Löwenhielm:

En höstlig dropp från blad och grenar faller

En höstlig dropp från blad och grenar faller,
det snyftar sakta mellan kors och vårdar.
Jag minns den dag vid klockeklangens daller,
då du drog in att bo i dessa gårdar.

Jag är en fånge, kedjad bak ett galler,
men fordom löpte jag som skogens mårdar,
jag tänkte ej på morgondar och gårdar,
en mun jag kysste, blekröd som koraller.

Jag kan ej tänka på all fröjd vi njöto,
men lever jag, så är det för att minnas
all glädje här på jorden du mig givit.

Men stunden kom, och dina ögon slöto
sig, och du gick att aldrig mera finnas,
och jag blev kvar att dras med detta livet.

H Löwenhielm:

Beatrice-Aurore

I gamla sta´n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.

H Löwenhielm:

Belsassar är drucken av vin och mätt

Belsassar är drucken av vin och mätt.
För den siste av Nebukadnessars ätt
små fötter låt dansa kring salens fontän,
som stenarna vätt.
Ty konungens själ vill sväva hän.
Belsassar är vägd och befunnen för lätt.

På tinnarna brinna lågorna matt.
Över staden hänger en glödhet natt.
Nu har konungen gästabud i sin sal.
Hör sånger och skratt.
Hör klang av oboë och cymbal. -
Belsassar! Din själ skall tagas i natt!

H Löwenhielm:

I pelargångar, skumma och groteska

I pelargångar, skumma och groteska,
jag drack de gamla faraoners vin.
I halmtäckt hydda hos en from rabbin
jag åt mitt påskalamm med örter beska.
Vad Pytian på gjuten trefot svarte
jag tydde för en frågvis demagog
och spenabarn jag bringade Astarte,
som grym och lysten på en guldbädd låg.
Invid den vita elefantens snabel
i Perahera jublande jag gick
och bävande mig böjde för den blick,
som sändes mig av Herren Bel i Babel.
Jag tryckte mina läppar hårt mot Kaba
och prisade Allah med böners ljud.
Men, visa mig i dag en större Gud,
och jag drar ut likt drottningen av Saba.

H Löwenhielm:

Världens religioner

Pedagogisk dikt för den mognare ungdomen

Nu så är rabbinen nyter,
då i templets pelargång
han hör portens proselyter
stämma upp en vallfartssång.

Roparen från minareten
kallar muselmän till bön:
"Bedjen, kämpen, då I veten
paradiset blir er lön!"

Nunnan sig i cellen späkar
under blodigt gissel böjd,
likväl, Brigham Young, du nekar
ogift kvinna himlens fröjd.

Popen framför helgonnischen
böjer fromsint sina knän,
medan virke till fetischen
kaffern tar bland strandens trän.

Upp Madame Blavatsky stiger
på sin talarstol i dag.
Lyssnarkretsen stilla tiger
vid dess tal om Karmas lag.

Medicinmannen vid stranden
frambär offer för sin klan,
manar fram "Den store anden",
aktad högt av indian.

Under Buddha ligga välden,
länder under Con-fu-tse.
Parsern ber till rena elden,
stjärnan dyrkas av kaldé.

Laman läser Ramajana,
läser sanskritpoesi,
och han längtar till Nirvana,
där han allt får strunta i.

H Löwenhielm:

Vi släpade sten i Sahara

Vi släpade sten i Sahara
att bygga en hög pyramid.
Vi gingo i Bacchi skara
i fornglädjens rusiga tid.

Sen stängde vi in oss bak murar
och målade fönsterglas
och syndens och nådens skurar
vi kände i säll extas.

Ej längre vi ville oss risa
och droppa vax på vår arm,
vi sjöngo vår höga visa
me´ns ännu vår håg var varm.

Vi kämpade manligt och modigt
med penna, pensel och svärd,
vårt kött och vårt sinne var frodigt
och kring oss en lockande värld.

Sen dvaldes vi helst i salonger
bland puder och sidenstass
i bandrosor och robe-ronder,
och vår tunga var sirlig och vass.

Sen vaknade romantiken,
en fläkt ifrån flydda dar,
då ryttarens horn över viken
ett bud till stolts jungfrun bar.

Nu köpa vi järnvägsbiljetter,
och på sociala problem
vi tänka i sömnlösa nätter
och drömma om egna hem.

H Löwenhielm:

Sonett till en hund

Ånyo sommarvind i bladen viner
och grönt står gräset på en grav i parken.
Ett år har Peggy vilat under marken
begråten djupt av många maskuliner.

Hon var en dam i lantligt skön förvildning
med mycken tapperhet och mindre bildning
och älskad såsom få. Utanför porten
stod smäktande allt mankön ifrån orten.

Visst hade damen sina fantasier
i alla vrår, bak alla draperier
imaginära barn har Peggy hyst.

Nu vilar hon. Frid över hennes minne
och frid skall härska i ett rastlöst sinne,
där fordom underbara hugskott lyst.

H Löwenhielm:

Aldrig skall den breda hopen

(Tillägnade alla dem, som äro fångna i vantro, förtvivlan och andra svåra synder och laster):

Aldrig skall den breda hopen
kunna höra ångestropen
från en ensam mänskosjäl.
Därför är min röst som dumbens,
ensam mellan ungkarlsrummens
väggar tiger jag ihjäl.

***

Ty verkligheten blev för tung att draga
för den som städs förblev en övermaga.

***

Visst är min ande mycket pauvre,
men jag är lycklig när jag sover.

***

Vad önskar jag mer än att äta och sova.
Vi skulle jag börja ett "vita nuova"?

***

För mig har livet ändå något värde.
Jag går och samlar lump på Lagårdsgärde.

***

Visst har jag blivit gammal och ganska ömkligt kväst,
men mänskor har jag älskat och böcker har jag läst
i min ungdom.

***

Jag som är kulmen utav fyra släkter
har fått att dras med många själsdefekter.

H Löwenhielm:

Långt bort ifrån stadens hank och stör

Långt bort ifrån stadens hank och stör,
där sjunger en utvald sumprunkarkör
i en fallfärdig tobakslada.
Dit hava de flyktat från grändernas kamp,
från dagens tröstlösa gråväderstramp,
att en stund vara hjärtligen glada.

Där hava de tillrett ett kostligt mål,
där doftar en kryddad och ångande bål
av rom och brännvin och mumma.
Nu fatta de falnade händer i ring.
Urspårade gubbar nu virvla omkring
i takt till en rämnande trumma.

Deras själar är nötta. Och ögats brand
har släckts av livets strypande hand.
Deras ryggar är krökta och skeva.
Nu hava de unnats en stund av lek,
en afton med ångande vin och stek -
av ett liv som de bakvänt lärt leva.

H Löwenhielm:

Min nattlampas veke rykte i tran

Min nattlampas veke rykte i tran
och jag vred mig fridlös och vaken,
jag var som en öknens pelikan
och en ensam fågel på taken.

Jag bad om en jordisk fröjd till att få
samt att Gud ville ge mig en lisa
med att alla de fåvitska nederslå,
de där trodde sig själva visa.

Jag bad till Gud och lyssnade rädd
till den rinnande timglassanden,
då en leende ängel invid min bädd
stod plötsligt och lyfte handen.

"Du ber minsann roliga böner du,
men du haver behagat Herran.
Statt upp från ditt läger, ty si ännu
i natt skall du färdas fjärran."

På sin skuldra han tog mig och med ett brus
sina väldiga vingar han spände
och så flög vi allt högre i månens ljus,
men sen har jag glömt vad som hände.

Men jag minns, när jag låg på mitt läger igen
och tyckte att Gud var så nära,
att jag bad om lust till att träla och sen
om väldiga bördor att bära.

H Löwenhielm:

Den Arlequin som dansade

Den Arlequin som dansade
på Pulcinellas grav,
hans kläder voro fransade,
hans händer sällan ansade,
han dansade och dansade,
till dess de mera sansade
en penning honom gav.

H Löwenhielm: