Minnenas gård

Furorna brumma. Länge jag gått,
längre än stigarna ledde.
Ensam i kvällen en boning jag nått,
dit jag var afton trädde.
Gårdsmän, ären I väckta?
Ej har jag hem, och ej har jag härd.
Stjärnorna, vilka lyste min färd,
alla de föllo släckta.

Ej är det huset av timmer och sten.
Väderhanarna skrämma.
Väggen är dimma och villa och sken.
Gårdsmän, aren I hemma?
Runt mellan mörknande längor
drivornas skare står gnistrande hård.
Dörren skjuts upp till Minnenas gård
långsamt på stumma gängor.

Varmt är därinne och vänligt och lugnt.
Tveksamt jag hälsande dröjer,
men den gamle som reser sig tungt
handen välsignande höjer.
Alla, som ödet mig nekar
— minnen, som aldrig till sömns jag spelt,
sitta kring borden och stirra stelt
i ljusens glödande vekar.

Hon som med slingor av grönt i sin famn
duken och bänkarna kläder,
ung som förr, då hon bar mitt namn,
stilla till elden mig leder.
Ängsligt förstulet vi skåda
gryningens kalla och vinterblå
visarepil på tiljorna grå
medan vi drömma båda.

När från luckornas springor
strimman hinner klänningens bård,
ramlar till grunden Minnenas gård
samman till drivor och flingor.
Hemåt jag strövar, men inga
ana, var drömmaren suttit som gäst.
Redan till stadens eviga fest
morgonens klockor ringa.