Nu ringer aftonsången.
Jag rider efter ro
över heden i solnedgången.
Sträck ut mitt svarta sto!
Hur nöjd jag ville med människor bo,
om lyda ej bleve vårt A och O.
Om jorden hade en enda mun
så stor, så svart, så rund som en brunn,
och ropade: "Lyd, eller smidas
skall du, min son, i järn och stock!"
Jag skulle knappast idas
att lyfta mitt ögonlock.
Om världens herre kvällsskyn red
och åskade: "Lyd!", jag svarade: "Bed!
Välj saktmodets språk och dämpa ditt ljud,
och kanske jag hör dina böner, Gud!"
Du, travare min,
jag längtar ej in
till kvava hemmets kakelugn.
Håll ut en timme, håll ut i tu!
och du köper mig du
två korta timmars lugn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar