Sensommar

 

Gulmåran doftar vid bleknande renar,
blåklockan lyfter som förr över stenar
kalkarnas havsblåa skimmer.
Fåglarna slutat att sjunga.
Vinden har strävare röst.
Här vill jag stanna, där björkarna gunga,
medan mitt hjärta förnimmer
klangen av avsked och höst.

Barndomen susar kring mörknande kullar.
Här vill jag ligga, då kvällsmolnet rullar
fackelblomsrött över gläntan.
Blommorna äro oss trogna
även när annat blir stoft.
Något skall klarna och något skall mogna,
medan jag känner min väntan
famnas av mårornas doft.

G M Silfverstolpe:

Skön är sommaren i norden

 

Skön är sommaren i norden, 

då, som förr vid skaparorden,

Herren härligt smyckar jorden 

med sin godhets rikedom. 

Allting liv och glädje andas, 

och var morgon ny, som randas, 

doft och sång och färgprakt blandas 

i naturens helgedom. 

Mellan tuvans blomsterkransar 

lilla bäcken muntert dansar, 

medan björkens gröna fransar 

spegla sig i källans rand. 

Och de tusen fåglar sjunga, 

där på luftig gren de gunga: 

“Loven Herren, gamla, unga, 

loven honom, sjö och strand!” 

Tyst sig aftonsolen sänker. 

Av Guds kärleks rika skänker 

mogna skördefältet blänker 

skönt mot skogens mörka bryn. 

Hjorden vandrar hem i kvällen, 

och från höga stjärnepällen 

strålar över gömda tjällen 

aftonstjärnan för vår syn.

L Sandell:

Akta dig för trollskratt, ho, ho, ho!

 

Akta dig för trollskratt, ho, ho, ho!

Sen så kommer trollspratt, jo, jo, jo!

Det nyper dina ben,

det dänger dig i sten,

det skrämmer dina hästar i sken, sken, sken.

För ptro, ptro, ptro!

För gno, gno, gno!

Ja, akta dig för ho, ho, ho!

H Hamilton:

Ene

Jeg havde ild nok, da jeg var ung, 

— ild nok, — 

et blåtoppet luehav, 

ideer, ideer, 

gjæring og fødsel, 

brusen og smelten! 

Da jeg var ung! — 

Noget, som tabtes, 

noget, som ei fandtes, 

håb, som brast, 

ild, som sluktes . . . 

Der arbeider sig frem her inat 

hos en forpint mand, 

i en jaget sjæl, 

ord. 

Ord... 

Mit liv er ord. 

(Og det er skade.) 

Visne ord. 

Stivnede hjerteslag. 

Hjerteslag! 

Gud! 

Du, som er jeget i livsfylden! 

Gud, 

du, som skaber! 

— smerter, 

kimer, 

ord — 

du — 

hvem jeg tænker mig lig os, 

men dit ansigt klart, 

din pande lys — 

du — 

hvis menneskenavn 

ensomheden 

atter og atter 

om mig hvisker, 

vifter og hvisker, 

med ukjendte stemmer nynner, 

— dette forpinte menneske, 

som blot, blot, blot 

har ord — 

husker du det da?

 — — — — — — — — — — 

 

Nu brænder lyset ned i stagen, 

nu vandrer mørkets ånder 

på spidse tær 

ind i mit rum. 

Lysner der linjer 

der borte i krogen? 

Var det mørket, som hvisked 

om kvindelinjer, 

hvide og runde? 

Hulker der hjerter 

der borte i krogen? 

Er det ånder, som sukker? 

om død, og om nat? 

Hjerteslag . . .: 

Den, 

hvem dødsdronningen 

har udkaaret, 

den, 

hvem dødsdronningen 

elsker, 

han 

er ene. 

Den, hvem dødsdronningen 

når på jord 

er nat, 

men det i himlens lydfyldte hvælving 

er dag, 

er blændende, himmelsk dag, 

den, 

hvem dødsdronningen har da betegnet, 

dødsdronningen, 

dødsdronningen, 

han 

er ved jorddag ene.

S Obstfelder:

Orkan

Blæst, storm, orkan! 

Nøgen vil jeg bade mig i din susen! 

Hei! Se mine hvide arme! 

Mit haar flyver, hei! 

Leg med mit hår, orkan! 

Blæs! 

Fold ud min sjæls brede vinger! 

Min sjæl favner verden! 

Uranos skjælver derinde! 

Orkan! Orkan! 

Jeg er nøgen! 

Som du har jeg kastet mig i jordens vaiende græs! 

Mine arme jubler mod rummet! 

Verdensrummet! 

Hei! 

Kom! 

Lad os lege! 

Styrte os i havet! 

Kom, hvirvlende blade! 

Kom, ravne, haier, sjøer! 

Kom, rasende skyer! 

Vi danser, vi danser! 

Jeg og I!

S Obstfelder:

Lagerlös segrare

"Ja, Pettersson fick rätt. 

Han sade för tre år sen - och har sagt upprepade gånger... 

Men han blev nedklubbad!" 

Den, som har aningens lykta,

besjunger sin väg för de andra

räknebestyrarna kalla,

vilka begrunda med flit.

Narrar ibland de förryckta,

ofta i hån få de vandra,

tills det blir häpnad hos alla:

Hur ha de nått ända dit?

Vägen i krökningar gick,

ej med linjal och bestick,

gick som i virvlar och ringar...

Men när de plantat sin flagga,

blir det bevisat, anagga,

att de gått rätt - och då klingar:

Bravo - som skott i en prick!

Den, som har aningens lykta,

sitter bland små kommittéer,

kloka voteraregossar,

alla med sundaste blod.

Tittar på planer förryckta,

ropar: "Förnuftigt bete er!"

Strålen ur trollyktan blossar -

milslångt dess ljusflöde tod.

Varnarens rop mot beslut

tystas med: "Tack, och vet hut!"

- "Ja, men jag ser!" - "Ser i syne."

- "Bråddjupet planerna rubbar..."

Ordförarn småler och klubbar -

- - -

Segrare - blekt blev ditt tryne,

när det till avgrunden gick!

Skräm dem att följa dig då!
Eller ställ lyktan i vrå!

Värm dig och vedstickor spänta...

Småle förutan att håna.

Sanningen en gång skall dåna!

Sitt där och vissna och vänta,

lagerlös segrare grå!

B Sjöberg:

Sensommar i lappmarken

 

När soluppgångens eld på gräset faller,

blir daggens droppar blixtrande kristaller,

och forsens orgel, lövens spröda daller

om höst och svalka funnit melodier.

Svårmodiga och svala scenerier

i rost och gull har redan fräkenmyren.

På bergen blåser nordan ouvertyren

till livets sträva vintersymfonier.

Med hast mot söder sträcker vildgåsplogen,

och lingonåsen glöder röd och mogen,

och rönnen blöder löv och bär i skogen.

Ett höstgällt rop kring vidden tranan sänder.

September tänder snart sin vådelds bränder

bland fjällens ris, vid tjärnens öde stränder.

T Nilsson:

Borstpojken

Som klockan slår, så är jag här! — 

Se hur min herre sover där, 

Han är väl trött av dansen. 

Nu skall jag snygga upp hans dräkt. — 

Ja, om jag inte honom väckt, 

han aldrig fått den kransen, 

som hänger där med vissna blad, 

men gör magistern stolt och glad. 

Här ha vi nu hans svarta frack 

av punschen fläckad! Ack, ack, ack! 

Hur kunde han så spilla? 

Och västen, nyss så vit och fin, 

är nu bestänkt med mörkrött vin, 

det är ju gruvligt illa! — 

Nu friskt — en karl, så-fri och frank, 

bör också ha sin stövel blank! 

Den vita mössan på jag tar, 

den blanka värjan djärv jag drar 

och leker ”vara herre.” 

Men då jag skulle lärd och klok 

studera mången dammig bok, 

det vore kanske värre! 

Nej, jag tar borsten nu igen 

och fäktar ändå bäst med den. 

Om söndag med min herres väst, 

borstnejlikan i rocken fäst, 

och skimrande i solen 

på bron jag med mitt metspö står; 

till Eklundshof jag munter går, 

och tänker ej på skolen. 

Men måndagsmorgon med all nit 

jag väcker upp min herres flit. 

Se så ja! — nu är fracken bra, 

och stövlarna. Tack skall du ha, 

de nu som nya skina! 

Nu, herre! kan han vakna tryggt, 

ty nu är allting blankt och snyggt, 

och ingen vågar grina. 

Friskt vatten jag från källan bär, 

ty törstig nog han vara lär. 

Trara lala! — Nu bär det av, 

liksom en häst i ystert trav, 

och hunden med mig springer! 

Hur vackert här på backen är! 

Se, nätta flickan vatten bär, 

men klockan åtta ringer. 

Tillbaka som en pil jag far. — 

Säg, herre! var jag inte snar?

T Knös:

Söder

 

till Fogel, då han sporde om släkt och hemort

På Söder är jag vuxen opp.

Vid Söder är jag bunden.

Jag minns väl än den tid jag lopp

som pilt i Tantolunden.

På ligagossars trevna vis

jag trotsat ordning och polis.

Polis, polis, potatisgris!

Dymedelst jag förtörna´n.

Sen smet jag bakom hörnan.

Må andra blygas för sin port

och födslohuset rata.

Mitt högmod det är också stort:

jag minns min gamla gata.

Än blir jag gråtmild, gamla karn,

jag ser den gråa trottoarn

belamrad av små bleka barn,

som snoriga och fula

i lorten spela kula.

Än hör jag skall och dörrars smäll

och ser den kända trampen

av käringar var måndagskväll

med klädpaket till stampen.

I hörnet - jo det minns jag nog! -

där söps var lördag, där var krog.

Polisen slog och krögarn tog

och käringarna trätte

på allt vad karar hette.

Jag ser så väl, var gång jag vill,

lykttändarns lilla dotter.

På vår cementgård höll vi till

och gjorde kol på råtter.

Jag vet ej alls vart Vera for,

men jag fick smak på råttjakt, bror,

och traktar än, fast jag är stor,

att vara med och jaga

de djur som bara gnaga.

Man minns en del fast man blir fin

och flyttar bort från Söder.

På Östermalm bor en kusin.

På Söder har jag bröder.

Och liknar jag kusin i dräkt -

med bror min är jag mera släkt,

ty samma svultna mor oss kläckt.

När vi gå ner mot Slussen:

Pass opp, pass opp för skjussen!

H Blomberg:

Du lilla solsken som tittar in

 

Du lilla solsken som tittar in

igenom fönstret på stugan in,

jag ville vara en stråle klar,

ett litet solsken för mor och far.

Jag vill väl också en gång bli stor,

och så förståndig som far och mor.

Men barn i hjärtat jag vara vill,

ty barnen hörer Guds rike till.

A Virgin:

Ännu lever Ukraina

 

Ännu lever Ukraina,

äran åter glöder!

Och vår himmel ses nu skina    

mot oss, systrar, bröder!

Såsom snö i vårsol töar

fienden ska smälta.

Bröder, systrar, vi ska styra

i vårt fria hemland.

Allt vi offrar för att sätta

friheten på tronen.

Och vi kallas då med rätta 

för kosacknationen!

Text: Pablo Tjubinskyj, sv text via engelskan Andreas Holmberg 2022

Aftonsol

Aftonsol över myren 

och fåglarnas ljuvliga sång, 

en gnista från stockeldsfyren 

och harens komiska språng 

minner om härliga vårar 

man måste glädja sig åt. 

Det kommer ett flygplan i rymden,

han borde säga förlåt!

J L Rönnberg:

Våren kommer

Samhället sover men räven är vaken

och ugglan hörs hoa i natten nu

och högst upp på stegen längst upp på taket

man höra sen kan både kattherr och fru.

Det våras, det knoppas, det rörs ibland träden

och kvicksilvret flyttar sig över noll.

En del utav bönderna rör om i säden,

man glömmer snart filtar och pälsar med fåll.

O ljuvliga vårvind som smyger bland bergen

och värmer sen stenfrusna ishjärtan opp.

Det börjar väl synas så smått uppå färgen

att bildas det skall både blad och knopp.

En kråka hörs tona, men ack, vilket läte -

det gör väl detsamma så här nu på vår´n.

Tänk då på skatan, det simpla beläte,

som stjäl både silvret och guldet på går´n!

J L Rönnberg:

Ängeln

Ur midnattens himmel en ängel gled

vitvingad mot jorden ned.

Men månen och molnen på nattlig gång

förnummo hans heliga sång.

Han sjöng hur de syndfria själarna bo

i paradislundarnas ro.

Om Herren den Höge han sjöng, och hans lov

flöt ut genom natten som sov. 

Han bar i sin famn en nytänd själ

till livets förtvivlan och fel.

Men något av sången blev evigt kvar

hos själen i ordlöst förvar.

Och länge hon led i de levandes värld,

av underlig längtan tärd.

Och aldrig den vek, den tonen från Gud,

för jordens bedrövade ljud.

M Lermontov:

Kväll vid kusten

Blek en kornblixtflamma stiger.

Fågelsången tynar, tiger.

Alla skogar somna tunga.

Axen sluta upp att gunga.

Sakta bleknar dagens rike.

Paddan kryper ur sitt dike.

Men allt vitare blir natten.

Månljus andas havets vatten.

Långt där borta kan du skåda

hur två måsar funnit båda

samma sten på kala stranden,

sova i den vita branden.

A Sjensjin-Fet:

Jeg ser

Jeg ser på den hvide himmel, 

jeg ser på de gråblå skyer, 

jeg ser på den blodige sol. 

Dette er altså verden. 

Dette er altså klodernes hjem. 

En regndråbe! 

Jeg ser på de høie huse, 

jeg ser på de tusende vinduer, 

jeg ser på det fjerne kirketårn. 

Dette er altså jorden. 

Dette er altså menneskenes hjem. 

De gråblå skyer samler sig. Solen blev borte. 

Jeg ser på de velklædte herrer, 

jeg ser på de smilende damer, 

jeg ser på de ludende heste. 

Hvor de graablå skyer blir tunge. 

Jeg ser, jeg ser... 

Jeg er vist kommet på en feil klode! 

Her er så underligt...

S Obstfelder:

Du dejlig Rosenknop

Du dejlig Rosenknop!

Lad mig dig ret betragte

og på den Skønhed agte,

som mer end Kunst og Pragt

er i dit bæger lagt.

Du dejlig Rosenknop!

Du dejlig Rosenknop!

Igår du sad med Glæde

smukt på dit Tornesæde;

men du blev brudt, og se!

Idag du visnede!

Du dejlig Rosenknop!

Du dejlig Rosenknop!

Din friske Farve svinder,

dit matte Rødt mig minder,

at Herlighed forgår

og Skønhed Ende får.

Du dejlig Rosenknop!

Du dejlig Rosenknop!

Naturens Mesterstykke!

Ak, hvor er nu dit Smykke?

Igår du blomstrede,

idag du visnede!

Du dejlig Rosenknop!

Se även Du vackra rosenknopp

A Stub:

Du vackra rosenknopp

Du vackra rosenknopp!

Låt mig dig rätt betrakta

och på den skönhet akta,

som mer än konst och prakt

sig i din skål har lagt.

Du vackra rosenknopp!

Du vackra rosenknopp!

Igår du röd av fröjder

satt på ditt törnes höjder,

men du bröts av, och se!

Idag du vissnade!

Du vackra Rosenknopp!

Du vackra rosenknopp!

Din friska färg försvinner,

din matta färg mig minner

att härlighet förgår

och skönhet ände får.

Du vackra rosenknopp!

Du vackra rosenknopp!

Naturens mästerstycke!

Ack, var är nu ditt smycke?

Igår du blomstrade,

idag du vissnade!

Du vackra rosenknopp!

Se även Du dejlig Rosenknop!

A Stub:

I gryningen

 

I tysta stunder
som stå och väga mellan natt och dager
med ljus från dolda källor någonstans,
sker detta under
att allt det gångna går igen. Allt drager
förbi i denna smärtfyllt klara glans.

Nu kan jag se den,
den dolda meningen i allt som hände,
den som jag förut aldrig trodde på:
den blinda vreden,
den heta längtan och all sorg jag kände,
den vart mig given, att jag skulle få

min ande prövad,
min vilja som ett järn i ugnen renad,
min stolthet krossad, att jag skulle bli
allt hopp berövad,
men ock till sist bli det som jag var menad
och lyfta pannan högt och varda fri.

Och denna svala
och enkla bikt om övervunnen smärta,
så lik de andras, som på jorden bo,
skall kanske tala
en gång till något djupt förtvivlat hjärta
och trösta det och sjunga det till ro.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Intermezzo vid Kongerjaur

Korparna hackade ögonen ut:

renen - än levande - skälvde,

medan de giriga näbbarnas spjut

sprängde de glober, som välvde

ångestfullt röda mot himlens sken,

innan det bländande hugget ven!

Korparna åto av sarvens bog,

innan dess livsgnista släcktes.

Räddaren fanns ej i Pjeskers skog,

Gud ej av ångesten väcktes.

Korpnäbbar sleto i levande kött.

Ögonens hålor gapade rött.

Hackspetten trummade mot en tall

hjärtlöst sin hungers koraler.

Vinden gick sval i kronornas svall,

lekte kring Nornans lokaler.

Tystnaden sjunker kring sarvens kval.

Detta är suckarnas dal.

T Nilsson:

Det våta kornets doft...

 

Det våta kornets doft tungt över nejden vilar,

augustikvällens luft är kvalmigt våt och ljum

och töcknig, utan vind, beslöjat månljus silar

i långsamt flöde ned kring rymden öde, skum.

Och vart jag vänder mig, är trakten som en sjö

av dunkelt saffransgult, som vågar, rinner, simmar

och grönvitt guld, som blekt och trolskt ur dunklen glimmar

på axens toppar och på ängars slagna hö.

Så går jag längre in och längre, längre sänker

mig ned i denna glans, som tyckes sakta frysa

och stelna fast och hård ju mer den töcknet dränker.

Dött skiner fältens korn, dött trädens kronor lysa.

V Ekelund:

General William Booth

 

Vad är det för stoj ibland pöbel och pack
i London på Whitechapel Road?
Det är väl ett gatuupplopp? Nej tack!
En svärmare bjuder ut nåd.
Kring honom sig samlats från armodets drägg
en böljande skara, blott se!
De hota och svära, vid påvens skägg,
och höja sitt hån och sitt ve.

Vad är det för stoj? Hör de skärande rop
från dem, som ej äga ett hem!
Den trasiga, frysande, hungrande hop,
vem bryr sig väl månne om dem?
Från kyffen och trångbodda usla kvarter,
från krogar och hålornas skam
de samlats att höra, jag tydligt det ser,
om Honom på korsträdets stam.

De andliga höga med bildning och kult,
med mässor och kyrkpolitik,
de kunde ej tåla ett sådant tumult —
de höjde en väldig kritik.
Och vördiga fäder med biblar i mängd,
med nycklar till himmelens port,
de logo försmädligt åt tiden förvrängd,
och förde protest på var ort.

Gud Fader, som satt dem — man kan det förstå —
att vara de lidandes vän,
att bryta sitt bröd för de hungrande små
och kämpa hans strid såsom män,
ej skulle han finna dem fängslade i
fantastiska svärmarens band.
De skulle nog vårda sin mässliturgi
och skydda sin kyrka, sitt land.

Nu började striden förutan reson,
den striden den blev, o, så het!
Fanatiska kyrkan, trots all religion,
förföljde en Herrens profet.
Det var intet nytt, ty man tände förr bål
och kättarne brände med hån.
Vart medel man brukat att vinna sitt mål —
på korset man hängde Guds Son.

Men massan där ute på gata, i gränd
den stannade till i sitt lopp.
Det var ju till dem den profeten var sänd,
för dem gick en ljusstråle opp.
De drogos till honom — han älskade dem,
de flockades kring hans standar.
De arma, som ägde på jorden ej hem,
för dem William Booth blev en far.

Till uslaste näste, till brottslingens cell,
till nöjenas praktfulla sal,
bland kvidan och verop från morgon till kväll
i nödens och lidandets dal,
han skyndar med hjälp, ty han nödropet hör;
mot synden han höjer sitt svärd.
Fast tusende klandra, han jublande för
till Kristus en döende värld.

Från krogar och kyffen — fast hånare le —
så väl som från stadens nobless
han samlar omkring sig en väldig armé —
var såg du väl större finess?
Sin fana han höjer och skriver på den:
“För Kristus och Frälsningsarmén
skall världen erövras! ” — Han gör det nog än,
det tror ock var frälsningskapten.

Med flygande fanor och klingande spel
kring världen han tågade se’n.
Han var ingen svärmare, han, du tog fel;
han var blott en människovän.
I Indiens djungel, på Afrikas sand,
i norden, bland isar och snö,
han räcker en hjälpande, frälsande hand
den arme, som höll på att dö.

Men lyss! —- Över havet ett budskap har nått,
det fyller vårt hjärta med kval.
För hjälten det sista slaget har stått,
nu vilar han, vår general.
Kring griften därborta på Albions strand,
med blottade huvun i bot,
nu representanter ifrån varje land
stå sörjande GENERAL BOOTH.

Farväl och hav tack, må du sova så sött
bland de dina! Hård var din strid.
Ej undrar jag på om ibland du blev trött,
ty du stod i fronten alltid.
Ditt värv du fullbordat. — I himmelens hus
bland blodtvagna skarornas tal,
där Konungen härskar i ära och ljus,
vi möta dig där, general!

F A Bloom:

Över resan till staden

 

den 20 augusti 1773

Ack, mitt hus är tomt och öde!
Jag har mist min bästa vän.
Själv jag längtar till de döde
och slår nu min port igen.
För mitt fönster häng gardiner,
flor ikring min spegel fäst,
ställ fram glas och karaffiner
för processen och min präst.

Min vänner, följ min tanka,
gör min jordafärd ej grann.
Blott ett litet skrank av planka,
där min kista ställas kan.
Svep mig bara i ett lakan,
som tillhört en viss mamsell;
lägg en visbok under hakan
och i mun en karamell.

Fästa baktill på min kista
en försilvrad mässingsplåt,
där min födsel och mitt sista
läsas kan med suck och gråt.
Skriv: I denna kista vilar
en olycklig vandringsman,
skjuten utav Astrilds pilar.
Amen! Amen! - Sove han!

C M Bellman:

Slut på sommarlovet

 

Det var den tid, då våra fickor spändes

av kantstött frukt med regnvåt lera på.

Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes

och sken på kräftfat i en mörk berså.

Det började bli nästan kallt att bada,

och snåren sveptes in i spindelväv.

När sista lasset kördes till sin lada,

var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde

var timma, som fanns kvar till lovets slut.

Det var den tid, då varje timma ägde

sin egen kraft, som måste vinnas ut.

Och ändå hände det, man smög sig undan

från leken till en backe, där man låg

och såg med tioårig, svart begrundan

på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte

en djupröd glöd ur alla timmerhus.

Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,

en påse astrakaner mot sin blus.

I tårögd tystnad for man till stationen,

och runtomkring en höjde syrsor gällt

den sista glädjedruckna sommartonen

från boskapstrampade och tomma fält.

G M Silfverstolpe:

Kolsvarta, luktlösa liljor

Kolsvarta, luktlösa liljor, 

violblåa jättetulpaner, 

brännande röda jasminer, 

skymningsgrånande vallmor! 

Sådan skala på färger 

drömmarens pensel brukar. 

Med dem målas stora tavlor, 

som aldrig komma på dukar.

A Wallengren:

Halleluja!

I kyrkovalvet orgelns toner skalla 

kring helgonbilder, som i ljussken glöda, 

och över både levande och döda 

välsignelser från ovan nederkalla. 

Som havets bränningar mot skären svalla, 

så högt och djupt koralens vågor flöda, 

som om ej funnes sorg och vedermöda 

och som en kärlek huldrikt famnat alla. 

På målat fönster åt en man, som tigger, 

ger helge Martin sina slitna klutar 

bland kostlig rökelse och marmorstenar. 

Men utanför vid tempelmuren ligger 

en tiggare förfrusen, och där lutar 

sig hungrigt barn mot moderns vissna spenar.

J Vrchlický: