Söder

 

till Fogel, då han sporde om släkt och hemort

På Söder är jag vuxen opp.

Vid Söder är jag bunden.

Jag minns väl än den tid jag lopp

som pilt i Tantolunden.

På ligagossars trevna vis

jag trotsat ordning och polis.

Polis, polis, potatisgris!

Dymedelst jag förtörna´n.

Sen smet jag bakom hörnan.

Må andra blygas för sin port

och födslohuset rata.

Mitt högmod det är också stort:

jag minns min gamla gata.

Än blir jag gråtmild, gamla karn,

jag ser den gråa trottoarn

belamrad av små bleka barn,

som snoriga och fula

i lorten spela kula.

Än hör jag skall och dörrars smäll

och ser den kända trampen

av käringar var måndagskväll

med klädpaket till stampen.

I hörnet - jo det minns jag nog! -

där söps var lördag, där var krog.

Polisen slog och krögarn tog

och käringarna trätte

på allt vad karar hette.

Jag ser så väl, var gång jag vill,

lykttändarns lilla dotter.

På vår cementgård höll vi till

och gjorde kol på råtter.

Jag vet ej alls vart Vera for,

men jag fick smak på råttjakt, bror,

och traktar än, fast jag är stor,

att vara med och jaga

de djur som bara gnaga.

Man minns en del fast man blir fin

och flyttar bort från Söder.

På Östermalm bor en kusin.

På Söder har jag bröder.

Och liknar jag kusin i dräkt -

med bror min är jag mera släkt,

ty samma svultna mor oss kläckt.

När vi gå ner mot Slussen:

Pass opp, pass opp för skjussen!

H Blomberg: