Stjärnfall

"Ser du ett stjärnskott fara,
så önska dig vad du vill;
hur stort det än månde vara,
så skall det falla dig till."

Men när vi ser stjärnan falla
likt ett gyllene evighetsfrö
som i jordens järnnätter kalla
skall bitas av frosten och dö,

likt ett guldmynt som himlen beskärde
åt oss, som det inte förtjänt,
som på Fåfängans Marknad förtärde
det punt som vi fått oss förlänt,

då hinner vi aldrig att minnas
vad vi varmast önskar och vill,
den önskan, som låter sig finnas,
är en som hör vardagen till.

* * *

Ibland när vi minst det väntat,
får vi en benådad stund;
det är som hade vi gläntat
på himmelens port en sekund.

I en aning vi tror oss förnimma
att det eviga vill oss väl.
Det är som det fölle en strimma
av stjärnljus in i vår själ,

som om vid vår sida vi såge
ett spår av vår fylgjas fjät,
som vår ödesväg framför oss låge
i stjärnljuset, stenig men rät.

Om stjärnskottets gnista fick tända
en eld på vårt hjärtas härd,
så skulle den brinna, kanhända,
och värma och lysa vår värld.

Men innan vår önskan har hunnit
att mogna och bli till beslut,
har stjärnglimten redan försvunnit;
den stora stunden är slut.

S Lindström (Tristan):