När saltet mister sin sälta,
och blommorna mister sin doft,
när allt blir en vämjelig älta,
och träck och aska och stoft,
när du tycker att stjärnorna mattas
och osar med flämtande ljus,
likt lampor när oljan fattas
i de fåvitska jungfrurnas krus;
då ökar det pinan bara
om du tror, att du själv trots allt
var ämnad och kallad att vara
en nypa av jordens salt.
Den allra bittraste tanken
är den, att en skuld du bär
till något av all den stanken
som kväljer och äcklar dig här;
att själv du lät slockna din stjärna,
att själv du din sälta har mist,
och kunde kastas så gärna
på sophögen först som sist.
S Lindström (Tristan):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar