och ändå vet jag inte vad svart är.
På färger har jag stirrat mig blind.
Det enda som är grönt är min kind.
Men sedan är allt rött, gult och gredelin
och det som lyser starkt är så fint...
Bakom mina slutna ögonlock
dansar rasande en bock.
Han har horn. Han har svans.
Och han dansar en vidrig dans.
Skall han bräka? Han skäller!
Och hans vita fradga dräller...
Han lyfter starka, hårda klövar
och blåa ängens små blommor han berövar
deras ljuvaste honung och sötaste doft
och mal deras kalkar till stoft.
Men när jag öppnar ögonen
är jag gudilov här igen.
Violinen sjunger sakta.
Jag vill sätta mig att vakta
mina sköna sommarblommors flock
för den rasande bock...
A von Krusenstjerna:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar