torsdag 28 juni 2012

Trappisten





















Du vän av livets sorl och färg, som hastar
till nya skådespel för varje ort,
på dina strövtåg du kanhända rastar
en gång vid Staouelis klosterport.

Betrakta hur barmhärtighet bevisas
den här av fattige, som samlas hit.
Kabyl och kristen klädas och bespisas
med frukten av trappistens arbetsflit.

På refektoriets enkla håvor bjuden,
förfriska dig i dagens heta kvalm,
men brodern i den vita ordensskruden
du störe ej i skuggan av hans palm!

Gå ur hans väg! Din synkrets helst begränsar
den värld, som har till ändamål blott sig.
För denne munk, som tyst sin trädgård rensar,
finns intet av allt det som lockar dig.

Ty han, som stum här sysslar med sin spade,
skeppsbruten kom från livets strida älv,
sin heta panna han på tröskeln lade
och bad och sade: "Fräls mig från mig själv!"

Intill en broders öra böjd, förkrossad
han blotta fick det sår, han hemligt bar,
och bördan föll, från sargad skuldra lossad,
med varje minne av vad förr han var.

Som tiggarn kastar vandringsstav och ränsel,
där ett härbärge unnar gästfri härd,
så här vid porten konstnärn fällt sin pensel,
sitt guld den rike, krigaren sitt svärd.

Var han kanhända något av allt detta,
den man, som sökte här en stormfri hamn?
Vad du vill veta skall man ej berätta,
ty ingen känner här den andres namn.

Om furstens eller dagakarlens öden
förr varit hans, nu ingen mera vet.
I tystnad, späkning, stilla gång mot döden
har alla funnit samma jämlikhet.

Om myriader varit idel öra
att fånga upp ett tonfall av hans röst,
han nu förstummats för att bättre höra
den tysta stämman djupt i eget bröst.

Om han i festens rus har ägt sin gamman,
av markens frukt han nu ej mer begär
än minsta näring åt den trötta flamman,
som till hans prövning ännu flämtar här.

Om herradömen att hans nycker tjäna
med gröda böljat som ett hav av gull,
hans håg nu vändes åt den teg allena,
där skörd för himlen gror i jordens mull.

Så på sitt timglas lugnt han blicken riktar,
tills solnedgången finner tom hans cell,
då ej ett blad i palmens krona sviktar
i rosigt eterhav en molnfri kväll.

Av tigande gestalter sänks en kista
ned i en grav, där intet öga grät;
men ingen inskrift, intet namn de rista,
det tarvas icke. Det finns En som vet.


C Snoilsky:
Carl snoilsky stick.jpg

Nattviol

Bildresultat för Nattviol

Stumt är livets sorl och skogens röster,
daggen tillrar tyst från blad till blad,
ingen strimma rodnar än i öster -
äng i månskensbad.

Det är här i tystnaden du talar,
vita blomma, och ditt tal är doft.
Vällukt vandrar över bleka dalar
under dunkelt loft.

Allt det svårmodstunga, osägbara
i naturen strömmar från din mund.
Vita blomma, du dess tolk vill vara
denna korta stund.

Mänskobarn, som här i natten vankar,
kanske gäller talet också dig;
lägg dig ned med dina kvalda tankar
här vid daggig stig!

Ställd inför din egen levnads gåta,
dunkel väv av drömmar och begär,
göm din kind i detta gräs, det våta -
ingen ser det här.


C Snoilsky:
Carl snoilsky stick.jpg

Blodboken

Stela häckar snörrätt klippta,
blomstring vederbörligt stäckt,
grönska sammetslen och tuktad,
fullt normal och fullt korrekt!

Stilla plantsömn hela parken
ett livré i grönt beskär;
mörk som lidelsen, en blodbok
sina egna färger bär.

Mäktigt genom stammen strömmar
livssaft dunkelt purpurröd,
varje fiber, varje bladnerv
mättats av dess djupa glöd.

I den sträva atmosfären
endast avogt skådad gäst,
boken mitt i vardagsfärgen
slungar flammande protest.

Kinapaviljongen harmset
rister sina klockor små,
nickfigurerna på spiseln
ville låta yxan gå.

Men det kan nu icke hjälpas -
boken står där likafullt,
och i bladens dunkla rodnad
viskar kvällen lika hult.

Skönheten, den arma tärnan,
sedan dagens tvång har slut,
flyr till dess förtrogna skugga
för att ostörd gråta ut;

och den fria sångens fågel,
undan bur och snaror frälst,
älskar trädet framför andra,
sjunger i dess krona helst.

Göttingen















Stilla Göttingen, där muser trygga
bo och bygga
bak den lummigt skuggiga bastion!
På de fordna
fästningsvallar, promenader vordna,
lindar stå, en fridens garnison.

Här bor Pallas kungligt; ingen annars;
hennes grannars
hus och hem ej stolt sig torna just.
Inga varor
här till spegelfönster locka skaror
med fåfänglighetens ögonlust.

Men till murar, lågt från marken lyfta,
blickar syfta,
dragna dit av skrift på marmorhäll:
namn, som bäras
högt på ryktets arm, här sett sin äras
ljusa morgon eller lugna kväll.

Göttingen, mot dina gröna vallar
dämpat svallar
fejdens, flärdens sömnlöst yra brus;
djupt inunder
tindrar upp emellan hagtornslunder
studielampan i den lärdes hus.

Då hans blonda dotter rör tangenter,
stå studenter
lyssnande i dunklet utanför:
svärmerier,
Schuberts månskensljuva melodier
ut i doftfull sommarnatt hon strör.

Här, i detta hulda hörn av världen,
mätt av färden
vandrarn stannar, barmen vidgas fri.
Milt förgätna
på en bänk, där lindens skuggor tätna,
tankens bördor, liksom ränselns, bli.

Utan fruktan att hans byggnad ramlar,
drömmen samlar
luftigt virke till en framtidshamn:
där finns Eros,
finns musik och blommor och Homeros,
ro och glömska och en öppen famn.

I porslinsfabriken

Jag på fabriken haft min ögonfröjd
att se porslinsarbetarn strävsamt böjd
att svarva utan rast det mjuka ler,
tills än en kanna, än ett fat sig ter.

Mig är du mer än drivet silver dyr,
du kanna, skapt för konstlös vit glasyr;
mer än en vas för furstetaffel gjord
min aktning har du, fat för ringa bord.

Jag vördar eder, enkla bohagsting,
som inom kort i tusental gå kring
till hantverksmannens och till bondens bo,
där mödan har sin knappa måltidsro.

På gagnlöst glitter har jag sett mig mätt,
dess vackra tomhet umbär folket lätt;
men hell den hand, som skapar tyst för dem,
den arbetströtte i de låga hem!

Ja, hell och åter hell var okänd hand,
som skänkte form åt skålen, till vars rand
går varm och brådskande en törstig mund,
då nötta verktyg vila för en stund!

Ack, denna hand, vars verk vi gå förbi,
långt mera oumbärlig är än vi,
som blåsa bubblor blott av granna ord
till lek vid övermättad bildnings bord.

O, den som kunde skänka dikten så
den enkla form, som tusenden förstå,
den form, som frambär kraftigt vardagsbröd
till tjänst för hunger, ej för överflöd!

O tänk, att bilda i en lycklig stund
den bägare, som anstår var mans mund,
som fylls vid tidens djupa brunn en gång
för tusenden, som törsta efter sång!

Sveriges karta



















Till S. H. Wikblad


Jag ser från skolans dar en bild,
av fingrar märkt, med plumpar spilld,
på kalkad vägg i Prima
[=åk 1],
en karta, klistrad upp på lärft,
utav den svenska jord vi ärvt,
vårt land från fordomtima.

Där låg det mellan fjäll och sjö
på Skandinaviens halva ö,
som, när den sågs från sidan,
för vår primanska fantasi
ett utsträckt lejon kunde bli
i vila och förbidan.

På kartan stirrade vi små,
och tanken hisnade att gå
den ändlöst långa vägen
från Ystad uppåt Torneå -
den nötte man ut järnskor på
som i den gamla sägen.

Än tänker jag mig var provins
i samma färger, som jag minns
från kartans bjärta gränser:
ett Skåne gult som skördefält,
ett Sörmland grönt som björkens tält,
då Värmland stålblått glänser.

Längst upp i norr ett blodrött snitt;
där vidtog Ryssland tomt och vitt,
och blicken återvände
till Sveas bygd med berg och slätt,
små städer liksom smultron tätt
och strömmar utan ände.

De runno här, de flöto där,
och det var vånda och besvär
att hålla hop dem alla;
i klassens mummel, läxors sus
jag hörde deras fjärran brus
för mina öron svalla.

Ur minnet gledo namnen hän
så snabbt som några timmerträn
på Västerbottens älver,
och barnatårars salta tåg
förente sig med varje våg
som genom Norrland välver.

Men liksom Engelbrekt med mod
från stad till stad, från flod till flod
vi fram till målet lände.
Erövringen var lång och svår,
men nu var fosterjorden vår,
nu, då dess drag vi kände. -

Där förr vi sutto, du och jag,
ett släkte sitter nu i dag,
som kan vad vi ej visste.
Den som hos oss var främst i led
bland denna ungdom sjönke ned
kanhända till den siste.

Nu böjas över kartans blad
de huvun små i lockig rad,
som efter oss ta arvet.
Vad oss synts långt, för dem syns kort,
och alla avstånd svinna bort
i järnvägstidevarvet.

De läsa på det svarta nät,
som korsar älvens blåa fjät
och genom fjället spränger.
Lokomotivets gälla sus
i flodsystemets dova brus
på kartan in sig mänger.

Men säg, vad tänker du därvid,
du unga ätt i ångans tid,
vars kinder kunskap bleker?
Har väl i brinnande termin
du dörren stängt för fantasin,
som skimrar och som leker?

Nej, än mot gossens skolpulpet
hon lutar sig i hemlighet,
vår barndoms tröstarinna.
Med hennes trollglas i sin hand,
i läxans torra ökensand
skall liv och färg han finna.

Du hulda fe, du barnens vän,
i bokens bräddar måla än
din bildvärld för de unga,
åt hemmets skog och fjäll och älv,
åt järnets döda massa själv
giv så en själ, en tunga!

Och prägla levande och varm
en Sveriges bild i barnets barm,
som mannen skall bevara,
som han skall ägna glad en gång
sin levnads gärning eller sång
och dö för att försvara!

Finlands värn





















Och solen steg upp över öar och djup
och brann genom dimmans duk.
Liksom i purpur plöjde vår slup
i bölja mornad och mjuk.

Kupoler glänste med grekiska kors
som guld över Sveaborg,
men ännu i skugga låg Helsingfors
med tomma gator och torg.

Nu kursen styrdes, vid ljusnande dag,
emellan prickar och grund
förbi en murad arkipelag -
vulkaner i nästa stund.

Och vinden riste med tveksamt grepp
i boj och i ankartross
på tsarens förtöjda pansarskepp,
Peter Velkijs koloss.

En krets av klippor med vallar och värn
och flytande fästen bredvid,
förfärliga, mörka - granit och järn,
triumfer för våldets tid!

Där låg den vaknande, vackra stad
bak dessa hotande skär,
låg där med parker och esplanad
i dessa vulkaners sfär.

En molntapp i fjärran Afghanistan,
en krusning vid Hellespont
hit fram som ett skydrag hinna kan,
en storm på finsk horisont.

En nyck, av halva vår världsdel lydd,
kanske i morgon helt kallt
till några "större" intressens skydd
kan bjuda blomstringen: halt!

*

Men kronorna logo i tidig stund
med glittrande dagg på blad,
då fötterna åter kände grund
i öppen, ljus esplanad.

Där stod på sin sockel en hög figur
mot himmel i rosig färg.
Orubblig i bronsen, fast som en mur,
så stod han där - Runeberg.

Och Suomi, lutad till sockelns fot,
sin fristad hos bilden fann,
som hennes öde, i med och mot,
är bundet till denne man.

Ett frö för framtiden, stilla gror
hans tanke i Suomis bröst.
En tveksam främling i folkens kor
hon var, tills hon hört hans röst.

Vart drömmande ljud från skog och strand,
var stammande hjärteton
förstod sig själv och brast ut: Vårt land!
Då föddes en ny nation.

Så siarens ord vart ett Finlands värn,
dit nyckfulla vindar ej nå;
inom en ring av granit och järn
det ståndar - och skall bestå

ännu då böljornas lätta skum,
som brytes mot skärens rand,
blott finner en stenhop på vallarnes rum
med rostig järnplåt ibland;

ännu då "frågan", som stör vår värld
för rätten till ett par sund,
ett löje av ömkan blott aktas värd
helt flyktigt på framtids mund.

Om molnet kommer, orkanens tolk,
och visar sin knutna hand,
den man, som sjungit ihop ett folk,
än skyddar i sången sitt land.



C Snoilsky:
Carl snoilsky stick.jpg

Rebell

På kyrkogården håller hösten ras
och för mot skolans gråa fönsterglas
de vissna blad i virvlar rödgult bjärta.
Därinne sitta gossar, bänk vid bänk,
orörliga som i en magisk länk,
och likt ett asplöv darrar varje hjärta.

Från svarta tavlan med förfärlig ton
förhör magistern i konjugation.
Vid sina frågor plägar han förunna
en liten hemsk sekund, då en och var
skall göra färdigt sitt latinska svar.
Så ropas upp ett namn. Då skall man kunna.

En syndare, som träffad av ett skott,
från bänken flyger upp, men stammar blott.
En lugg, ett tjut - och grannen frågan ärver.
Så går det på i samma exercis.
Av allt jag kan ha lärt på detta vis,
en sak är viss: jag vet att jag har nerver.

Lektionen skrider fram oändligt lång,
och skygga blickar snegla gång på gång,
om aldrig visarn skall till tolv sig maka.
Då hem till middag! - men till matro? nej,
vi kunna eftermiddagsläxan ej,
och klockan tre vi måste hit tillbaka.

Katkesen väntar oss med sin tortyr.
Av mellantiden var minut är dyr,
en hand om gaffeln, Lindblom i den andra.
Nå äntligen - där dåna tornets slag!
Slut med latinska pinan för i dag.
Nu gäller det i språngmarsch hemåt vandra.

Dock nej, magistern än ej sluta vill.
Re´n gick där en minut - en till - en till.
Vi mista hela kvarten, o elände!
Från klassen något likt ett mummel steg -
ett ögonkast av lärarn - och det teg.
- aldrig skall jag glömma vad som hände!

Emellan böjda nackar uppstod han,
den främsta bänkens långe flygelman,
ett enda steg från tavlans svarta ruta.
Uti en ton, som ingen rotting skrämt,
han talade helt hövligt, men bestämt:
"Nu får magistern vara god och sluta!"

Hur fräckt - och därtill av en frielev!
Ett slag i synen också svaret blev.
Liksom förstenade vi sutto alla,
då femtonåringen i blodröd harm
så kraftigt stötte bort magisterns arm,
att han, den fruktade, höll på att falla.

Det vart uppståndelse - och med besked.
Mörk och högtidlig rektor själv kom ned.
Blott på ett villkor kunde nåd beviljas:
på fläcken avbön, ödmjukt ångerfull,
och stut offentligt för exemplets skull -
i annat fall från läroverket skiljas.

Vi stirrade uti kamratens drag:
där kämpades hans levnads stora slag.
Skall han ta lydigt mot den beska drycken?
Hans hela framtid hänger på en tråd,
han är en fattig pojke, har ej råd
att köpa lärdom, går det här i stycken.

Gott huvud har han och vetgirig håg,
kan explicera Cesars rövartåg
tillräckligt bra för ämbeten och ära.
Han också drömt att bli en bildad man -
men här är något som ej brytas kan.
Förr då till sjöss, förr då i hantverkslära!

Det var ett långt, ett pinsamt ögonblick.
Vi sågo huru färgen kom och gick
på kind i darrning - andedräkten trängdes.
Så kom det över läppen stötvis, kort:
jag tror att det blir bäst jag kommer bort...
"Ja, var så god!" - Han gick, och dörren stängdes.

Han var försvunnen. Blott en skollegend
förmälte efteråt att i en gränd
han synts med sotig blus och dito kinder,
och i en ton av medlidsam mystik
det viskades han var i en fabrik
på Kungsholmen - man trodde hos Bolinder.

Rebellens namn gav samma obehag
som då därutifrån ett kyligt drag
in i den varma kammarluften strömmar.
Den vilda fågeln, som ej tålde band,
flög bort till verklighetens sträva land,
vi andra sutto kvar och hade drömmar.

Ja drömmar! - Från de många böckers blad
där kom emot oss ljusa hjältars rad,
Tell, Washington och Brutus, allesamman.
Vad det var skönt bland gråa glosors damm
att mana frihetens heroer fram
och rusas av den himlaborna flamman!

Och under frygisk mössa gick vår färd
med idel storfolk från en högre värld,
på vilkas pannor hävdens gloria stannat;
och ingen kom i sotig arbetsblus
med vittnesmål, liksom ett kyligt sus,
att lärdomen är ett och livet annat.

Gotik

Såg du det gamla Strassburg?
Steg för din tjusta syn
luftiga Münstertornet
växande upp i skyn?

Blicken, som återkommer
yr av sin himmelsfärd,
ser sig ej mätt på fotens
mejslade bildervärld.

Erwin, den ädle mästarn,
började tåligt from
forma i gråa stenen
skogar av blad och blom.

Andra i samma starka,
glödande tidevarv
togo av föregångarn
mejsel och tro i arv.

Hundra och åter hundra
for bortom ögats gräns
ännu i minsta prydnad
mästarehanden känns.

Mången förträfflig konstnär
här i förgätna år
skapade tyst och träget
bilder, dit blick ej når,

slösade osedd skönhet
högt ovan jordens mull,
villigt sitt namn åt glömskan
gav för det helas skull.

Generationer strävat
så mot ett enda mål:
spetsen, där mödan vilar
ut vid sin tros symbol,

spetsen, där gyllne korset,
tvaget i eterns älv,
firar det helas seger
över ett jordiskt själv.

Dårskap! så menar tiden,
färdig att allt bele;
eljest det kallats fordom
leva för en idé.

onsdag 27 juni 2012

Svarta svanor
















Svarta svanor, svarta svanor
glida som i sorgetåg,
leta sjunkna solars skimmer
i den nattligt dunkla våg.

Mörk, liksom i eld förkolnad,
är den rika fjäderskrud,
näbben, stum i blodig purpur,
ännu bär om branden bud.

Vita svanor tamt i vassen
kryssa efter gunst och bröd.
Ut på djupet, svarta svanor,
ut, I barn av natt och glöd.

Carl snoilsky stick.jpg

tisdag 26 juni 2012

Jesuiten

Käre vänner, dyra kristna, 
kivens icke, vad I gör'!
Läggen ister ej på brödet, 
då I kunnen lägga smör. 
Sen på mig. Ej för min egen, 
blott och bart för kyrkans skull, 
verkar jag, och fett och frodigt, 
fint och fagert är mitt hull. 

Bråken icke om principer. 
Sådant er aptit förstör. 
Sen på mig. Är jag ej kolugn 
som en gammal gärdsgårdsstör? 
Men när granne slåss med granne 
om ett enda fattigt ägg, 
 är jag framme vips och kniper 
hönan ifrån husets vägg. 

From och ärbar, mild och foglig, 
överallt jag fram mig tar, 
stryker folk så fint om munnen, 
kittlar, smeker en och var, 
jag som barn i huset är i 
sköna spanskors boudoar 
och Italiens varma döttrar 
hylla mig som biktefar. 

Överallt på jorden finns jag, 
även i Amerika; 
 fast man skryter med sin frihet 
där i landet... ha, ha, ha... 
är det jag, som leder valsen - 
bundsförvanter har jag ock: 
Augustana, St. Ansgarius - 
något tarvliga ändock...

Den förmätne

En brottsling blygs att till de nejder lända, 
som varit vittnen till hans forna blygd. 
Han mäktar ej med trotsigt sinne vända 
sitt bleka anlet mot sin fosterbygd. 
I fjärran land vill han sin levnad ända 
sin nesa dölja under glömskans skygd. - 
En vanlig brottsling, ja! Ej en med krona! 
En slik för hög är att sitt brott försona. 

En slik för hög är att den ånger fatta, 
den ödmjukhet, som av en «sämre« krävs. 
Förakt och straff hans vilda mod ej matta, 
av himlens vrede ej hans högmod kvävs. 
Drag fram hans brott: av falska ord och glatta 
till hans försvar en brokig vävnad vävs! 
Driv honom bort: helt plötsligt upp han dyker,
med skrymtfull min, och dig om munnen stryker. 

En ringa tidrymd från den stund är fluten, 
då, följd av hat Louis Napoleon 
blev av sitt land, som han förrått, förskjuten, 
rättvisa krävd för vad han bröt en gång - 
då rätt blev skipad, järnhård boja bruten
och marseljäsen folkets fria sång - 
En ringa tidrymd!... Blindhet utan like! 
Nu vill Napoleon ha igen sitt rike. 

Han som sin krona med en våldsbragd vunnit, 
som skyddat henne med ett liv av svek; 
han, för vars skull så mycket blod har runnit, 
så mången kind av sorgen färgats blek; 
han, vid vars hand vanärans höjdpunkt hunnit 
det land som förr för inga stormar vek: 
han kommer nu med smeksam röst och säger: 
»I mig en fader, arma land, du äger!«... 

Höj upp ditt huvud! Bjud din blixt slå neder 
den fräcke skändarn som djärvs håna dig, 
du arma land, sen först han stal din heder 
och drog dig in på en försåtlig stig! 
Din heder? Nej, vartän hans bana leder, 
den stjäl han ej, den är ovanskelig! 
Höj upp ditt huvud! Bjud en blixt slå neder 
den krönte skrymtarn och hans falska eder! 

Men du förmätne! Brinner än en gnista 
uti din barm av samvete och vett, 
hör upp att spela, ända i det sista, 
den lömska roll som vi så länge sett! 
Den stund skall slå, då livets villor brista, 
då stoft och höghet, guld och mull bli ett! 
Hör upp att gyckla! Sök ej Galliens krona! 
Men gack i frid att dina brott försona.

måndag 25 juni 2012

Flyttningsvisa

Mänskan av naturen
som de andra djuren
ger sig ingen ro;
har ej lust att sitta
på en stol och titta,
måste ut och gno.

Vad som än må hända,
har hon - till sin ända -
kvicksilvrets natur;
kan ej vara stilla,
ängslas och mår illa,
när hon stängs i bur.

Hit och dit hon springer
och på dörrar ringer,
frågar efter rum.
Rum finns nog i massa,
ack, men inga passa
- människan är dum!

Född i Haparanda,
ger hon upp sin anda 
kanske i Skanör. 
Ingenstäds hon trives, 
som ett rö hon drives 
kring av sitt humör. 


Överallt i världen 
vart man ställer färden, 
höres samma låt. 
Liksom får vi vandra, 
trängas med varandra 
på vår branta stråt. 


Säg, om vi ä' kloka, 
när vi gå och snoka 
i vartenda hus? 
Knappt vi hyrt det ena, 
förr'n vi börja skena 
därifrån burdus. 


Ja, det hör till pjäsen 
här att hålla väsen 
för ett lappris skull. 
Men hur argt vi skrika, 
är vårt värde lika: 
tvenne skovlar mull. 


Sista flyttningsdagen 
hörs den gamla lagen: 
«Upp och ge dig av!« 
Hyresfritt den kalla 
döden åt oss alla 
öppnar var sin grav. 


Vart vi kursen sätta 
kan ej jag berätta 
- ack, vem vet väl det? 
Ingen arg värdinna 
vi i graven finna, 
det är allt jag vet! 


Därför - varom glada, 
bo vi i en lada 
eller i ett slott! 
Minsta lilla stuga 
mycket väl kan duga, 
skiner solen blott!

Svalan



















Mot nordens hav jag sträcker färden
med ljumma vindar alla år;
ett budskap från den södra världen,
jag kommer dit med sol och vår.

Jag bygger bo av ler, jag kläder
på tusen sätt dess golv och vägg,
jag väljer mossa, gräs och fjäder,
att mjukt där blir för mina ägg.

Jag bygger det inunder åsen
av mänskors tak. Där är mig bäst.
Jag vaktar hyddan, vaktar låsen
och lockar trevnaden som gäst.

Om höns och duvor tar jag vården,
ty öga finns ej skarpt som mitt.
När höken kretsar över gården,
då visslar jag sivitt, sivitt.

Och de förstå min vink och dölja
sig fort i buren och i byn.
Jag skyndar rövarn att förfölja
och jagar honom uppåt skyn.

Så är jag sedd i hemmet gärna,
man stör mig ej det minsta grand,
och månget korn och mången kärna
man bjuder mig med givmild hand.

Men jag försmår all sådan föda,
min fladdrar över vattnen skygg.
Jag har min bärgning utan möda
av dagens sländor, kvällens mygg.

Hur många fåglar mera granna
jag skjutas ser och fångar bli!
Men jag får leva, jag får stanna
och flyga kring och vara fri.

Men när den kulna hösten stundar
och natt blir lång och himmeln grå,
från alla tak och alla lundar
vi samlas alla svalor då.

Vi tätt oss till varandra smyga
och ordna ett gemensamt tåg,
och med ett stumt farväl vi flyga
till öarna i Hellas´ våg.


C W Böttiger:
Carl Wilhelm Böttiger porträtterad avOlof Johan Södermark.

Söderfors

Gata med typiska vitputsade smedsbostäder


Såg du, hur Dalaälven drog
med skum och dån från fjäll och skog?
I havet snart far strömmen ut,
men se, förut
han gör besök på en minut
vid Söderfors.

Två armar sträcker han kring ön,
som brudskön står i klänning grön.
De höga silverstammar då
i vågen blå
sin stolta krona spegla få
vid Söderfors.

Men mera vild blir strömmen nu
och bryter spegeln mitt itu.
Till havs, till havs från brud han far
som pilen snar.
Han har ej tid att stanna kvar
vid Söderfors.

I fradga vit - så är hans sed -
han bullrar, som han vore vred.
Hans täcka barn, de holmar små,
så rädda stå,
när tunga hammarslagen gå
vid Söderfors.

De mörka männen under jord
- Vulkanens jättar högt i nord -
vid härden stå med glödhet kropp,
och sjömäns hopp
blir smitt av hammarns raska lopp
vid Söderfors.

Flyt stolt, flyt glad, du kungaälv,
i djupet snart dig störta själv!
Den blomsterbädd dig blir för trång.
Men flyg, min sång,
och vittna, att jag var en gång
vid Söderfors!


C W Böttiger:
Carl Wilhelm Böttiger porträtterad avOlof Johan Södermark.

Akta skogen!



















Akta skogen! Krafter strömma
milt utur hans gröna gömma.
Han är vänfast, trygg och trogen.
Akta skogen!

Regn och dagg ur molnens höjder
lockar han, och friska fröjder
gro, där han står stark och mogen.
Akta skogen!

Han är bondens livvakt. Bälten
spänner han till skydd kring fälten.
Lossas de, blir tomt på logen.
Akta skogen!

Åkerns fina brodd han vårdar,
han ger skydd åt fält och gårdar.
Spara yxan, bruka plogen!
Akta skogen!

Fryser du, han ger dig värma,
bränner sol´n, vill han dig skärma,
städs att svalka redobogen.
Akta skogen!

Akta skogen! Välljud strömma
ljuvt utur hans gröna gömma.
Han är vänfast, trygg och trogen.
Akta skogen! 

torsdag 21 juni 2012

Vallarelåt

Hör du ej bjällrorna, hör du, hur sången
vallar och går och går vilse i vall?
Korna de råma och påskynda gången,
följa i lunk efter jäntans trall.

Hör, hur det ljuder kring myr och mo:
Lilja - mi Lilja - mi Lilja - mi ko!
Eko vaknar i bergigt bo,
svarar ur hällarne
långt norr i fjällarne:
Lilja - mi Lilja - mi ko!

Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och vilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.

Natten är nära och solskenet rymmer,
ser du på tjärnet, hur töcknet står!
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer,
snart över skogarne mörkret rår.

Mörk sover tallen, mörk sover granen,
dovare sorlar en bergbäcks fall.
Fjärmare klingar den höga sopranen,
vallar och går och går vilse i vall.

tisdag 19 juni 2012

Konfirmander

Öronen för stora, ögonen för runda,
byxorna för långa, ej barn, ej män.
Jämkande manschetterna gå de och grunda
över oblaten, som de smaka än.

De titta högtidligt på sin första klocka,
som går för sakta, ty aldrig blir man stor.
Vördsamt omkring dem kvarterets barn sig skocka,
granska deras handskar, kläder och skor.

"Sannerligen, sannerligen säger jag eder"
sakta förtonar för vardagens prat.
Orgelbruset surrar ännu i deras leder
när de se på "Chaplin som brandsoldat".

Med läppar knappast torra av nattvardsvinet
draga de hostande förbjudna bloss,
men det går dåligt med svordomen och grinet
innan de kommit ur stärkkragen loss.

Kristus, som korsfästs för dem, ha de förgätit
innan deras byxor mist sina veck.
Fastän de av honom ha druckit och ätit
gå de och fundera på rackarstreck.

De kamma och borsta sig, när ingen ser´et,
och lyssna på det nya i sin röst,
svärma för den stiligaste i kvarteret
och krama hennes brådmogna bröst.

Det är den sköna tid, då träden stå skira
i sin första grönska och rymden är ljum,
då gravarna våras och ogräsen spira
och allt är ett väldigt mysterium.

E Lindorm:

lördag 16 juni 2012

Statyers samkväm


"Först blamage - sedan bli staty."
Ordspråk vid Sällskapsgalärerna.

När snön har fallit tät och tjock
på alla blamagerna dina,
du återvänder med tillknäppt rock
och uttryck putsade, fina.
Börjar på nytt
med varsamhet.
Morgon har grytt
på kvällsförtret.
Samtalsmarken är vit i dag
och ej av olust punkterad...
Liv och lycka! Vad yttrade jag?
Snart dräller ett ord till obehag,
och åter står du generad.

Med tiden skall du halvstum bli,
och vinterligt karg i talet.
I tystnadsringen är mänska fri,
där löper ej tunga galet.
Tag dock en ton
om svart, om vitt! ...
Reservation 
vart ord har smitt.
Stängsel drar du till värn och skydd
med kalla blickar för stunden.
Liv och lycka! Vad världen är brydd!
Jag ser dig liksom med sockel prydd,
när styv du kniper med munnen!

God dag, staty! Pardon, staty.
Här hägra prydliga vyer!
God dag, staty! Pardon, staty!
vid glädjens långbord statyer.
Kopparhand tog
så stelt sitt glas.
Kopparmun log
vid kopparfras.
Blylock klippa - och kulögt le
nu ögon i gjutgodsgamman.
Liv och lycka! Måns Stenbock, se!
Se, Carolus Rex och von Linné
på socklar fröjdas tillsamman!

Men nalkas då en solens man
med fri och skinande panna -
i saknad såg du hur öga brann
av glädjens högmod, det granna!
Bångstyrig, bred
var fri mans bikt...
Sockelman vred
sitt huvud strikt.
Styv du sitter där likaså
med reservationerna klara.
Liv och lycka! I kväll skall du gå
betryckt att icke i livet få
av blod bland statyer vara.

B Sjöberg:

Skulle jag sörja, då vore jag tokot

Skulle jag sörja, då vore jag tokot,
fast än det ginge mig aldrig så slätt.
Lyckan min kan fulla synas gå krokot,
vakta på tiden, hon lär full gå rätt.
All världen älskar ju vad som är brokot,
mången mått´ liva, som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan,
allt vad begynsel har ändas en gång.
Druckin man haver ej allestäds hickan,
lust följer gråten, gråt ändas i sång.
Den som på sanningen pekar med stickan,
kan lell lätt falla från sanningens spång.

Himmelens dagg plär på träna nerdugga,
men så snart jorden har gett dem nog saft,
att de kunn´ trossa skyn, vem kan kullhugga
samma, när yxen ens har inte skaft?
Maskstungne kan man med fingerna gnugga,
mången tror vunnit, vad ändlyktan tafft.

Dy lät man lyckan med olyckan strida,
intill jag ser, ho som vinner för mej.
Ingen mått´ skjusshästen allt för hårt rida,
tröttar du honom, förtreter han dej.
Fast om en måste förföljelse lida,
modet blir fritt, när som kroppen är ej.

Dy skall mitt blod och mod osörgse vara,
Lasse räds varken hat, avund ell´ tvång.
Ingen tårs göra mer, än han kan svara,
rätt måst (tross orätten) hava sin gång.
Fly med flit, vem som kan, slik olyckssnara,
fängsel gör längsel, när lyckan är vrång.

Tänk, min vän, att man fördenskull mått´ liva
lustig, fast om det är mot ens behag.
Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva,
vadan hon kom i går, går hon i dag.
Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva,
att I, olycklig, är lustig som jag.

I män av höga sinnen

I män av höga sinnen,
som skämmes att dricka, minnen
att dricken ger största lust.
Förakten den hjärnlösa hopen,
som lever i sorg och pust,
och sök som jag fröjd uti stopen.

Fast om I pengar gömmen,
vi kasta dem ej i strömmen,
vi hälla dem i vår kropp.
Allt mynt görs ju till att förtära.
Dy hämten ett fullt stop opp,
så längi mig benen kunn´ bära.

Lät den som sjuk sig kvälja,
vi vele den dricken välja,
som haver den bästa smak.
Jag älskar mest dubblade drickar,
var glädje står opp i tak,
till dess jag bå´ hickar och nickar.

Trots dem, som det förtryta,
fritt lät dem mig det förvita,
att jag är med dricken dull.
Jag låter ju giljare gilja;
när jag haver fyllt mig full,
kan jag mig från sorgen bäst skilja.

Dy drick var stund och timma,
långt bättr´ är i vin att simma
än lida het kärleks brand.
Släck ut en slik skärseld med kannan
och med ett glas i var hand,
till dess man blir heter om pannan.

Blir jag av dricka döder,
så ber jag alla dricksbröder,
att de min avdödde kropp
när under ett vinfat utsträcka,
om torsten mig väcker opp,
att jag strax densamma må släcka.

På månan som en hund skäller oppå

















Månan i tysthet går sin gång och aktar ej hundglafs.
Så gör en lastlös man som ärliga lever i stillo:
ler åt gabbareglänts och klaffaretunga föraktar.


Hjärtans lust!

Hjärtans lust! Si havet, huru stilla
det ligger, som en glittrand´ spegel,
så blankt som silver smält i degel.
Allt är blitt, och höres ingen villa.
Marken står i flor och fullan grödna,
och skogen bär sitt löv i fägring.
På bergen djuren ha sin lägring,
intill dess att dagen synes rödna.
Kyle västvind saktlig börjar susa,
små fåglar leka, pittra, springa,
fru Nachtigal man hörer klinga.
Allt fröjdar sig, ty här bo Pax och Musa.

Till Natten



Redan med Cynthias lampa i hand, omglimmad av stjärnor,
kommer du, vänliga Natt, åter från skuggornas land.
Tystnaden jämte dig går och sömnen, av vallmo bekransad,
lekande drömmars tropp följer ert segrande tåg.
Heliga Natt, i din famn jag med lågande känslor mig kastar,
uslingens enda skatt, slavarnes frihet du är.
Dölj mig för människors syn, bjud människorösterna tiga
och på moderlig arm vagga ditt gråtande barn.
Kan du ej hela de blödande sår mig dagen har givit,
klaga min smärta för dig skall du ej neka likväl.
O att du evig blev! Men allt är förgängligt i tiden,
vågorna skifta ej så fjärran på sjöarna om.
Snart är ditt välde förbi, snart strålar den rosiga Eos,
fordom min glädje och nu fasans och sorgernas bud.
Dock jag känner en natt, som aldrig sig ändar, en vila,
aldrig av spöken störd, aldrig av drömmarnes här.
Mäktige gudar, unnen mig den! Snart, snart mig den unnen!
Icke en annan bön har jag att ställa till er.


E J Stagnelius:
Målning baserad på den silhuett som sägs utgöra det enda kända porträttet av Stagnelius

fredag 15 juni 2012

Om kärlek kunde vägas

Om kärlek kunde vägas och mätas med visst mått,
så vet jag väl du haver så mycken kärlek fått,
att jag har punden flera än andra hava lod;
min del jag fick på byte, han var i sanning god.

Först började jag älska i mina späda år,
var sådan aldrig ledig för denna sysslan svår;
jag byter inte ofta men älskar alltid en,
och när jag denna mister är Amor inte sen.

Att föra mig i sinne en annan i ställe igen,
det har han länge brukat och brukar var dag än;
ty säger jag: till älska så är jag stadig nog,
men ont är det att taga ett Trä för en hel Skog
.

torsdag 14 juni 2012

Gamle man

Gamle man han liknas
vid barkelösa ek:
alle sine grenar
fäller hon från sig,
hon rottnar i rötter,
hon faller neder i topp.
Gamle mannen faller av,
den unge växer opp.

Fattigdom och Sjukdom,
de gingo sig om by,
mötte dem Sorg åt kvälle,
så voro de systrar tre.
De lade sin stämma
vid gamle mannens dörr;
Herre Gud nåde den gamle man
som där bor innan före.

Gamle mannen stryker
gråskallan sin,
ålderdomen frestar
fränderna sin.
Fränder haver han månge,
och vänner haver han få;
nåde honom Gud i himmelrik,
som där skall lita uppå.

Gamle mansens näsa
böjes ned som kvist till jord.
Världen är så svikfull
som isen ligger på flod:
han bräcker och brakar,
han brister och sjunker i grund;
så går enom gamle man
som lever en långan stund.

Döden han liknas
vid jägare trå:
han släpper ut sine racker,
beter han en rå,
han beter väl ene,
han beter väl två,
han beter väl alle de djur som äre,
både store och små.

Sorgen

O lönnlig sorg, vad du är tung,
vad du är tung att bära!
Ty görs mig tiden och stunden så lång;
för Gud skall jag mig klaga.

Mitt hjärta haver sig en vän utvalt
i världen var hon kan vara,
i ord och tal så är hon from;
till henne står min begäran.

De falske klaffare gå där om,
de vilja oss båda åtskilja;
jag hoppas till Gud i himmelrik
det sker allt efter hans vilja.

Ty världen är full med falskhet och svek,
det haver jag ofta förnummit,
så väl ibland fattig som ibland rik.
Var skall man en trogen vän finna?

Ty det är ingen i världen till,
som vet varav sorgen klagar,
förutan den som henne bär;
hon tvingar honom nätter och dagar.

Jag är allt som en liten fågel
som sitter på liljekviste,
så långt ifrån by, så högt under sky;
Gud nåde den sin maka bortmister!

Jag är allt som en liten fisk,
som simmar på havsens grunde,
när andra små fiskar gå till leks,
då yppas min sorg margelunde.

måndag 4 juni 2012

Danko
















Det är ej en saga, Gorkis dikt om Danko,
ynglingen som ryckte hjärtat ur sitt bröst,
ynglingen vars hjärta blev ett ljus i natten,
tänt att skänka skumma ögon glans och tröst.

Mörkret trycker jorden, mänskohopen söker
i förtvivlan skydd för skogens grymma djur.
Svepta uti smutsgrå skuggor Dödens änglar
ligga dolda, girigt grinande, på lur.

Vilda, feberheta barnaögon glimma
- "vilse, vilse!" suckar bittert varje bröst.
"Var är ljuset - ljuset?" ropa tusen munnar,
"var är löftets stjärna som vi sett i öst?"

Se, då finns en yngling som ej mäktar bära
nattens stumma fasa och de vilsnas gråt.
Se, då rycker het en gossehand ur bröstet
hjärtats eld, att därmed lysa folkets stråt.

Som en gud han natt i morgonljus förvandlar,
där han ilar fram att hjärtats strålar strö.
Men hans blod förrinner ibland smuts på marken,
det blir natt igen, ty Danko måste dö.

Det är ej en saga, Gorkis dikt om Danko,
ynglingen som dog för världens mörkers skull.
Än när natten bidar och när stormen sjunger
fladdrar hjärtats gnistor över jordens mull.


R Jändel:

söndag 3 juni 2012

En vänlig grönskas rika dräkt

En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.

Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö
och blomstren dö
och tiden allt fördriver.
Blott Herrens ord förbliver.

Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissnar gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.

Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt.
Min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.

C D af Wirsén:


fredag 1 juni 2012

Den gamla dômen

























En nya tidens man till ordet tog:
»Att bygga domen färdig, vore galet,
man har av gamla kyrkor övernog —
vad skada så att öda kapitalet!

»Vad gammal vantro! Tänk vad pengar gör
ej hela summan, dumt ur handeln dragen!
Det är ju tydligt, att det hela hör
till de improduktiva företagen.»

Så sagt, till börsens ädla lyckospel
bland penningmän av tredje klass han löper,
och sist en ring med blänkande juvel
han i butiken åt sin Phryne köper.

Ja, du har rätt. Bryt ner det gamla skrället,
bryt sönder rosor, bågar och portal
och pelarstöden, — och för upp i stället
en jättestor förlustelselokal!

Grip verket an! Du pengar nog förtjänar,
om på entreprenad du saken tar!
Hur präktigt, när på korets vigda stenar
hetärers dans vid festbelysning drar!

Ställ upp i mitten sist den gyllne kalven!
Låt brusa Offenbachska toners ljud!
De passa ej, de götiskt stränga valven,
för Mammons ätt, för mänskor utan Gud.


C D af Wirsén:


Ur Lärkan















Se, hur järnvägståget ilar rasslande framåt, framåt!
Hur det pustar, hur det bolmar rök och gnistor på sin stråt!
Ingen vila, ingen vila! Iltågsfart och buller blott!
Ständig flämtning! Jämt som tiden går det undan brått, så brått!

Men följ med, du lilla lärka! Kretsa över vagnar snällt!
Lärka, du med dun på vingen, följ utöver skog och fält!
Var ej rädd för stenkolsröken, som i virvlar drar förbi,
frukta ej, du välljudsrika, visselpipans jämmerskri!

Ty det finnes dock stationer, någon gång står tåget still,
då, du ljuva sångarfågel, skall du slå en livlig drill!
Genom fönstren trötta huvud sträckas efter luft och ljus,
låt dem höra då, o fågel, dina milda toners sus!

- - -

Nu är slut med uppehållet, tåget åter brusar hän,
ångans draperier sväva mjuka över furuträn;
men följ med, du lilla lärka, och vid nästa vilstation
låt de resetrötta höra om igen din vackra ton!


C D af Wirsén: