Flyttningsvisa

Mänskan av naturen
som de andra djuren
ger sig ingen ro;
har ej lust att sitta
på en stol och titta,
måste ut och gno.

Vad som än må hända,
har hon - till sin ända -
kvicksilvrets natur;
kan ej vara stilla,
ängslas och mår illa,
när hon stängs i bur.

Hit och dit hon springer
och på dörrar ringer,
frågar efter rum.
Rum finns nog i massa,
ack, men inga passa
- människan är dum!

Född i Haparanda,
ger hon upp sin anda 
kanske i Skanör. 
Ingenstäds hon trives, 
som ett rö hon drives 
kring av sitt humör. 


Överallt i världen 
vart man ställer färden, 
höres samma låt. 
Liksom får vi vandra, 
trängas med varandra 
på vår branta stråt. 


Säg, om vi ä' kloka, 
när vi gå och snoka 
i vartenda hus? 
Knappt vi hyrt det ena, 
förr'n vi börja skena 
därifrån burdus. 


Ja, det hör till pjäsen 
här att hålla väsen 
för ett lappris skull. 
Men hur argt vi skrika, 
är vårt värde lika: 
tvenne skovlar mull. 


Sista flyttningsdagen 
hörs den gamla lagen: 
«Upp och ge dig av!« 
Hyresfritt den kalla 
döden åt oss alla 
öppnar var sin grav. 


Vart vi kursen sätta 
kan ej jag berätta 
- ack, vem vet väl det? 
Ingen arg värdinna 
vi i graven finna, 
det är allt jag vet! 


Därför - varom glada, 
bo vi i en lada 
eller i ett slott! 
Minsta lilla stuga 
mycket väl kan duga, 
skiner solen blott!