Gamle man

Gamle man han liknas
vid barkelösa ek:
alle sine grenar
fäller hon från sig,
hon rottnar i rötter,
hon faller neder i topp.
Gamle mannen faller av,
den unge växer opp.

Fattigdom och Sjukdom,
de gingo sig om by,
mötte dem Sorg åt kvälle,
så voro de systrar tre.
De lade sin stämma
vid gamle mannens dörr;
Herre Gud nåde den gamle man
som där bor innan före.

Gamle mannen stryker
gråskallan sin,
ålderdomen frestar
fränderna sin.
Fränder haver han månge,
och vänner haver han få;
nåde honom Gud i himmelrik,
som där skall lita uppå.

Gamle mansens näsa
böjes ned som kvist till jord.
Världen är så svikfull
som isen ligger på flod:
han bräcker och brakar,
han brister och sjunker i grund;
så går enom gamle man
som lever en långan stund.

Döden han liknas
vid jägare trå:
han släpper ut sine racker,
beter han en rå,
han beter väl ene,
han beter väl två,
han beter väl alle de djur som äre,
både store och små.