Köpenhamn

Slavisk i sitt tänkesätt,
van att föras uti klavar,
dansken spak för piskan travar,
sorglös, blott han blivit mätt.

Mänsklighetens högsta pris,
frihet, stora dygders moder,
räknar inga ärestoder
under eneväldets ris.

Sant är det, här hörs ej kiv
utav styva folkpartoner;
men så saknas ock Catoner:
gnabb är fria staters liv.

Fredligt snart i femti år,
trög och maklig av naturen,
sitter dansken helst i buren
eller blott till Hamburg går.

Varken hövlig eller plump,
hemma nöjd med farfars heder,
har han tämligt rena seder,
fast de smaka nog av sump.

Ty han älskar sömn och fred,
samlar skörbjugg mer än pengar.
Utan fogden, utan slängar
gör han sällan rätt besked.

Svenska bonden herre är;
denne rang med fänad äger.
Stackarn ock ej mycket väger,
sedan länsman varit där.

Här som mångenstäds man hör
dans på hovet, gråt bland hopen;
tvånget tystar fuller ropen,
men det ingen lindring gör.

J Wallenberg