är ju bara flärden,
här på jorden finns ej lyckan.
Se på gravens väggar
och dess murkna läggar:
spiran ligger jämte kryckan.
Låt en yppig slav
uppå lustans hav
prunka i förgyllda slupar!
Rik må vinna rang
med metallers klang,
höghet snart i avgrund stupar.
Snål må guldet ruga,
svultna ramar suga,
skatten blott hans hjärta gnager.
Kan det åsnan båta
att som lejon ståta,
när hon städs är dum och mager?
Blodbestänkta fält
pryda segrarns tält,
lagern vissnar dock i graven.
Äran själv i garn
snärjer sina barn,
fast de stå i hjälm och glaven.
Se, hur busken trives,
när i stormen rives
toppen av den höga tallen.
Liten båt går säker,
när som vinden vräker
högsta mast emellan svallen.
Säll är den, som nöjd
litet har med fröjd,
bäst är lagom stämpel bära.
Ty med allt besvär
mörka graven är
medelpunkten för vår ära.
J Wallenberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar