Jordens varma vätskor ånga
ute över mark och äng,
och det gror på luckra tegar
och i krattad trädgårdssäng,
och i späda plantbrodds celler
flödar ymnigt fram den saft,
som i blommans blad skall svälla
och i stängelns gröna skaft.
Samma kraft, som driver grodden
myllrande ur jorden opp,
spinner tråd till stjälkens cellväv
och i blommans slutna knopp
danar fina, doftande oljor,
väver kronbladens skira flor -
djupast nere, innerst inne
i vårt eget väsen bor.
Medan under dagens sysslor,
i dess trängsel och dess brus,
hjärnan under möda bygger
ett förgängligt tankehus
utav bräckligt virke - tegel,
som den bränt i egen form -
opp i linjer och i mönster
efter egen skönhetsnorm,
så, då världen i stilla stunder
svävar bort i ljudlöst lopp,
i vårt inres rika mulljord
tankegrodd sig bryta opp,
där naturens näringssafter
själva bygga cell på cell,
vira knopp och dana blomma
i sitt sköna, doftande väll.
Ymniga ångor kring oss bölja
upp ur saftigt groende brodd
ut över ängder, som jungfruligt
skälva under naturens sådd.
Sakta de klinga, darrande strängar,
vyssande tyst och bristande sprött,
ute på vidder som ändlöst blåna
hän i ett blundande rosenrött.
O Hansson:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar