Livets växlingar

Strid och växling mänskan följa
genom livets dunkla dröm,
där vi ängsligt stå och skölja
trasorna i tidens ström.
Än åt lyckan man sig gläder,
än man naggas bit för bit,
än man drivs för vind och väder,
som ett yrfä hit och dit.

Livets gång är enahanda:
ingen rast och ingen ro;
är man född i Haparanda,
skall man dö i Falsterbo.
Underlig är mänskans vandel,
om man den betraktar rätt.
bäst man snusbod har och handel,
sitter man på taburett.

 
Fåfängt går man här och koxar,
att sitt öde se förut,
är man född att mota oxar,
blir man rik grossör till slut.
Stundom för att givmild vara,
känner lyckan ingen gräns,
mången ifrån fänrik bara
knogat upp till excellens.

Så ser man ock mången vandra
arbetsam, men dock i nöd,
medan uti lättja andra
simma uti överflöd. —
Roligt vore det att veta
på vad grund det är så ställt,
att en del skall ha det feta
och en annan stå på svält.

Dock, vad kan det, på det hela,
röra oss, jag fråga vill?
Ödets makter med oss spela
utan att oss spörja till.
Fåfängt är det att vi spana,
varför ödet så befallt;
men det är ju mänskans vana
lägga näsan uti allt.

E Sehlstedt: