»Min stackars gosse, det är just en jämmer
med dina
underliga frihetsgriller.
Ditt armod illa till din
lyra stämmer.
Var på din vakt mot svärmeriets giller,
(du mäktar
ej dess alla vådor tälja),
att du må slippa hungerns
bittra piller!
Men vill du ej ditt ord, din ande sälja,
så skall man brödet dig ur munnen rycka
och du får
endast tårar kvar att svälja.»
Och rörd den gamle vännen ville trycka
min hand i sin:
och stilla lyddes natten:
och nu jag viste vägen till
min lycka.
Jag såg mig kring. Jag såg kring land och vatten
en sky av outsägligt svårmod simma,
och tårar blomman
fångade i hatten.
Med ens begynte himlabågen glimma,
jag tyckte allting blev så ljust och soligt
där nyss
ej varsnades en enda strimma:
och vände mig till gubben nu förtroligt,
som på sitt
eget bröst sitt öga riktat,
där nu det irrade omkring
oroligt.
Först nu min tro på eget armod sviktat,
och ej min
lott mot hans jag bytte gärna:
En himmel full av stjärnor nyss jag diktat,
han drömde om en enda liten stjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar