Utvandraren

Sol går ned och briggen svänger
långsamt blanka kopparbogen,
bakåt luta rår och stänger,
längtande på nytt till skogen.

Ned ifrån de branta åsar
springer vinden, som han brukar,
och med svalda kinder flåsar
i de buktigt spända dukar.

Under larmet, under bråket
lyssna än, trolöse broder,
till det sköna, kära språket,
rösten av en ädel moder.

Se dig om! Vart barndomsminne
gråtande står kvar på stranden
och med ångest i sitt sinne
räcker dig till avsked handen.

Bäcken ned mot havet trogen
springer efter dig och larmar.
Och den välbekanta skogen
sträcker mot dig sina armar.

Timra dig i nya länder
nya tjäll, uti rotundan
av en skog på västerstränder
- smärtan slipper du ej undan.

Armod ingen nesa giver:
Månen själv blev ofta hittad
i en rännsten, men han bliver
ren ändå och obesmittad.

Armod? Fast var sommar lade
för din fot sitt blomstervimmel?
Fast i ögats ram du hade
fången vinterns stjärnehimmel?

Fanns det ej på fosterjorden
något tak för dig i nöden?
Fanns det icke här i norden
rum för dina ben i döden?

C W A Strandberg: