Vigsellöftet

Och vet du vad han innebär,
din ed, du unga brud?
Och, ungersven, du, som begär
ett hjärta inför Gud?

Den eden gäller evig tro
i överflöd och brist,
ett löfte om gemensamt bo
som fåglarnas på kvist;

var afton ett gemensamt tack
till Den, som klätt vart träd,
var morgon ett gemensamt ack,
att signa dagen med;

en ärlig bön att hjälpas åt
och dela hälften var
i allt vad löje eller gråt
som livet sedan har;

en fast och tryggad tillförsikt
att kunna på var punkt
med glädje fylla varje plikt
och finna intet tungt;

ett hopp som rosornas till slut,
som från sin stängel få
se nya knoppar skjuta ut,
de löftesrika små;

en tro, att ej ens döden kan
åtskilja; och att där
två hjärtan klappa mot varann,
är evigheten när.

Det är ert löftes hemlighet;
och hur jag grubbla vill,
att ta ifrån jag intet vet,
ej heller lägga till.

Står Trohet innanför er dörr
och rummet blomsterströr,
så står nog Lyckan, nu som förr,
på tröskeln utanför.

C W A Strandberg:

Typografernas visa

En ringa skara äro vi,
men mäktiga och rika:
En var är svensk, en var är fri
och man för sig tillika.
Vi äro av en ringa kast,
men ha i våra händer
den starka blixt, som i en hast
kan tända jordens länder.

Det bly, som tjänat krig och våld
och än av tårar dryper,
det ha vi tagit i vår sold
och format om till typer.
Låt knekten yvas av sitt val
av sabelvetenskapen,
vi ha också vår arsenal
fastän med andra vapen.

Där låt oss troget stå på post
och bruka våra händer,
att sanningen ej tager rost
i våra fria länder;
ty aldrig kan man länderna
i riktig ro förtrycka,
förr än man bundit händerna
på alla dem, som trycka.

Och därest hand i hand vi gå,
vår framtid vi befästa;
av allt, som tryckes, är ändå
en trofast hand det bästa.
Fritt komme sedan vad som kan,
han sprängs ej, brödraringen,
och ha vi stöd utav varann,
så frukta vi för ingen.

C W A Strandberg:

Förbidan

Vem ville ej, med vad han äger, köpa
en post, en ärofull, vid Danmarks sida?
Skall man då icke unna oss att strida
och svenska klingor uti Eidern döpa?

Men tills signalerna kring bergen löpa
och svärdet våldsamt flyger ur sin skida,
vi vid gevären dag och natt förbida,
och kulor skola våra kvinnor stöpa.

Så stå vi rustade för fågeljakter;
och tyska örnar sola sig kan hända
med varje stund allt närmre våra trakter;

men blevo de förut ej riktigt brända
och jaga inom håll för våra vakter,
de skola utan klor få återvända.

C W A Strandberg:

Maning

Vad? Äro alla våra männer döda?
och äta harar våra fäders bröd?
Ett ädelt folk i fara är och nöd,
och vi - se på, hur tappra män förblöda!

Fördrager politiken än med möda
den blå och gula rocken hos en röd:
Än sen? Ha vi ej blod i överflöd
att färga våra svenska rockar röda?

Eho, som ärvt ett uns av Carlars blod,
skall, innan ögonblicket än försvinner,
i pipan genast lägga ned sitt lod!

Vårt blod är gott, när det på bröstet rinner;
men knappt en kvinna ser med tålamod,
att det av skam på våra kinder brinner!

C W A Strandberg:

Förtrytelse

Vi kivas än och resa ärestoder
åt egen slapphet, medan utanför
invid vår tröskel krigets åska kör
och blodet strömmar ut i breda floder.

Mitt folk! vår nord, som en bekymrad moder,
vid dina fötter sina tårar strör;
men gitter du ej se dem, o, så hör
de tidender, som komma från din broder!

Han hittills blott om dina vapen bad;
själv har han tysken väl i skägget nupit,
men plockar ock cypresser blad för blad.

O blygd, att vi ifrån den tappre lupit
och nu få skicka våra svärd å stad,
med hälsning att vi bakom Spiseln krupit.

C W A Strandberg:

Stämning

Mitt öra fullt av ljugande idyller.
som våra tama läspat år från år!
Ett skämt med fastlagsris ännu i går –
i dag ett sorgespel med svärd och kyller.

En aningsfull förbidan själen fyller
och utför kinden störtar tår på tår:
så fattigaste ljung i tårar står,
när morgonsolen tuvorna förgyller.

O Gud! jag kunnat skratta, även då
jag trodde friheten, som förr Elias,
från jorden vara tagen, hon också;

Men nu, vid folkens jubel, vid de frias,
nu ber jag om en dag att gråta på,
en Petrus, som förnekat sin Messias.

C W A Strandberg:

Louis Philippe

Liksom ett stjärnskott plötsligen försvunnen
och snart förgäten som ett bortdött ljud,
en biltog konung lyssnar efter bud
om sanden i hans timglas är förrunnen.

Väl är hans tron en askhög, en förbrunnen,
väl har han blod uppå sin härskarskrud,
giganten, vilken reste sig mot Gud,
men kastades till marken övervunnen;

likväl är det en synd, att där han går
du än beler den gamles gråa hår,
än tömmer på hans hjässa vredens skålar.

Det är vad kvinnor skulle rodna för.
Den, Herran kastat blixten efter, bör
få lägga sig att dö i ro för nålar!

C W A Strandberg:

Till de känslosamma

I.

Förgråtne trubadur! Jag ser det gärna
och över dig jämväl mitt bifall strör,
när du din fantasi till spegel gör
åt varje liten mjältsjuk bygdens tärna.

Hon vet så väl det sköra glaset värna.
Att ej ett stoftgrand kommer innanför;
ja, solen själv hon där ej lida tör
i bredd med sina ögons dubbelstjärna.

Men om min sång ej trivs i jungfrubur,
om han bland skogens klyftor har sin källa
och speglar i sitt glas en vild natur;

låt honom dock uti sin art få gälla
och harmas ej, om för en sommarskur
han över sina bräddar skulle svälla!


II.

»Jag säger nej och tusen gånger nej!
Med politiken kyssas ej behagen.
Att jämt slå larm så här på ljusa dagen
kan passa för en islamitisk bej.

Nej, måla på ditt eget konterfej
och sitt så hela dagen om betagen
framför de bleka, intressanta dragen,
en man af tårar och förgät-mig-ej.

Men om nu Thor på sina viggar hamrar?
Ah, lappri! våra kloka mena än,
att det är någon väderkvarn, som slamrar.

Ty gubben - icke sant, I vise män? -
har gått till ro i sina stjärnekamrar
och om sin åska slagit dörrn igen!


III.

Du tog en uppsyn helt förnäm och kritisk
och gav oss ingen plats ibland poeter,
ty sången var ej nog bemängd med eter
och skalan icke godkänd moskovitisk.

Nu se dig kring i världen lika nitisk
och medgiv, att vi voro dock profeter;
lik mycket då, vad själva sången heter,
som din, sentimental, som min, politisk.

Det är också i solsken svalan tager
sin granna flykt och spänner sina senor
till lek och joller högt utöver parken;

men när det mulnar till och åskan drager
ur lidret fram sin vagn med blanka skenor,
så jagar samma fågel tätt vid marken.

C W A Strandberg:

Av mina kedjor jag ett radband gjorde

Av mina kedjor jag ett radband gjorde,
och vid var länk jag för den goda saken
om världens sista korståg Herran sporde,
då eldröd hane gal från marmortaken.

Han svarar ej. Nu föll den sista länken,
men Herran rör ej ens på ögonbrynen:
och står jag upp i vredesmod från bänken,
han ser ur solen vänligt mig i synen.

Lägg spiran bort, du slöa Gud! en annan
med vredens klubba världen nu behöver,
en Gud, som ej har solsken jämt på pannan
och med idyller våra männer söver.

O, jag vill kläda mina tankar vita
och sedan skicka ut dem kring all världen,
att fordra högt, som Petrus eremita,
det heligas förlossning genom svärden!

C W A Strandberg:

Min dom är fallen

Min dom är fallen. Jag mig ej beklagar,
hur långsamt timme efter timme skrider.
Ett mänskoliv är dock ett mått av dagar,
och varje mått sin råge får omsider.

På livstid: var det icke så han lydde,
min milda dom? Om bilan blev ej fråga.
För villebrådets varma blod man skydde,
men hålla det i bur de djärve våga.

I sanning, just en ädel bragd! På örnen
de unga vingarna man hånligt klipper
och binder honom vid en häck av törnen,
att dånet av hans flykt man höra slipper.

Och rycker han ibland med kraft i banden,
till slut ändå hans vingpar faller samman,
och när han trånsjuk vrider sig i sanden,
det är en kunglig ögonlust och gamman!

C W A Strandberg:

Förklaring

Vid kannan satt den gamle invaliden,
ett spefullt löje kring hans läppar lekte,
där han min bleka kind med handen smekte
och talte om den gamla, stora tiden.

»Jag ofta spillt mitt varma blod i striden,
jag stått där sol och krutrök hetast stekte;
men, gosse! säg, vem dina kinder blekte,
då svärdens tid är längese’n förliden?»

Jag såg den gamle under ögonbandet
och svarade, förrän han sluta hunnit,
i sinnet stolt och ödmjuk på en gång:

Har jag ej spillt mitt blod för fosterlandet?
I sanden har väl ej dess purpur runnit,
men det har strömmat, gubbe! i min sång.

C W A Strandberg:

Natursvärmaren

Jag sett hur dina steg du ofta ställer
hän till den ödsliga, den djupa skogen,
till marker, aldrig rispade av plogen,
där sällan kolargubbens yxa skräller.

Först där ditt hjärtas täckelse du fäller,
till samliv med naturen redobogen.
Men är du ej med människan förtrogen,
du blir det icke med naturen heller.

I bäcken, där i stilla lugn han rinner,
du älskar se, då sol i väster blöder:
Tror du att endast där en himmel brinner?

Gå in bland mänskovimlet som bland bröder,
i varje öga du en himmel finner,
om himlen i ditt eget öga glöder.

C W A Strandberg:

Nya vapen

Ej efter vapenärans tomma skal 

den nya tiden fikna händer sträckte, 

en bättre frukt världsanden henne räckte: 

begreppets guldfrukt, läskande och sval. 

Vi hava ingen stålblank vapensal 

och ej med lispundstunga svärd vi fäkte, 

för oss är själva gåsens tama släkte 

en vandrande, en fullsatt arsenal. 

Vårt svärd är pennan. Segrande arméer 

kring världen sända vi från våra rum: 

den tappra skaran man benämnt idéer. 

I barbariets natt, så dystert skum, 

har gåsen räddat, trots autodaféer, 

den fria tankens Capitolium.

C W A Strandberg:

Fornforskaren

Du står i sommarsolens heta brand 

och svettas, där i äkta mullvadsiver 

du fädrens tunga svärd och urnor river 

ur högens stilla djup med girig hand. 

Men tro mig du, i ättekullars sand 

sin stora dagbok Saga aldrig skriver, 

och hur du leta må, du gäckad bliver, 

om än du några bitar får ibland. 

Åt varje litet fynd du barnsligt glädes; 

men ger det då den bild, du sökt? O nej, 

ej ramen till den tavlan ens, jag rädes. 

Grip i din egen barm: och lever ej 

det sökta där, du finner ingenstädes 

den gamla nordiskhetens konterfej.

C W A Strandberg:

Förvänt till salighetens frukter gilja

Förvänt till salighetens frukter gilja 

en hop gudsnådeliga pietister, 

hur fyndigt än begreppets alla brister 

de fläkta bort med trones vita lilja. 

De säga sig en strid för anden vilja. 

Och dock den tappra skaran modet mister, 

så snart på deras bokstavstro man rister, 

och hotar dem från slentrianen skilja. 

De tro, att vanskött jord kan giva ränta, 

men vi ha lust att själva hacka tegen 

och låta egna skördar mogna där. 

De sitta makligt och på himlen vänta, 

oss lyster det att själva resa stegen, 

som upp till våra glada himlar bär.

C W A Strandberg:

Fattigdom och rikedom

»Min stackars gosse, det är just en jämmer
med dina underliga frihetsgriller.
Ditt armod illa till din lyra stämmer.

Var på din vakt mot svärmeriets giller,
(du mäktar ej dess alla vådor tälja),
att du må slippa hungerns bittra piller!

Men vill du ej ditt ord, din ande sälja,
så skall man brödet dig ur munnen rycka
och du får endast tårar kvar att svälja.»

Och rörd den gamle vännen ville trycka
min hand i sin: och stilla lyddes natten:
och nu jag viste vägen till min lycka.

Jag såg mig kring. Jag såg kring land och vatten
en sky av outsägligt svårmod simma,
och tårar blomman fångade i hatten.

Med ens begynte himlabågen glimma,
jag tyckte allting blev så ljust och soligt
där nyss ej varsnades en enda strimma:

och vände mig till gubben nu förtroligt,
som på sitt eget bröst sitt öga riktat,
där nu det irrade omkring oroligt.

Först nu min tro på eget armod sviktat,
och ej min lott mot hans jag bytte gärna:
En himmel full av stjärnor nyss jag diktat,

han drömde om en enda liten stjärna.

C W A Strandberg:

Utvandraren

Sol går ned och briggen svänger
långsamt blanka kopparbogen,
bakåt luta rår och stänger,
längtande på nytt till skogen.

Ned ifrån de branta åsar
springer vinden, som han brukar,
och med svalda kinder flåsar
i de buktigt spända dukar.

Under larmet, under bråket
lyssna än, trolöse broder,
till det sköna, kära språket,
rösten av en ädel moder.

Se dig om! Vart barndomsminne
gråtande står kvar på stranden
och med ångest i sitt sinne
räcker dig till avsked handen.

Bäcken ned mot havet trogen
springer efter dig och larmar.
Och den välbekanta skogen
sträcker mot dig sina armar.

Timra dig i nya länder
nya tjäll, uti rotundan
av en skog på västerstränder
- smärtan slipper du ej undan.

Armod ingen nesa giver:
Månen själv blev ofta hittad
i en rännsten, men han bliver
ren ändå och obesmittad.

Armod? Fast var sommar lade
för din fot sitt blomstervimmel?
Fast i ögats ram du hade
fången vinterns stjärnehimmel?

Fanns det ej på fosterjorden
något tak för dig i nöden?
Fanns det icke här i norden
rum för dina ben i döden?

C W A Strandberg:

Avsked

Egensinnigt och kallt blev mitt hjärta

sen jag började längta efter dina smekningar.
Mina systrar hava ännu icke märkt
att jag icke mera ser på dem...
Jag talar aldrig mer med någon...
Jag vet ej huru ofta
jag kysser den lilla kattungen som sover vid mitt bröst.
Gärna ville jag hava en smula ledsamt,
men mitt hjärta är lyckligt och skrattar åt allt.

Mina systrar, jag gör, vad jag aldrig har velat,
mina systrar, hållen mig tillbaka —
jag vill icke gå bort från eder.
När jag sluter mina ögon, står han framför mig,
jag har många tankar för honom och inga för alla de andra.
— — — — — — — — — — — — — — — — — —
Mitt liv har blivit hotfullt som en ovädershimmel,
mitt liv har blivit falskt som ett speglande vatten,
mitt liv går på en lina högt uppe i luften:
jag vågar icke se det.
Alla önskningar, jag hade i går,
sloka som de lägsta bladen på palmens stjälk,
alla böner, jag sände i går,
äro överflödiga och obesvarade.
Alla mina ord har jag tagit tillbaka,
och allt vad jag ägde har jag skänkt åt de fattiga,
som önskade mig lycka.
När jag riktigt tänker,
har jag ingenting kvar utav mig själv än mitt svarta hår,
mina två långa flätor, som glida som ormar.
Mina läppar hava blivit glödande kol,
jag minns ej mer, när de började brinna...
Förfärlig var den stora branden som lade min ungdom i aska.
Ack, det oundvikliga skall ske som ett svärdshugg —
jag går utan avsked och obemärkt,
jag går helt och kommer aldrig åter.

E Södergran

Solnedgång på havet

Jag ligger på kabelgattet
rökande »Fem blå bröder»
och tänker på intet.

Havet är grönt,
så dunkelt absintgrönt;
det är bittert som chlormagnesium
och saltare än chlornatrium;
det är kyskt som jodkalium;
och glömska, glömska
av stora synder och stora sorger
det ger endast havet,
och absint!

O du gröna absinthav,
o du stilla absintglömska,
döva mina sinnen
och låt mig somna i ro,
som förr jag somnade
över en artikel i
Revue des deux Mondes!

Sverige ligger som en rök,
som röken av en maduro-havanna,
och solen sitter däröver
som en halvsläckt cigarr,
men runt kring horisonten
stå brotten så röda
som bengaliska eldar
och lysa på eländet.

A Strindberg:

Jag såg ett träd

Jag såg ett träd som var större än alla andra
och hängde fullt av oåtkomliga kottar;
jag såg en stor kyrka med öppna dörrar
och alla som kommo ut voro bleka och starka
och färdiga att dö;
jag såg en kvinna som leende och sminkad
kastade tärning om sin lycka
och såg att hon förlorade.
En krets var dragen kring dessa ting
den ingen överträder.

E Södergran:

 

En önskan

Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt solar sig...
Där skulle jag sitta
med ett brev i barmen,
ett enda litet brev.
Så ser min dröm ut...

E Södergran:

Kärlek

Min själ var en ljusblå dräkt av himlens färg;
jag lämnade den på en klippa vid havet
och naken kom jag till dig och liknade en kvinna.
Och som en kvinna satt jag vid ditt bord
och drack en skål med vin och andades in doften av några rosor.
Du fann att jag var vacker och liknade något du sett i drömmen,
jag glömde allt, jag glömde min barndom och mitt hemland,
jag visste endast att dina smekningar höllo mig fången.
Och du tog leende en spegel och bad mig se mig själv.
Jag såg att mina skuldror voro gjorda av stoft och smulade sig sönder,
jag såg att min skönhet var sjuk och hade ingen vilja än — försvinna.
O, håll mig sluten i dina armar så fast att jag ingenting behöver.

E Södergran:

Drömmen

 

Jag drömde, att jag i en kyrka var.
Allt var där fint och putsat, rikt förgyllt,
bekväma bänkar för att sitta gott
och höra väl predikan, men för bönen
var illa sörjt, ej möjlighet att falla ned
på knä och bedja Gud. Där var församlad
en myckenhet av folk; man stod i gången;
man trängdes ända ned i vapenhuset.

På predikstolen trädde upp en man,
som valde för sitt tal ett sällsamt ämne.
Han sade: "herren Kristus lever ej;
i nitton sekel har han legat re´n
i graven. Allt är dikt, som gamla sägner
förtälja om hans gudom och hans verk,
hans underbara kraft, hans liv i döden.
Han var en vis som få, kanske som ingen,
och talar än ur graven höga ord
om dygd och last; och med ett svärmeri,
som vi berömme mer än efterfölje,
en andens värld han bygger här på jorden."

Och folket lyssnade med välbehag
till dessa ord från predikstolen. "Ingen",
man sade, "förr har rätt förstått vad Kristus
i sanning lärt; i två årtusenden
man därom tagit fel; nu bräcker dagen,
nu kommer sanningen först rätt till heders."

Man viskade belåtet, kände sig
så överlycklig vid det nya talet.
Men oförmärkt en efter annan smög
sig bort; den täta skaran glesnade
på gången, och i bänkarna man satt
allt mera rymligt; snart där skönjdes luckor
som blevo större mer och mer. Till slut
blev kyrkan tom; då, men ej förr, predikan
tog slut, upplöst i tusenfärgat ordsvall.

Emellertid var kyrkans glans förgången.
I sönderslagna fönster spunno spindlar
sin väv, och vinden blåste genom valven.
Som en ruin hon stod i natten, mörk
och dyster. 

- - - Se, då blev på en gång ljust.
Från altaret en helig glans sig göt.
Vem stod där, hög, förklarad? Herren själv.
Den döde - se, han levde! Till sin kyrka
han återkom och sökte än de sina.

Och här och där bland brutna pelare
steg fram en honom trogen själ som bidat
mitt i förnekelse och djupt förfall
hans återkomst. Med steg, bevingade
av helig fröjd, de flögo till hans möte.
Och snart de föllo ned vid altarringen -
en krans av alla åldrar, barn och gubbar,
den späda jungfrun i sin ålders vår
och bräcklig gumma, stödd mot nötta staven,
en vis, som fångats ej av tidens vishet,
en mäktig furste och den arme tiggarn.

Och till dem alla ned sig böjde Herren
och sade: "saliga de äro, som
ej se, men tro ändå." I vita kläder
de klädda blevo, och en helig glans
dem omslöt - och den glansen slog mitt öga.
Jag vaknade, och drömmen var försvunnen.

Ordet

"I begynnelsen" - så säger Skriften -
"Ordet var." Än hade Herrens bud
ej åt tiden utmätt gräns och skiften,
icke himlen klätt i stjärneskrud.
"Ordet var när Gud, och Gud var Ordet,
och igenom det är allting vordet",
vittnar så Johannes, lärd av Gud.

Hos den evige i himlens salar
änglar lyssnande kring tronen stå,
Skaparns tanke i hans "varde!" talar,
genom rymden sol och stjärnor gå;
och när mänskans värld i synd föröddes,
Ordet, som var Gud, i tiden föddes,
änglars lovsång hörde jorden då.

Är den tanken ej ett himmelskt minne:
Gud ej varder, men han var och är?
Månn ett ord ej själen sluter inne,
vilket vittne om sitt ursprung bär?
Var det stumt i tidens första stunder?
Är ett mänskoord ej självt ett under? -
Intet djur sig talets gåva lär.

Fåfängt söker du dess ursprung finna
inom mänskan. - Ställdes ock de tre,
härmning, syn och hörsel, fram; de hinna
icke till att rätt förklaring ge.
Som i sagan goda feer lova
barnet tjänster, sen med var sin gåva
till nyfödda anden komma de.

I en fornvärlds tempelgrus du finner
mången utdöd språkstams dunkla spår.
Månne dock, hur långt din forskning hinner,
mänsklighetens modersmål du når?
Mörka, djupa klyftor källan dölja;
floden ser du, ser, hur solljus bölja
hon kring jordens vida länder slår.

Är det "inre ord", som själen vårdar,
tills det träder ut i talets dräkt,
ej ett blomsterfrö ur Edens gårdar,
buret därifrån av andens fläkt!
Blommar stängeln, ack, vid hjärtats strider,
hur dess krona glans och vällukt sprider
i en värld, som Gud till liv har väckt!

Se, från vagnen, av keruber dragen,
går med facklan, tänd i osedd värld,
över Edens lunder sjätte dagen,
morgonljusning ger hans himlafärd.
Skapelsen ur fridfull slummer väckes;
och i tusen stämmors lovsång räckes
himlars Gud en tacksam offergärd.

För sin make trogna turturduvan
kuttrade vid källans lena brädd;
lärkan drillande flög upp från tuvan,
där hon hade rett sin gömda bädd;
biet träget flög i morgonvinden
ifrån ängens skatter hän till linden,
där hon doftrik stod, i blommor klädd.

Näktergalen slog i myrtenlunden,
till ett hem för ömma toner gjord;
siskan kvittrade i pinjen; stunden
var en andaktsstund för nyfödd jord.
Bäckens sorl utöver silversanden,
vindens susning mellan blomsterlanden,
allt var sång, men - sånger utan ord.

Själens röst var än ej uppenbarad
av den ande, som från himlen gått.
Världens tanke var ej än förklarad,
tingen hade sina namn ej fått.
Då flög vingat ut det första ordet
över mänskans läpp, ett vittne vordet
av en makt, åt henne given blott.

Sände Gud en ängel för att röra
hennes tunga med sin vinges fläkt?
Fick ett ord hon från hans himmel höra
för att klädas om i jordisk dräkt?
I det lufthav, henne gavs att andas,
har ej någon svallvåg, som där blandas
heligt minne av ett Eden väckt?

Dyra ord! Dig Herren gav att vara
fridens, sanningens och nådens tolk,
och du lägger lögnens dolda snara,
och du slipar hatets lömska dolk?
Nej, du får ej ned i stoftet dragas,
ljusets härold! Genom dig det dagas,
du förenar jordens spridda folk. -

Flyg, du gudasände, lyft din vinge!
Facklan tänd i själens mörker opp!
Intet våld din fria bana tvinge!
Vantrons bojor hämme ej ditt lopp!
Tvivlets demon tidena andar nära;
kom och gjut med himlens klara lära
i vart hjärta åter tro och hopp!

Nya under i naturen bådar
siarn, spanande i djupen ner.
Himlen han med skärpta synglas skådar
och till jorden närmar den allt mer.
Har han sagans gyllne tavlor funnit?
Överallt i sekler, som försvunnit,
spåren av den evige han ser.

Ord, som seglar ut på vida vågen
över världens hav, varthän det bär,
på ditt skepp har Herren spunnit tågen,
och hans "röda tråd" framglimmar där.
Lägger du vid hedendomens möte
himlens helga lära i dess sköte,
skall du känna, huru Gud är när.

För den sanning, du åt världen bringar,
striden ofta genom sekler går,
och på dystra, blodbestänkta vingar
vilar dagen över dina spår. -
Men i fridfullt hem, där kärlek andas
över dag, som skymmer, dag, som randas,
idel väna blommor blott du sår.

Ser du moderns fröjd, då hon får höra
första ordet ifrån barnets mund,
hur hon lyssnar med ett tjusat öra
på sin älsklings joller mången stund!
Hennes dar vid trogen makes sida
under ljuva samtal hädanskrida
och försköna trohetens förbund.

I det första, som hos barnet röjer
känslans uttryck, tankens förebud,
märker du, hur bön om skygd det höjer
just till dig i själva stämmans ljud?
Bör ej så, när dagen är förliden,
även mänskans sista ord i tiden
bliva bön om nåd och frid hos Gud?

På den våg, som mänskans öde väger,
tecknad lagen står, som Herrens agt;
tiden endast vansklig gåva äger,
för en vindfläkt dör dess blommas prakt.
Vågen sjunker, livets fröjd och lycka,
allt kan ögonblicket undanrycka
med ett enda ord, i vågskåln lagt.

Ynglingen ett väntat bud man räcker -
ser du, hur det darrar i hans hand!
Ovisshetens kval dess åsyn väcker:
göms ett ja, ett nej inom dess band?
- Ack, om allt, vad hoppet ljuvast tänkte,
var en hägring blott, som svekfullt blänkte,
var en drömd oas i öknens sand!

Tänk dig fången i den slutna cellen,
där till evighet blir timmens längd;
stumma vandra morgonen och kvällen;
väktarns läpp, liksom hans dörr, är stängd;
örat lyssnande vid muren ligger,
fåfängt om ett ord den arme tigger;
han i tystnans djup är innestängd.

Mot hans fönster dagens stråle faller;
lugnar ljuset ej den kvaldes bröst?
Fågeln sjunger utanför hans galler;
ger hans sång den fångne ingen tröst?
Nej, den mäktar ej hans längtan hämma;
vore det än näktergalens stämma,
den ersätter ej en mänskoröst. -

Vid sitt skrivbord sitter forskarn lutad;
natten om hans lampas sken du ser. -
Där naturens makt man trodde slutad,
dolda krafter anar han allt fler.
Vetenskapen villigt honom skänker
ariadnetråden, då han sänker
i naturens labyrint sig ner.

Upp han står, och segerglad han säger:
"Jag har funnit, vad på andens bud
jag har sökt; och nu ett ord jag äger
att kring världen gå i ljusets skrud;
se, där ute börjar dagen glimma!
Så har ock sin första morgonstrimma
varje nyfödd upptäckt, skänkt av Gud!"

I naturens värld sig ljuset höjer,
går i dunkel nejd från ort till ort;
mänskans ande dock en längtan röjer
efter högre ljus, än där hon sport.
Vad en vidgad forskning än besannar,
hennes sista ord som fråga stannar,
då hon nalkas gravens stängda port.

Väl om Gud hon sökt, och tidigt hämtar
ur hans ord odödlighetens hopp,
innan lampans sista låga flämtar,
tärd och slocknande i årens lopp!
Ej hon fruktar då, vad döden bådar;
hon med trons upplåtna öga skådar
evighetens morgonsol gå opp.

Falska läror smyga kring i tiden;
deras stämma blir i stormen spord.
Lyssna till, förr än din dag är liden,
vilken framtid bådas för vår jord!
Höj din röst, när mörkrets vävnad spinnes!
Strid för dygd och sanning! Seger vinnes
ofta av ett enda manligt ord.

A A Grafström:

Kristus sover i skeppet

Och med de sina steg han så om bord.
Och se, en väldig storm sin vinge sträckte
kring havet ut! Dess härar skeppet täckte.
En dödens härold i var våg blev spord.

Och lugnt han sov. Men med förtvivlans ord
lärjungarna omsider honom väckte.
Då stod han upp, och ut sin hand han räckte,
och på hans bud teg stormen, lydiggjord.

Så än, o Herre, när på hjärtats hav
det orofulla, stormen fasa breder,
du underbart din gudoms makt beseglar!

Ett ord av dig - och stormen tystnar av,
de stolta böljor sjunka ödmjukt neder,
och skönt sig himmelen i djupet speglar.

På knä

Han var så modig, så käck och stark,
han flög som storm över hed och mark
i vårens stolta dagar.
"Jag böjer ej knä", föll djärvt hans ord,
"för något i himmel eller på jord.
Min vilja själv ger lagar."

Så gick han om sommarn i doftande dal;
där sjöng för rosor en näktergal,
där log en svartögd tärna.
För svällande läppar och snövit barm
han föll på knä så blossande varm
och vart en slav så gärna.

Ack, rosorna vissnade dock till sist,
och svällande läppar sin purpur mist,
och tystad snart var sången.
Då vinkade äran i höstens dag;
han böjde knä för ett riddarslag,
i maktens fjättrar fången.

När vintern sin snö på hans hjässa tömt,
hans kraft var bruten, hans namn var glömt,
och sopat bort hans minne,
då föll förkrossad han sist på knä
för livets herre på korsets trä
med ödmjukt barnasinne.

På påskmorgonen

Nej, viken sorger! I dag är fest,

i dag må tystna båd kval och ånger.
En var må prisa, som han kan bäst,
vår Gud med ljuvliga sånger.

Ja, låt oss fröjdas av hjärtans grund,
ja, låt oss gladligen hålla påska
och vila, vila en liten stund
från livets mödor och brådska!

Hell, hell, uppståndelsens ljusa dag!
Bryt fram med ära i rena lågor!
Vid sinom tusende lärkors slag
bryt fram ur vaknande vågor!

"Han är uppstånden, han är ej här",
så änglastämman med fröjd predikar,
men hjärtat viskar: "han är oss när,
och vi hans bröder och likar."

Uppstånden är han, och solen går
för världen fram och hans ära prisar.
Och havet märker, att det blir vår
och bräcker buktande isar.

Men morgonvinden från skyn far ned
med svala vingarna frid att vifta,
och mellan vintern och våren fred
de väna granarna stifta.

Med snö på grönskande barr de stå,
vid roten sipporna bo i knoppar;
själv väcker drivan de späda små
med ljumma, glittrande droppar.

Vak upp, du blomma, var icke rädd!
Nu är det slut med båd död och dvala,
nu får du stå i din prydning klädd
i lunden gröna och svala.

Var tröst, mitt hjärta, du skall ej dö!
Allt mer och mer det med våren lider;
snart skall du glömma båd köld och snö
för blida midsommartider.

O ljuva sommar, o hjärtats vår,
från slagregn fri och från kvalm och åska,
hav tack! Jag torkar mitt ögas tår
och håller gladligen påska.

Han är uppstånden, den hjälte god,
den vårens furste förutan like.
Var tröst, min ande, och hav gott mod!
Du leva skall i hans rike.

E Björck:

Allt i livet är ej sol

Allt i livet är ej sol.

Allt i livet är ej natt,
som en morgonljusning klarnar
allt omkring oss småningom.

Allt i livet är ej vår.
Allt i livet vinter ej,
lev i kärlek - allt försmälter
i en solomstrålad tår.

Sök ej i det högsta allt,
i det lägsta bor ock Gud -
under jorden ligger graven,
är dock salighetens dörr.


J J Wecksell:

Pärlorna

Ett barn satt tyst i drömmar en dag vid älven blå
och log mot djupets ängel, som var ett barn också.

Ett pärlband barnet hade av finaste kristall,
så hade även bilden i vågen, klar och kall.

Och sorglöst efter annan en pärla barnet tog
och släppte ned mot ängeln, som där i djupet log.

Han återsände sina på samma tid och sätt,
men ack, på dem där uppe fann barnet aldrig rätt!

Snart kvar var blott en enda, helt sakta ned hon gled,
och nu stod barnet tomhänt och såg på ängeln ned.

Hans pärlband var försvunnet, just såsom barnets var,
och blott i stilla ögat stod nu en pärla klar.

Giv mig mitt pärlband åter, du ängel där i älv!
Så talte barnet sorgset till skuggan av sig själv.

Men ack, i samma stunden med vingen stormen rör
vid älvens lugna yta, och gyckelbilden dör!

Men barnet står och stirrar igenom tårar ned
uti det mörka djupet, dit varje pärla gled.

* * *

Som barnet sänker mången i tidens strida älv
ned sina dagars pärlor till skuggan av sig själv.

Först när den sista sjunker, och stormen vågen slår,
han blickar efter alla igenom sorgens tår.

Livets skola

Till en liten ö i havet
långt från ljusa fadersborgen
voro barnen fjärran sända
för att livets läxa lära,
för att späda krafter öva
och till huldrikt fadershjärta
kallas sen från strid och mödor
hem till oförgänglig högtid.
Några lekte glatt på stranden,
tänkte visst på hemmet föga,
byggde hus på lösa sanden,
sökte glitterguld i mullen.
Andra läste för att vinna
stundens lov, ej faderns bifall.
En satt tyst med tårfullt öga
med sin faders brev i handen;
läste om det tusen gånger,
kysste stilla ljuva orden;
ville ej med andra leka,
ej arbeta, endast blicka
drömmande mot blåa randen
av det kära, fjärran hemmet. -
O hur många skilda lynnen
ha ej barnen här på Tellus,
lilla ön i blåa rymden!
Vårens glada budskap kommer
hit med famnen full av sippor;
sommarns ängel ger oss rosor,
hösten mogna gyllne frukter;
vintern tänder sina julljus.
Alla hälsa de från hemmet,
glädjens, ljusets rika källa.
Regn och solsken, himlens vindar
fostra här de veka plantor,
ämnade för evig lustgård.
Barnen brottas, gråta, kivas,
leka, le, arbeta, hoppas,
till dess dödens ängel kommer
att dem hem från skolan hämta. -

Syster, blicka opp från orden,
som till tröst oss fadern givit!
Se dig om på denna jorden,
även här sitt namn han skrivit!
O, förakta ej de skänker,
som hans hulda tjänarinnor,
som natur och konst oss bjuda,
gläds åt deras vackra bilder!
Kom, det är mig gott att vila
hos naturen, vårdarinnan!
Jag vill lyss på hennes sagor;
mycket har hon att förtälja
om vår store faders godhet.
Tror du väl, han skulle neka
barnen att i oskuld leka?
Varför strödde han då rikligt
glans och fägring över jorden?
Skall ej skönhetssinnet övas
att den högsta skönhet fatta,
icke rena fröjder vårdas
för att stiga, mogna, höjas
till en evig salighet?
Skola vi ej lära älska
från det ringaste här nere
till det härliga där uppe?
Trodde jag som du, att tårar
blott, ej även glada löjen,
stämde in i jordens lovsång,
vore offer åt den högste;
o, då ville jag mig vända
bort från alla dessa skänker,
men jag kan ej tänka så.
Le emot mig, hulda syster,
lek med mig och hjälp mig sedan
tyda livets svåra läxa!
Gärna jag med dig vill läsa.
Här vi ana, men där uppe
lösas alla tidens gåtor.

T Knös:

Lugn i tron

När skuggor jorden hölja,
när dagens buller dör
och blott av flodens bölja
ett dunkelt brus jag hör,
från bädden jag mig höjer
och Sions harpa tar.
Ditt lov min själ förnöjer,
o skapare och far!

Och stjärnorna som tindra
i himlens blåa hus,
och vågorna som glindra
i månens helga ljus,
och asparna som bäva
med sakta suckars ljud,
och skuggorna som sväva,
allt prisar dig, o Gud!

Och paradisiskt stänker
en glädjedagg min hy.
I själen ro sig sänker
och sorg och smärtor fly.
Likt regnbegjutna stänglar
mitt hjärta lyfter sig,
och alla mörkrets änglar
förmå ej mer mot mig.


E J Stagnelius:

Längtan

"Jesus! Jesus!" suckar detta hjärta,
tryckt, förkrossat, dignande av smärta,
tärt av livets saknader och kval.
"Jesus! Jesus!" svara berg och dal.

Honom blott jag söker i naturen.
Se, hans kärlek strålar i azuren
milt från nattens silverstjärnor ner;
tårbestänkt i sipporna den ler.

Döende, i kvällens sol han skickar
ömhetens och tröstens hulda blickar,
står ånyo med förklarad kropp
levande i morgonsolen opp.

Han i skuggan till sitt bröst mig sluter,
i violen han sin anda gjuter,
och i daggens spridda silverflod
måla sig hans tårar och hans blod.

Säg, o värld: var skall jag finna Herran?
Mig så nära är han dock så fjärran.
Ej hans skugga blott i tidens älv,
honom vill jag finna - honom själv.

O, var blomstrar i hans armar friden? -
Slumrar du måhända midnattstiden,
gode herde, vid olivens stam?
Går bland dalens hjord Guds rena lamm?

Över allt hans milda röst mig kallar,
där bland liljor källans jaspis svallar,
där i ängens nardusrika vår
susande den gamle eken står.

Vart jag hastar, är han mig till möte;
högst på berget, djupt i däldens sköte
sträcker han sin kärleksrika famn,
viskar, Edens fläktar likt, mitt namn.

Viska ömt, att synden är förlåten!
Kyss från själens bleka kinder gråten,
och naturens stora harpa bjud
festligt sjunga Kristus och hans brud!

Kreaturens suckan

Vad suckar häcken,
vad nordans storm, som i tallen gnyr?
Vad viskar bäcken,
där genom dalen han sakta flyr?
Vad talar solen
från kungastolen,
vad nattens måne, som från polen
stum blickar ned i dalens vår?
Vad tänker rosen eller sippan?
Vad menar klippan,
där hotande och mörk hon står?

"Vi mena, vi tänka, vi sucka, vi tala:
o mänska, statt upp ur din nesliga dvala
och höj dig till urlivets riken igen!
Om själv till idéernas värld du vill flytta,
i ljusets idéer från mörkrets förbytta,
som du vi förklarade följa dig än.
Du själv i materiens bojor dig lade.
Ack, samma förfärliga öde vi hade,
ty följa vi måste, vart helst du oss för!
Gemensam är kraften, som magiskt oss driver.
Befria blott tingen, och frigjord du bliver;
befria dig själv, och du fria dem gör!"


E J Stagnelius:

Konstnärns dödsberedelse

Min långa levnads vilda fart sig saktar.
På stormigt hav i bräcklig båt jag hunnit
den hamn, där för var timma som försvunnit
jag dömas skall; och mörker porten vaktar.

Ej mer min konst förgudande betraktar
den fantasi, som, ack, så vådligt brunnit!
Jag ser de nät, som bildningsgåvan spunnit;
ty flärd är allt, vad här man skönast aktar.

I stolta tankar av min tjusnings villa,
vad bliven I vid tvenne dödars möte?
En är mig viss; den andra mig förskräcker.

Så vila, pensel, trogna mejsel! - Stilla
flyt hän, o själ, uti den kärleks sköte,
vars famn på korset dig sin fristad räcker.
 
P D A Atterbom:

Bön

Giv oss det goda, o Gud, om vi bedja därom eller icke.
Men det onda, om än vi begära det, vägra oss, Herre.

(Från grekiskan).

"Dömer icke, så varder I icke dömde."

Själv ärbar, döm dock ej så hårt den arma!
Låt Gud åtminstone få över henne,
den trolöst övergivna, sig förbarma.
För Adams barn vi alla oss bekänne;
men "den, som vet sig oförvitlig vara,
han kaste första stenen"; så den milde,
den ende från all synd, allt orent skilde,
åt hycklarskaran än i dag hörs svara.
Dock ej att lasten skydda är hans mening,
hans, som ej blott det yttre livets hälsa
bereda vill, men främst vår inre rening,
han, som att oss från syndens välde frälsa
själv tog på sig dess skuld och led dess smärta.
Han ber för oss och bär oss på sitt hjärta,
nu kommen att förlossa, ej att döma.
En dag likväl - o, må vi det ej glömma! -
han kring sin domstol samla skall oss alla,
och evig är den dom, som då skall falla.


F M Franzén:

Till en prosaförfattare

Hur tror du väl de Musor tre
von oben se dig an?
- En outsidder, säga de,
som icke grunden kan.
Vad tror du Bellman skulle sagt,
min store tvillingbror?
- Ett skriftspråk utan rim och takt
hör hemma på kontor.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Guldregn

Det skjuter på torget så friskt och sunt
ett Guldregn ur Rådhusrabatten...
Hur ofta jag gått kring detsamma runt
i drömmar, tills långt in på natten!
De gyllene klasarna gunga,
ett dallrande klockspel för sommarens vind.
Det är, som om trädet fått tunga
och viskade, böjt mot min kind:

"Du själv är i grunden ett guldregnsträd,
låt vara i djupare mening,
ur Musornas jord från en stängel späd
växt upp till poetisk förgrening.
Var dikt, som slår ut i extasen,
vad är den, om icke en klase av guld?
Och bringar i ljuset du klasen
för människokärlekens skuld."

Ja, kanske, ja, kanske har trädet rätt...
Har städse det varit min strävan
ge ut mig till bristning, å sådant sätt
att nästan ibland jag känt bävan.
Dock, - vet jag i dylika stunder,
att blyghet hos skalder är blott ett komplex.
Skall Diktkonsten icke gå under,
så gäller det: blomma och väx!

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Politik och poesi

Vad gagnar att varandra visa tänder

och köpslå visst parti mot visst parti?
O, kunde alla ta varann i händer
och såsom bröder tala poesi!...

Har högerns talman, hr professor Bagge,
månn´ i remissdebattens tummelscen
ej i sitt undre känt en liten tagge,
en hemlig längtan efter af Wirsen?

Har innerst i hr Andersson i Rasjön,
när av hr Bramstorp han som värst gjorts ner,
ej höjts en röst, att världen vore bra skön,
om något lästs i stället av Tegnér?

Nog skulle flera öron få hr Westman
och slippa skrapning för sin allmogfärg,
om han skanderade en så modest man
som lantlivsskildrar´n Herman Sätherberg.

Å tungan utav hr Per Albin Hansson
nog skulle mäktigt gripa, vitt omkring,
en skald och, som man säger, "t-s-n f-n" sån
som den titanske Per Albin Ling.

Ja, känner rätt jag t.o.m. hr Kilbom,
han skulle medge snart, att, hur det är,
han ej nått längre med bolv´sjitisk stilblom
än med citat av skalden Lucifer.

- - -

I varje hjärta ha Naturens händer
rett in ett förmak, fritt från politik.
Blott låten upp, I gode herrar ständer
och fyllen båda Kamrar med lyrik!

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Å klappbryggan

När sommarkvällen fäster
sin dagg på gräs och strån,
vill jag gå ner i väster
på bryggan uti ån.
Där vill jag helt försjunka
i hennes sagovärld
och höra vattnet klunka
och bringa vaggande min hyllningsgärd...

Du mosslupna flak, som å tusende sätt
mot stranden har gungande slagits
av generationer, som klappat sin tvätt,
och fartyg, då törn haver tagits
och last kastats upp, respektive utav,
- hur håller du samman och ej går i kvav,
när plankorna slå emot stranden?

Du kluckar av minnen från nederbördsår,
då mäktigt du steg i det höga
och låg som en ö, dit familjen en corps
får ut att picknicka och löga.
Du märkts utav torkår med lamslagen tvätt
och sjöfarten grusad så gott som komplett,
då plankorna gistnat i sanden...

Du gamla, du slitna kulturföremål,
håll ut å din post, den marina!
Sent komme den stormnatt, då mer du ej tål
att hänga i kedjorna dina
men kanske - o, ve - utför virvlande å
förs ner till en grannstad å lägre nivå,
där plankorna vigas åt branden!

När nattens skyar rämna
för månens silverälv,
jag har så svårt att lämna
den gamla åt sig själv.
Mig är som, när den smackar,
jag skiljs ifrån en vän.
Mig är som den mig tackar
och ber mig skvalpande gå hit igen.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):