Han var så modig, så käck och stark,
han flög som storm över hed och mark
i vårens stolta dagar.
"Jag böjer ej knä", föll djärvt hans ord,
"för något i himmel eller på jord.
Min vilja själv ger lagar."
Så gick han om sommarn i doftande dal;
där sjöng för rosor en näktergal,
där log en svartögd tärna.
För svällande läppar och snövit barm
han föll på knä så blossande varm
och vart en slav så gärna.
Ack, rosorna vissnade dock till sist,
och svällande läppar sin purpur mist,
och tystad snart var sången.
Då vinkade äran i höstens dag;
han böjde knä för ett riddarslag,
i maktens fjättrar fången.
När vintern sin snö på hans hjässa tömt,
hans kraft var bruten, hans namn var glömt,
och sopat bort hans minne,
då föll förkrossad han sist på knä
för livets herre på korsets trä
med ödmjukt barnasinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar