Lyckan kommer och vänder i dörren

Lyckan kommer

och vänder i dörren -
den Gud älskar
kan klara sig
lyckan förutan.

R P Olofsson:

Höjer jag Kristi lekamen

Höjer jag Kristi lekamen.

Att den inte bränner mig!

Att mina händer inte vissnar
under hettan

att mina ögon ej blir blinda
av Guds härlighet

att mina läppar vågar
detta glödande kol!

För eldens svalka
och min blindhets klarsyn
slår jag min panna
emot altarhällen
ordlös
inför att det finns
en så djärv tanke:

En Gud som vågar komma
utan villkor.

R P Olofsson:

Absolution

Du har snubblat fram
över syndabekännelsens
kullerstenar
och redan fallande
kastar du dig
mot avlösningens gröna matta.

Och jag vänder stolan
och räcker dig
förlåtelse
att du må resa dig upp.

En himlastege?

Eller en variation
på reptricket?

R P Olofsson:

Homilia

När prästen äntrade predikstolen

hade han
enligt god homiletisk ordning
delat sin predikan i tre delar -

en vidsynt och tolerant
för att bibehålla
sitt anseende
från studentåren

en fast och klar i läran
för att inte bli föraktad
av de högkyrkliga

och så en lyrisk och knepig tredje
avdelning
för att bevara
sitt skalderykte.

Denna predikan
inleddes med orden:
"Så säger Herren..."

(Publ m förf:s tillstånd)

R P Olofsson:

I princip

"Guds änglar håller vakt
när hans små är i sängarna" -
ungefär så
hörde jag just att Grundtvig sagt.

Värre är det på dagtid.
Uppenbart svårt har Vår Herre
att få sina änglar att teckna
ett med hänsyn till biltätheten
så oförmånligt kontrakt.

Och därför viker frekvensen
på änglar i samma takt
som motoriseringen ökar
i trakt efter trakt.

Annat var det på Grundtvigs tid.
Då hade änglarna makt,
utom mot lungsot och hungerdöd
och utom -
fast det var så länge sedan -
mot Herodes barnaslakt.

Men i princip
är det ingen ändring:
i princip
är det alltjämt så
som Grundtvig sagt.

R P Olofsson:

Lasarus är död

En sparv har fallit ur sin herres händeroch sparvens ungar ropar efter bröd.
Men Kristus ser det ej. En av hans vänner,
hans broder Lasarus är död.

Kring Kristi hjärta drages sorgens svarta
och obevekligt hårda ögla åt.
Nog känner han hur tungt det blir för Marta -
men inte därför faller han i gråt.

Han minns de ögonblicken, silvrigt korta,
då vart offentligt hölje kläddes av,
då kors och törne var i fjärran borta
och Gud var fri hos någon han höll av.

Han erfar, knivvasst, som för första gången
den lott som tillhör den av kvinna född:
att du som nyss steg in i fågelsången
ligger där plötsligt, tystad och förödd.

Om tusen år skall du ur markens matta
bli lyftad till det bo du fallit från
men det är nu jag ville se dig skratta,
för det är nu jag kallas Mänskoson!

Är det en frestelse, så vet, Maria,
att Mänskosonen ej kan motstå den
ty mina händer äger makt att fria
ur dödens blinda grepp sin ende vän...

- - -

O, broder Gud, min hand har varken
liv eller fäste i en landfast tro.
Fall med din övergivna sparv till marken
och göm den mjukt i dina händers bo!

R P Olofsson:

Idyll

"En sån idyll!" har resenären suckat
och stannat upp en stund
på Stora torget.

Kring gamla huse med sneda vinklar
står doften tung av
hägg och äppelblom
och vita båtar
lägger till i hamnen.

En sann idyll
försäkrar de som bor här,
ensamma kvinnor,
frånskilda och änkor,
folk med pension
och internatelever.

"Här bor en konstnär",
viskar guiden ivrigt,
"och här bor skalden den berömde..."

En syn för guider! Poeter
är poetiska och galna eller hur?
De hör idyllen till.
Och tvärtom?

En vacker morgon går idyllen sönder.
Pikanta ting:
delirium och horsbrott -
fast fasligt lite angenäma
i bekantskapskretsen.

Och harmset ökar
musslan sekretionen.
Irritationen isoleras
umgängesvant
inom ett skal av oskuld.

Hel är åter idyllen.

Len är pärlors gemenskap.

R P Olofsson:

Måsarna ligger som gräddklickar

Måsarna ligger som gräddklickar
i insjöns blåbärstallrik.
Trollkorna kommer för att dricka
blåser i soppan
och grädden far sin kos
faller ner i en annan trakt
utan trollkor.

Men där är människorna
mycket kloka
kallar grädden för måsar
och jagar dem
med hagelbössor
därför att de skiter
på badbryggorna.

R P Olofsson:

Vad vet en solros om stjärnor?

Vad vet en solros om stjärnor?

Stänger sitt öga för natten
och väntar på nästa morgon.

Den som sover om natten
tar aldrig mörkret
riktigt på allvar.

En parentes mellan ljus och ljus

Ett tankstreck i Gud.

R P Olofsson:

Afternoon

 

myggor knypplar över forsen
till en spets
av sommardofter

biet står på händer
i en blomkorg
gungar bräde med sig själv

västan vallar vita unglamm
över blåa hedar
visarna på kyrktornsuret
ser belåtna ut

klosterporten gäspar ljudligt
plirar rapande mot solen

det är dags för middagsvila

R P Olofsson:

(publ m tillstånd)

Bräckligt och tunt är vår kärleks hus

Bräckligt och tunt är vår kärleks hus
men ändå bär det knutar av ljus.

Vi bor här bara på nåder och lån
och måste snart flytta härifrån.

Och ändå är det som tiden stod still
för vi har ju ej annat att ty oss till

än detta hus med väggar av sång -
och ej som andras av stål och betong...

Och fast det är bräckligt så vill vi bo kvar
för det är ju det enda vår kärlek har

och vi får aldrig annat än detta hus
med väggar av sång och knutar av ljus...

R P Olofsson:

Blint trevar min mun

Blint trevar min mun
efter nattens spene.
Fingertoppar utan ro
söker läsa drömmens punktskrift.
Fåfängt sänker minnet sin håv
att fånga din spegling.

Någonstans finns du.
Någonstans pumpar ditt hjärta
blod till mitt ådernät:
jag vet - ty jag lever.

Saliga de, som icke se,
och dock tro.

R P Olofsson:

Ljug lite för mig

'

Ljug lite för mig -
säg att du älskar mig.
Läs en saga som slutar lyckligt.
Var inte så förbannat saklig!
Håll ett rysande griftetal
över vår kärlek,
dignande av rosor och liljor,
behängt med blåa kappor
från romantikens kulissvind!

Så att jag kan gå och läsa
på kransarna och säga:
- Det blev i alla fall en fin begravning!
Han var omtyckt
och skulle ha blitt nåt stort
om han hade fått leva.

Det är lögn

- men det lättar.

R P Olofsson:

En sorgsen fågel bor i dina ögon

En sorgsen fågel bor i dina ögon.
Den sitter stum ifrån den stund jag gav dig
ett stammande besked att jag höll av dig.

Du vet? Här slutar vägen innan den har funnits.
Vår kärlek skulle fått bli kvar vid drömmens flöden,
som vaken är den icke stark som döden...

R P Olofsson:

En liten pilt

Du skulle ha blivit en ädel man,
ditt fosterlands hopp och ära;
du skulle ha kunnat vad jag ej kan,
du skulle ha hunnit vad jag ej hann
i verk, i ord och i lära.
Men nu så slumrar du ljuvt och gott
i jordens sköte. Vad du förmått,
det var ett älskande löje blott.

Du skulle ha stått i de våras led,
den främste att faran trotsa.
Du skulle ha ljungat som blixten vred
på allt det mörka och usla ned,
att hämna och att förkrossa,
men nu så sover du späd och ung,
en bruten blomma i tuvans ljung,
du drömmens hjälte, du lekens kung!

Jag skulle ha sett ditt namn i glans,
odödligt för alla tider.
Man skulle ha sagt: en bragd ej fanns
mer ädel och stolt och stor än hans
i levnadens heta strider.
Men nu så vilar du utan namn,
förglömd och okänd i jordens hamn.
Din eftervärld är min tomma famn.

Du skulle ha stått med silverhår
i levnadens aftontimma
och sett tillbaka på långa år,
välsignad, älskad, och sett en tår
i barnabarns ögon glimma.
Men i din strålande morgonstund,
förrn livet börjat sin långa rund,
så kom den tidiga kvällens blund.

Du skulle ha tröstat mor och far
i sorgernas hårda stunder!
Du skulle ha lyckt vårt ögonpar
och stått med en tår vid graven kvar,
sen du oss gömt därinunder.
Nu är det vi, som med sorg stå här,
nu är det dig, som vi gömma där,
vår tår, som tuvan i blommor klär.

Dock - all din leende framtidsdröm,
den ljuva och stolta saga,
som kanske förgåtts i livets ström,
nu äga vi den så skön och öm,
nu kan hon ej mer bedraga.
Vi sörja vi att så rik du gått
bort från det svikande livets lott?
Sov gott, mitt älskade barn, sov gott!

Z Topelius:

Svenskan och finskan

Svenskan:
Unga kämpe, nyss från plogen yr och oförvägen trädd,
du vill bryta lans med gammal kämpe uti rustning klädd.
Du är ung och oerfaren, första lansen vare din,
må du minnas, att den starka, mera prövade är min.

Finskan:
Ung jag är, det är min stolthet; evigt ung vid folkets härd
sjöng jag sångens sköna drömmar, sjöng jag minnets undervärld,
väntade min tid - den kommit, ljungar fram med strålens makt,
och du bleknar under hjälmen trots din harm och ditt förakt.

Svenskan:
För ur sagans dunkla fornvärld sprakande ditt furubloss,
hög jag står i middagsglansen - sekler ligga mellan oss.
Skynda djärv, men vill du segra, mottag tacksam i ditt lopp
några ax av mina skördar, som i sekler vuxit opp.

Finskan:
Du har sångens bästa blommor, tankens högsta skatter fått,
jag har Finlands högsta kärlek - bytte ej med dig min lott.
Sakta kallnar bort ditt hjärta, gravens förgård öppnar sig
och du lämnar dina skatter - arvet åt vårt folk och mig.

Svenskan:
Ännu lever friskt mitt hjärta, slår i tusen ädla bröst;
också du har lärt dig älska tro och sanning av min röst.
Såg i morgon segerns fana på min grav du svaja glatt -
snart du dvaldes själv i mörker, mörkare än griftens natt.

Finskan:
Slår i tusen bröst ditt hjärta, dock min luft de leva av;
gav du tro och gav du sanning, kämparna för dem jag gav.
Brista skall din sträng förbrukad, men ej så den psalm och sång,
som vårt folk uti sin barndom hörde i din ton en gång.

Svenskan:
Leva de, så skall jag leva; faller jag, så faller du.
Mästarn är jag än den vise, lärjungen är du ännu.
Över oss stå högre makter, i vars tjänst vi gått och gå -
den, som längst och trognast tjänat, älska, värna de också.

Finskan:
Frihet, Sång och Sanning bära oss på evig gudaarm,
slå på språkens gyllne lyror, väcka liv i folkens barm,
skönast klingar då bland toner tonen om ett fosterland;
kan den tonen sant du klinga? - främling är du på vår strand.

Svenskan:
Hit jag kom som frö - en järnek står jag nu på stormigt skär,
fostrad här i strid och stormar, har ett fosterland ock här.
Lyft mig upp, om du förmår det, vräk mig sen i vredgat hav -
halva Finland med skall följa i min glömskas öppna grav.

Finskan:
Väl! jag står i landets hjärta - furan, evigt grön och stark;
stod förgäten, tung och isklädd - frisk ändå - i vildskön mark;
våren kommit, Finlands hjärta slår av kärlek, ljus och hopp -
och du drar din krona långsamt undan för min unga topp.

Svenskan:
Fäll din lans som min jag fäller - bådas udd är av demant.
Så de gåvos oss att strida för vad evigt är och sant.
Finland ge vi samma kärlek och förevigas i den -
och ju mer vi däråt offra, blomma vi dess högre än.

J J Wecksell:

Almqvist (Monolog).

Att våga eller icke är det första,
att lyckas eller icke är det andra,
och däremellan ligger handlingen.
I handling ligger livets makt, all lycka,
all ära och all rikedom. Blott den
bevisar att vi finnas. Vad är tänka?
Ett embryo till liv. - Vad samvetskval?
En sjuklig handlings mord emot sig själv.
Jag mycket tänkt, jag till exempel tänkt
att intet högre finnes än förnuftet.
Den tanken jag som mången övergivit
och flytt till tron, sagt där det högsta finns.
Och medan jag i tysta böner ligger
vid Kristi kors, så somnar jag och drömmer
om sköna kvinnor, guld och glada lag.
Ha! sällsamt huru fantasin dock flyger,
den gycklaren, och visar oss att allt
ett narrverk är. Och själva handlingen,
vad är den? En tillämpad fantasi.
En ny gestalt uti det fastlagsspel,
det brokiga, som heter livet eller,
med litet längre titel, mänsklighetens
utveckling till lycksalighet. Jag suttit
och målat mången tavla därifrån.
Det var min roll tills nu. Nu kommer där
en skurk och stör mig. Vad är mer naturligt
än att jag stöter honom i kulissen?
Det är en ursäkt dock som är för vanlig,
för platt. Ack, verklighetens värld är full
av bara platthet; skall man handla där,
så bli motiverna de gamla kända,
slutledningarna likaså. -
På sned är världens anlete och växer
på nytt på samma gamla sätt på sned.
Vad som var gott för några tusen år,
vad som var ont, anses så nästan än.
Väl pågår allt från tidens början dock
en sammansvärjning mot det evigt lika
och enahanda; jämt uppträda män,
som stämplas såsom rackare och bovar
för det de sökt att svänga om etiken
i stort, allt från sin urgrund. Jämte dem
finns andra dock som lyckats, stora kungar,
som mördat uti gross, bankirer fina,
som stulit uti stort, och filosofer
som ljugit i systemer. Hyggligt folk,
i sanning, fast misskända av partier.
Jag vet det finns ett ont, jag känner ju
att själv jag ämnar nu ett brott begå,
ett avbrott uti alltets jämna gång.
Och därför darrar jag. Allt kallas ont,
som gör en ont; men är min darrning över
och lyckas handlingen, så blir det onda
ett gott, och får jag samvetskval däröver,
så blir det åter ont. Så växlar hemskt
i världen livets ljuvt violblå färg -
och dock är nattvioln så ljuv en blomma.
Jag mycket älskat denna lilla blomma
och ämnar skriva en roman om den,
där hela handlingen sig vände blott
omkring en blomma, och där blomman vore
hjältinnan uti stycket, människorna
bisaker blott. En underbar intrig
och vackra ord - och under allt en tanke,
lösaktig, djurisk som en Messalinas.
Det vore ett problem; nå väl, låt se,
blott denna sak är över, skall jag börja
ta hand därom - men nu är giftet färdigt.

J J Wecksell:

Rorsmannen

Där satt vid rodret en sällsam figur
i oljerock och sydväst;
mot seglet slog smattrande regnets skur,
man sökte sig hem från en längre tur
och klandrade vädret som bäst.

Hans öga for över havet ut,
än fäste han uttryckslöst
sin blick på fockseglets vätta klut,
men stundom den dröjde en hel minut
på sällskapet halvt nervöst.

I fören bland packning och våta skot
trots regnet man gjort sig glad,
man skämtade högt över regnbyns hot
och tog under glam var störtsjö emot,
som båten på sida lad´.

Det mörknade redan på fjärdens våg,
augustinatten föll på;
för revat storsegel skötbåten låg,
och regnbyn ven uti tackel och tåg,
men rädd var ingen ändå.

Där kom en störtvåg med högrest krans
och slog över båtens stam
ett regn av skum, och det gick som en dans,
när ingen det med uti båten fanns,
som bragte sitt mod på skam.

"En bränning förut! Håll klart, låt gå!" -
och snart uppå annan bog
klöv skötbåten vågen. "Drag dikt, rätt så!
Ej skall någon stormby på båten rå,
när sådana tag man tog."

Kommandoorden dem ropade han
i oljerock och sydväst.
När båten vände och bränningen brann,
en blixt ur hans öga till fören hann
- det var som en stum protest.

Där satt hon så modig med kappan lätt
kring axlarna kastad blott,
det var som om vikingens brud man sett,
när land och föräldrar hon övergett
och till sjöss med sjökungen gått.

Men bruden, vikingens stolta brud,
hon vilade trygg sin arm
mot honom, som satt där, säll som en gud,
och tolkade tyst uti brutna ljud
sin kärlek, förtrogen och varm.

Det mörknar alltmera, men himlen ler
allt ljusare dem emot;
hur ljuvt att i dunklet, när ingen ser,
få trycka den hand hon så villigt ger,
det är bättre än tjäriga skot.

Men borta vid rodret en annan satt
i oljerock och sydväst
och vaktade vågen i becksvart natt
och bragte i säkerhet andras skatt
till lycka och bröllopsfest.

K A Tavaststjerna:

Transitofart

Det är frost och vinterskymning över Stockholms stad,
uppåt Söder tändas ljusen, blinka rad på rad,
djupt inunder ligger kajen i elektrisk, vit belysning,
medan strömmen uti slussen hindrar Mälarvattnets frysning.

Över hamnen ruvar mörkret, kolsvart i kontrast
mot den frost, i vinterliggarns tågverk hängt sig fast.
Som det tycks oändligt fjärran Blasiiholmens lyktor flämta,
och på Skeppsbron, under väntan, några tullbetjänter skämta.

Orofulla, svarta böljor vagga strandens ljus,
där det flyter såsom olja över deras brus,
men en liten skeppslanterna drager ut sin egen strimma,
där man redan uti mörkret dova kolvslag kan förnimma.

Och det växer fram ett skeppsskrov, rimmigt, frostigt vitt,
frusande i moln av ånga, nästan bortskymt titt.
Vitförsilvrat tågverk blänker av millioner iskristaller,
när ifrån elektrisk lampa spökvitt sken på prakten faller.

Vinterångaren från Finland! Emigranter, post...!
Finska bönder tullbehandlas: vadmalskläder, kost - !
Annorlunda fordomtima Finland sina söner sände
till det gamla moderlandet från sitt eget lands elände.

Emigrantagenten samlar skulderstarke män
lika talrikt såsom fordom själva konungen
- blott att vadmalsrocken icke byts mot galonerad jacka,
och att bonden icke haver någon kunglig nåd att tacka.

Och de gå i långa rader, seniga och små,
hundskinnsmössan bakut struken, lugna minen på,
packningen ej stort till hinder, sedelboken sydd i barmen,
fast beslutna att gå framåt - icke vika uti harmen!

Några barn och kvinnor följa gråa skaran åt.
En familj är hel och hållen uppå flyttningsstråt:
farmor själv, fast sextiårig, valde lott med den gemensam,
tog sin huskatt med på armen - skulle kiss bli hemma ensam!

Juleottans klockor ringa över hemmets is,
och man skönjer kyrkoljusen genom morgondis;
övergivet ligger torpet, kall är askan uppå härden,
far och mor och barn och farmor - till Amerika på färden!

Du mitt karga land, som bakar stenhårt mödans bröd,
sörj ej att du här går miste om ditt bästa stöd!
Du har offrat dina söner förr åt nationaliteten
- offra dem med dubbelt jämnmod, när det sker åt mänskligheten!

K A Tavaststjerna:

Vårt bröllop

Vårt bröllop, det stod en sommardag
vid älven med bruna vågen.
Blå sländorna flögo i korta slag,
du satt i en ekstock, bredvid dig satt jag,
och mellan oss guden med bågen.

Den lilla guden, som mest är blind,
såg nu vad vi båda ville,
han kysste dig lustigt på hår och på kind,
han log som en sol och flög som en vind
för att reda vårt bröllopsgille.

Det stod på holmen, dit ekan drev
vid strömkarlens bröllopspsalmer
bland bugande vass och prasslande säv
med solskensglitter på spindelväv
och svajande rörtofspalmer.

Vi hälsades höviskt av vide och al,
och göken, den listiga gästen,
den ringde tillsammans i skogens sal,
där myggen stod färdig till bröllopsbal
och en gran var den väntande prästen.

Vi föllo på knä. En tuva det var
den blomsterstickade pallen.
En alm var din mor, en lind var din far,
som tärnor och marskalkar, par om par,
fungerade björken och tallen.

Och så blev du min i lust, i lust,
välsignelsen läste en lärka,
vår bröllopsmiddag var skogarnas must,
vårt vin gav ett rodnande smultron, som just
vid din fot du råkade märka.

En talltrast stämde sin första fiol,
en bofink rörde sin andra,
då lyfte du lätt på din bröllopskjol
till vår polonäs över ängsviol,
till vår polonäs med varandra.

Men nere vid stranden gav spoven hals,
orkestern från fågelbona
föll in med vår brusande bröllopsvals,
så glädjen stod högt i varje talls
och var och en hängbjörks krona.

När solen var färdig att ändligt gå ned
och fåglarna sjungit sig hesa,
då följde vi andra brudpars sed
och anträdde djupt i skogens fred
vår härliga bröllopsresa.

K A Tavaststjerna:

Sollefteå

Mera gröna stupa ej några stränder,
ingen luft är högre och mera blå,
än där Ångermanälvens dalgång vänder
österut vid vackra Sollefteå.

Kvällen vilar luftig med lätta skyar
över fjärran fjällar och nära berg,
uppåt dalen slumrande stora byar
taga aftonrodnadens rosenfärg.

Älven ligger skummig med blanka fåror,
stranden stiger lummig med fågelsång,
helt melodiskt knarra en roddbåts åror,
och vid Multråberget blir skuggan lång.

Vita ångarn speglar i virvelvatten,
vita måsen seglar i kretsar kring;
efter älven följer den vita natten,
svalan söker boet i vackra sving.

Kom, min fe, som skänkt mig det högsta bästa:
ögats skönhetssyner och hjärtats fröjd
- du är den, som måste med diktarn fresta
ögonblickets fullhet på livets höjd!

Jag vill stilla tacka dig i den stilla
underbara natten, som nu är vår,
den är ingen dårande tankevilla
som med morgonsolen igen förgår.

Den är tvenne lyckliga hjärtans lycka,
den är livets skönhet, som ger sig själv.
Se, vår norna önskar vår levnad smycka
med en äkta pärla ur Norrlands älv!

Fröja själv vill visa sig oss bevågen,
virar av konvaljer de väna band,
vilkas doft skall stanna oss kvar i hågen
som en fläkt av sommar i sälla land.

K A Tavaststjerna:

I systrar, I bröder, I älskande par

Tre systrar de häckla sin moders lin,
Skön-Östan, Skön-Västan, Skön-Innerli´ fin.
De gnola vid häklan
en aftonens sång,
och aftonen lider och bliver så lång,
så lång.
I systrar, I jungfrur, vi gören I så?

Tre bröder de plöja sin faders mark,
Stark-Nolan, Stark-Sunan och Ytterli´ stark.
De tänka vid plogen
mång underlig ting,
och tankarna söka i bygden omkring,
omkring.
Så sägen, I gossar, vart tankarna gå?

I systrar, I bröder, I älskande par,
tag tiden i akt, den flyger och far!
Får elden i blodet
bli flammande röd,
den bränner till liv, den bränner till död,
till död.
I unga, som älsken, vad vänten I på?

M Lybeck:

Den dödsdömda tanken

Mästerman mig i fängelse har,
därför att alltför vida
ute på sanningens stigar jag var.
Ordets fruktade vapen jag bar,
friheten gick vid min sida.

Hela min unga kärlek jag bjöd
friheten, min förtrogna.
Svaret tog jag ur läpparnas glöd,
kände i blödande överflöd
kyssarnas druvor mogna.

Innan jag vaknade ur mitt rus,
avund stal mina vapen,
klädde mig i en fånges blus,
rövade friheten - solens ljus
slocknat i fångenskapen.

Mästerman lille, jag kan ej dö,
kan ej, om även jag ville.
Fåfängt jag slitit och sliter spö,
tag till bilan - din bila är slö:
akta dig, mästerman lille!

M Lybeck: