Vårt bröllop, det stod en sommardag
vid älven med bruna vågen.
Blå sländorna flögo i korta slag,
du satt i en ekstock, bredvid dig satt jag,
och mellan oss guden med bågen.
Den lilla guden, som mest är blind,
såg nu vad vi båda ville,
han kysste dig lustigt på hår och på kind,
han log som en sol och flög som en vind
för att reda vårt bröllopsgille.
Det stod på holmen, dit ekan drev
vid strömkarlens bröllopspsalmer
bland bugande vass och prasslande säv
med solskensglitter på spindelväv
och svajande rörtofspalmer.
Vi hälsades höviskt av vide och al,
och göken, den listiga gästen,
den ringde tillsammans i skogens sal,
där myggen stod färdig till bröllopsbal
och en gran var den väntande prästen.
Vi föllo på knä. En tuva det var
den blomsterstickade pallen.
En alm var din mor, en lind var din far,
som tärnor och marskalkar, par om par,
fungerade björken och tallen.
Och så blev du min i lust, i lust,
välsignelsen läste en lärka,
vår bröllopsmiddag var skogarnas must,
vårt vin gav ett rodnande smultron, som just
vid din fot du råkade märka.
En talltrast stämde sin första fiol,
en bofink rörde sin andra,
då lyfte du lätt på din bröllopskjol
till vår polonäs över ängsviol,
till vår polonäs med varandra.
Men nere vid stranden gav spoven hals,
orkestern från fågelbona
föll in med vår brusande bröllopsvals,
så glädjen stod högt i varje talls
och var och en hängbjörks krona.
När solen var färdig att ändligt gå ned
och fåglarna sjungit sig hesa,
då följde vi andra brudpars sed
och anträdde djupt i skogens fred
vår härliga bröllopsresa.
K A Tavaststjerna:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar