Benvenuto Cellini

 

»Cellini», sade kungen, »var nu man: 

du smitt för länge nipper åt behagen. 

Gjut nu en Zevs, vars make ej sett dagen!»

Frans hade talat. Konstnärn grep sig an. 

I formen re’n den heta massan rann, 

men, himmel! Bronsen är för knappt tilltagen! 

Skall allt förfelas, kungen bli bedragen? 

Vad gör Cellini -- ja, vad gjorde han? 

Han kastade sin verkstads bästa smycken 

i ugnens svalg -- och hel stod guden där, 

ett mästerverk, en grav för mästerstycken. 

Så rann mång’ gyllne ungdomsdröm i sär ...

men offret måste ske, som I väl veten, 

i liv och konst att nå helgjutenheten.

C Snoilsky:

Sommardag

 

Aldrig är daggen på lingonriset

som diamanter och pärlemor,
aldrig ser skogen ut på det viset,
när man blir stor!
Källblänk och solglimt och grön, sval skugga
djupt in där sagan bor!

Ingen frågar vart man tog vägen,
ingen vet var man är.
Trasten drillar, talför och trägen:
"Stanna då, stanna här!"
Djupare in bland skäggiga granar
stigen slingrande bär.

Aldrig fanns det ett tempel mer stilla
än längst uppe, där tallarna stå.
Kronornas kvistar blicken förvilla,
himlen är ändlöst blå.
Långt ner från ängarna röster höras,
liar och räfsor gå.

Än är så svinnande långt, långt borta
sorger av alla slag,
drömmen är evig, timmarna korta,
skogssus, bäcksorl och jag.
Dallrande luft för drömmar och vingar,
ljuvliga sommardag!

Kvällens rymd blir ett hav i flamma
ovanför däld och häll,
och på röster som ropa och glamma,
ekande djup och väll
bergets väldiga gråstensbringa
svarar, när det blir kväll.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

 

På fiske

 

Och nu är det sommar igen och hett,
så hett som i själva tropiken;
Men trevligt är det, fastän man blir svett,
ty gäddorna hoppa i viken.
Fast flugor och bromsar och mygg och bin
nu surra och svärma och sticka,
så tömmer i hettan jag glädjens vin
och tänker på henne — min flicka.

I fjol var jag ute vid saltsjövåg
och hälsade på lilla “Mutter”,
då fick jag draga i tackel och tåg
och segla min ståtliga kutter.
Nu är jag på landet, vi kom jag hit
från stranden där tusende vada,
där vågen gick hög och skummande vit?
Hur roligt var där ej att bada!

Välan, jag skall hava det gott ändå
och glömmer de hänsvunna dagar.
Jag får roa mig själv kan du förstå
i skogen och grönklädda hagar.
Jag stövlar i väg bort till insjöns strand
och i fria naturens sköte
fördriver jag tiden långt ifrån land
och vaktar mitt metspö och flöte.

Och bara det nappar så drar jag opp
en braxen, en gädda i båten.
Och blir det för varmt, då tar jag ett hopp
överbord, sen blir jag belåten.
Och nog finns väl någon på ödslig hed,
vars hjärta av levnadslust klappar,
som tycker om fiske och vill gå med
att fiska, om bara det nappar!

F A Bloom:

Ska hälsa så mycket från mor

 

Ska hälsa så mycket från mor,

som borta i trollberget bor,

att nu är smultrona mogna.

Sen göken i våras gol,

vi pysslat med dagg och sol

och vaktat snälla och trogna.

Nu lyser vår backe röd

med lockande överflöd

och mor har grädde och kaka.

Av hjortron är mossen full,

den glänser som bara gull.

Kom, snälla fröken, och smaka!

H Hamilton:

En vän

Har du en vän, en enda, vilken delar 

ditt hjärtas glädje, liksom dess bekymmer, 

en vän som stannar då all världen rymmer, 

ja, stannar, älskar, även då du felar; 

en vän som du kan visa dina tårar 

och säga fritt vad själen djupast ängslar, 

kan visa bojan som din ande fängslar 

och törnetaggen, vilken hjärtat sårar;  

då äger du en tröst i mörka stunder, 

ett mod, som under prövningen ej sviktar, 

en tro, som mitt i smärtan gör dig härdig; 

då skall i lidandet du ej gå under 

fast ödet sina pilar mot dig siktar; 

du segra skall och bliva vännen värdig. 

Saul

Fordom hördes konung Saul prisas utav alla munnar, 

lovet tystnat, nu man Davids ära överallt förkunnar. 

Denne unge herdegosse, som slog Goliat för pannan, 

han förstår att vinna folket för sig så som ingen annan. 

Kan det vara Davids lycka, som fördystrar mina dagar 

och de ändlöst långa nätter vilan från mitt läger jagar? 

- Nej; jag älskar denne yngling, även mig förmår han tjusa,

helst då han i kvällens stillhet låter harpans toner brusa.

Dock — jag vet att samma hjärta hat och kärlek gott kan rymma, 

i mitt bröst sig ofta röra känslor vredgade och grymma. 

Kom mig då ej nära, David, ty, vid Sauls kungakrona, 

med ditt liv det lätt kan hända du din djärvhet får försona. 

*

Fåfängt är att hejda strömmen, där han rastlös framåt ilar, 

fruktlöst är att binda tanken, han ej tröttnar eller vilar. 

Vartill tjänar dock att grubbla? Vartill kunna spörsmål båta? 

Ingen dödlig kan dock tyda livets underfulla gåta. 

I mitt hjärta tvenne väsens kamp och strid jag städs förnimmer,

av en snövit ängels vinge ser jag stundom svagt ett skimmer; 

bort det flyr, och ned jag stiger i de dolda , mörka trakter, 

där min själ i ångest brottas med de onda andemakter. 

I en sådan stund av mörker kastade jag handlöst spjutet; 

ville jag väl träffa David, ville jag hans blod se gjutet? 

Nej; jag kunde blott ej styra hatets känslor i mitt hjärta, 

sökte luft allenast giva åt min vrede och min smärta. 

Efter allt vad mig tillhörer sträcker denne yngling händer, 

Jonatan till sig han lockar och hans kärlek från mig vänder;  

nu min unga dotter Michal söker han ock från mig röva,  

till att gripa efter kronan torde han ej länge töva. 

Av min konungsliga mantel redan han en flik har skurit, 

och de tvedräktsfrön han sådde hava bittra frukter burit. 

Med var dag hans hop förstärkes , han är djärv och oförtruten,

jag är vorden svag och dådlös, innan kort min makt är bruten. 

Han skall segra, jag skall falla. Fåfängt är mot ödet spjärna; 

 hoppet mig ej längre dårar, ned hon gått, min blida stjärna.

Jakobs Gud mig övergivit, han ej ser till mina tåra, 

David nåd för honom funnit  — Gud förkastar och utkorar. 

Denne David han skall föra Israel till makt och lycka, 

skall vid folkets rop och jubel sig med segerkransen smycka; 

vad jag velat, men ej mäktat, skall han verka ocb fullborda, 

ty med nåd och kraft av höjden Herren kläda vill sin smorda. 

Underligt mig synes vara att ibland mitt hjärta längtar 

efter honom, som jag hatar, att det till försoning trängtar. 

Skall jag lyda känslans maning, honom till mig återkalla ? — 

Nej ! Nu tärningen är kastad. Må jag strida, må jag falla! 

Från det dunkla, djupa Hades hör jag röster, vilka tala: 

"Kom hit ned, här råder friden, bo bland oss i lunder svala! 

Saul, det är gott att somna för att ej på jorden vakna; 

du har intet där att vinna, intet som är värt stt sakna."

Dansbanans öde

Eskil i N. D. A. har observerat att ungdomen i Enånger rivit upp en dansbana och byggt en bastu av den, och har i anledning därav begått följande, som utan att vara något vidare, må återgivas såsom dock alltid varande ett kväde till den hälsingska dagskrönikan. 

I Enånger i Hälsingland en bastu har man byggt,

så folket kan i framtiden sig hålla rent och snyggt. 

Man eldar uti bastun och slår vatten på en häll,

och svettas så i ångorna varenda lördagskväll.

Men viljen I nu veta huru bastun man har gjort,

så är det en dansbana, som fanns på samma ort.

Där svettades man också fordom varje lördagskväll,

till tonerna utav fioler och av dragspelsgnäll.

Nu undras bara hur det går om ungdomen en dag

har tröttnat på att bada och vill svänga om ett slag.

Skall man då gå till bastun med sin lilla hjärtevän

och dansa uti ångorna i bara mässingen?

Tillbedjan

 

Som havet i julis solbris

så sval och berusande frisk är din kropp.

Snö och rosor.

Dagg i majskog, häggarna vid källan

ej så ljuvligt dofta 

som din doftande mun.

Bländande prakt av människa -

se stoftet, stoftet, där du träder,

kysser tillbedjande

stammande

slaven.

V Ekelund:

Den djupa sorgen

 

 

För flickorna, ack! vilken lyckosam tid

då kungssorg blir anlagd på nådig befallning!

De sy och de bråka och hoppas därvid

på stundande segrar, med barmen i svallning.

Ty sorgen förlänar så många behag,

den djupa i synnerhet. Leve då sorgen!

Men pappa får punga ut pengar var dag,

och har han ej, nödgas han taga på borgen.

Djup sorg är det samma, precist, som flanell,

man köper den alnvis där borta i boden,

och var och en laglydig liten mamsell

strax skyndar att klä sig på fastställda moden.

Med ögonen torra, med leende mun,

hon väntar vad verkan flanellen kan göra;

men pappa, den stackarn, beklagar den stund,

då sorgposten kom att hans kassa förstöra.

Nog kläder den också, den sorgen så djup.

Och "högst intressant" varje ansikte bliver,

och ofta, när Karon ror fram med sin slup,

att konungar taga, han fästmänner giver;

ty oemotståndlig blir oftast en mö,

då vitt, i sin sorg, på det svarta hon sätter.

Hon önskar, att konungar ofta må dö,

på det att kurtisen må leva dess bätter.

W v Braun:

På Klasdagen: Canticum Corybanticum

 

Canticum Corybanticum Bacchanticum Clerico-Potatorium Comessatorium Valedictorium Comitiale-Comicum Claespåhörnicum den 28 juli 1815

Qvid prius dicam solitis Parentis Laudibus? HORATIUS

Absint rixae, jurgia,
noeniae threni.
Adsint plena pocula
cum tormento leni;
proximusque proximum
rogitet fraterculum;
nonne plenum optimum,
ubi omnes pleni?

Frater! ego valeo;
bene est, si vales.
Bacchi sub auscpicio
omnes sunt aeuales.
Omnes ergo bibite,
jubilate, psallite;
omnes, omnes hodie
erimus mensales.

Psallite identidem;
vox solvatur muto;
salutate praesulem
Scypho, non minuto;
ejus quippe symbolum
est et erit: Homo sum
et a me alienum
nil humani puto.

Te conservent Superi,
Jacob Patriarcha!
Salvum, tutum, veluti
Noachum in archa.
Longum vitae pelagus
iterabis placidus,
tam Archiepiscopus,
qvam Symposiarcha!

Laetus atque viridis
huic tuae genti
Diu,  pater! intersis,
te suspicienti,
atque te, amabilem,
habileem, affabilem,
omnibus laetabilem,
sempeer reverenti!

Absolutum canticum,
fratres, tale qvale,
qvamvis non latinicum,
tamen cordiale.
Absoluta meta mox,
vultus trux, demissa vox,
rapta lux, propinqua nox,
et dicendum vale.

Fluat ergo fluidum;
(fluunt cuncta, patres!).
Ibi jam solatium
hauriamus, fratres!
Hauriamus ibidem
florem ac pinguedinem,
succum atque sanguinem,
qvo laetentur matres.

(Egen mel., alt. "Har du sett herr Kantarell")

J O Wallin:

På Esaias-dagen: Till Karolina W

då hon bad om författarens namnteckning

Blott mitt namn! Det är för litet,
föga ära det ditt skrivbord ger.
Ack, ett namn, av tadlet sönderslitet
eller vanställt av det falska nitet,
men här har du det -

E Tegnér:

George Washington

 

 

 

Svensk, fatta glaset i din hand

och klinga med amerikanarn

för fadren av hans fosterland,

den gamle, tappre samfundsdanarn!

Så högt i ärans Panteon,

som du din store Vasa ställer,

så han sin store Washington,

och bådas bröst av stolthet sväller.

O frihet, ur Guds hjärta ledd

att strömma i var mänskoåder,

för dig har havet ingen bredd

och jorden inga antipoder.

Evar du lyfter kämpens arm

mot dem, som mänskorätt förtrycka,

går pulsen hög, blir själen varm,

och ropet skallar: "Seger, lycka!"

Du var det, av vars riddarslag

han dubbades, den ädle hjälten,

som med tyranners nederlag

förhärligat virginska fälten.

Du var det, på vars bud han kom,

slog fienden och så till dalen

med Fabii lager vände om,

den borgerlige generalen.

Du var det, vilkens höga tolk

han blev och kändes på accenten,

när han gav lagar åt sitt folk,

den konungslige presidenten.

I fridens råd med samma mod

satt nu den vise i sin toga

som det, varmed den tappre stod

vid Trenton, Yorktown, Saratoga.

O, när i glömskans djupa famn

så mången storhetsbubbla brister

och månget firat furstenamn

sitt sken på minnets stjärnvalv mister,

då skall han, krönt av seklers lov,

bland de odödelige trona,

den konungen förutan hov,

förutan vakt och prakt och krona.

Vår känsla vallfar till hans stoft,

till hjältegraven, där han vilar.

Där sprids ej veka blommors doft,

där växa icke tårepilar,

men nit för frihet, lag och stat,

men tro och vänskap åt all världen

och arvet av evärdligt hat

till våldet, träldomen och flärden.

J O Wallin:

Minne

När dagens brus dött bort och skuggorna sig sänkt

på stadens stumma torg och gränder; 

när sömnen, mödans lön, åt alla trötta skänkt 

sin tröst och vilan återvänder; 

då, sömnlös, kvald, jag ser hur nattens väkter fram

i stilla tåg förbi mig draga, 

och hetsigare då, när jag är overksam, 

på hjärtat ångerns ormar gnaga. 

Drömbilder komma, fly. Min tanke, ängslad, trängd,

i tusen former tröst mig nekar, 

och minnet rullar upp en skrift av ändlös längd, 

på vilken tigande det pekar. 

Motvilligt läsande mitt livs osälla dikt, 

jag fruktar och förbannar detta; 

jag känner sorgens makt och gråter bitterligt, 

men ej ett ord jag bort kan tvätta.

A Pusjkin:

Putin är förfärligt from

 

Putin är förfärligt from,

Svenskbybornas helgedom

brann i drönarbombattack

den 1 juli - tack!

1885

blev den svenskbybornas hem.

Orgeln från Odessa var,

men inget är nu kvar. 

Kyrkans tretti första år 

i förklarat minne står. 

Världskrig sen, banditfason 

och rysk revolution.

1920-tal

blev en ändlös rad av kval.

Sista året drog man ut,

i Sverige var till slut.

Några for tillbaka, men

stalinterrorn tog de män

som var vuxna när de kom

och inte helt tänkt om.

Unga kommunister tog

så en traktor fram och drog

ner den gamla kyrkans torn,

i deras rygg ett horn.

Som kulturhus fick den stå,

i förfall se åren gå,

men på 90-talet den

blev satt i stånd igen.

Torn och spira, lökkupol,

kors med samma ändamål,

ortodox och lutheran

tog strid mot själva fan.

Nu när allt förstörts igen,

känns det som för länge sen:

här får inte mänskor bo

med kärlek, hopp och tro.

Men ett fritt Ukraina ska

byggas ur ruinerna

och Guds rike ska bestå

när annat ska förgå.

A Holmberg: