Nattvardsbarnen

Pingst, hänryckningens dag, var inne. Den lantliga kyrkan
stod vitmenad i morgonens sken. På spiran av tornet,
prydd med en tupp av metall, vårsolens vänliga lågor
glänste som tungor av eld, dem apostlarna skådade fordom.
Klar var himlen och blå, och Maj med rosor i hatten
stod i sin helgdagsskrud på landet, och vinden och bäcken
susade glädje och frid. Guds frid! med rosiga läppar
viskade blommornas folk, och muntert på gungande grenar
fåglarna sjöngo sin sång, en jublande hymn till den Högste.
Kyrkogården var sopad och ren. Så grann som en lövsal
stod dess åldriga port, och där innanför på vart järnkors
hängde en doftande krans, nyss bunden av älskande händer.
Själv solvisarn, som stod på en kulle emellan de döde
-- hade väl stått där i hundrade år --, var sirad med blommor.
Liksom den åldrige far, ett orakel i byn och i släkten,
som på sin födelsedag bekransas av barn och av barnbarn:
alltså stod där den gamle profet, och stum med sitt järnstift
pekte på tavlan av sten och mätte den växlande tiden,
medan runt om hans fot en evighet slumrade roligt.

Innantill var kyrkan ock prydd, ty i dag var den dagen,
då de unga, föräldrarnas hopp och himmelens kärlek,
skulle vid altarets fot förnya sitt döpelselöfte.
Därför var vinkel och vrå var fejad och putsad, och dammet
blåst från väggar och valv och från oljemålade bänkar.
Kyrkan stod som en blomsterparterr: lövhyddones högtid
såg man i levande bild. Ur adliga vapnet på muren
växte en buske af löv, och predikstolen av ekträd
grönskade ännu en gång, som fordom staven för Aron.
Bibeln därpå var sållad med blad, och försilvrade duvan,
fästad inunder dess tak, ett halsband hade av sippor.
Men i koret framför, kring altartavlan av Hörberg,
kröp en ofantelig krans: ljuslockiga huvu'n av änglar
tittade fram, som solen ur moln, ur det skuggiga lövverk.
Mässingskronan jämväl nyskurad blänkte från valvet,
och i stället för ljus pingstliljor i piporna sutto.

Redan klockorna gått och den vimlande skaran var samlad
fjärran från dalar och berg, att förnimma det heliga ordet.
Hör! då brusa med ens de mäktiga toner från orgeln,
sväva som röster från Gud, som osynliga andar i valvet.
Liksom Elias i skyn, då han kastade manteln ifrån sig,
alltså kastade sinnet sin jordiska dräkt, och med en röst
föll församlingen in och sjöng ett evärdeligt kväde
av den höge Wallin, av Davidsharpan i Norden,
stämt till Luthers koral, och sången på väldiga vingar
tog var levande själ och lyfte den stilla mot himlen,
och vart anlete sken som den heliges anlet på Tabor.

Se, då trädde där in i kyrkan den värdige lärarn.
Fader han nämndes och var i församlingen: kristelig enfald
klädde från huvud till fot den sjuttiårige gubben.
Vänlig var han att se, och glad som bebådelsens ängel
gick han bland skarorna fram, men därjämte tänkande allvar
låg på hans panna så klart, som på mossiga gravar ett solsken.
Som i ingivelsens stund -- en aftonrodnad, som bleknad
skimrar i menniskans själ ännu av skapelsedagen --
konstnärn, himmelens vän, sig tänker Johannes på Patmos,
grånad, med blicken mot himmelen höjd, så syntes den gamle,
sådan var ögonens glans, och sådant lockarnas silver.

Hela församlingen reste sig upp i numrerade bänkar.
Men med hjärtelig blick den gamle till höger, till vänster
vinkade hälsning och frid, och försvann i det innersta koret.

Enkel och högtidsfull gick nu den kristliga gudstjänst,
sånger och bön och till slut ett lågande tal av den gamle.
Månget bevekeligt ord och förmaning, tagen ur hjärtat,
föll som morgonens dagg, som manna i öknen, på folket.
Sedan, då allt var förbi, framträdde lärarn i koret,
följd av de unga dit upp. Till höger gossarna ställdes,
smärta gestalter med lockiga hår och med rosiga kinder.
Men till vänster om dem, där stodo de darrande liljor,
stänkta med morgonrodnadens färg, de sediga tärnor,
händerna knutna till bön och ögonen fästa på golvet.
Nu med frågor och svar begynte förhöret. I början
svarade barnen med brydd och stapplande stämma, men gubbens
vänliga blickar dem muntrade snart, och de eviga läror
flöto som källornas våg så klart från oskyldiga läppar.
Var gång svaret var slut och så ofta som Frälsaren nämndes,
gossarna bugade djupt sitt huvud och flickorna nego.
Vänlig läraren stod som en ljusets ängel ibland dem,
tydde för barnen det heliga ut, det högsta, i få ord,
grundligt, men enkelt och klart, ty allt det höga är enkelt
både i lära och sång, ett barn kan fatta dess mening.
Liksom den grönskande knopp utvecklas, när våren är inne,
blad framsticka vid blad och, värmda av strålande solen,
målas med purpur och gull, tills sist fulländade blomman
öppnar sin doftande kalk och vaggar med kronan i vinden:
så utvecklades här den kristliga salighetslära
stycke för stycke ur ungdomens själ. Föräldrarna alla
stodo i tårar bakom och gladdes åt träffande svaren.

Nu steg gubben för altaret upp: förvandlad på en gång
-- alltså syntes det mig -- var då den vänlige lärarn.
Hög som en Herrans profet, allvarlig som döden, som domen,
stod han, ett Guds ombud, ett prövande, skickat till jorden.
Blickar, skarpa som svärd, i genomskådade hjärtan
sköt han; hans stämma var djup, var dov som en åska på avstånd.
Alltså förvandlad med ens, han stod där och talte och sporde:
»Detta är fädernas tro, den tro, som apostlarna lärde,
detta är även den tro, vartill jag har döpt er, då än I
lågen vid mödrarnas barm och närmre till himmelens portar.
Slumrande lyfte er då den heliga kyrkan i skötet:
vaknade ären I nu, och ljuset med strålarna alla
regnar från himmelen ner; i dag på ungdomens tröskel
ställer hon ärligt er fria igen att pröva och välja,
ty hon vet ej av tvång, blott övertygelse vill hon.
Detta är prövningens stund, det är vändningspunkten av livet,
frö't till de kommande dar: oåterkalleligt flyger
ordet från läpparna nu: besinnen er, innan I svaren!
Tänken ej heller med svek att gäcka den spörjande lärarn,
skarpt är hans öga i dag, och förbannelse vilar på lögnen.
Börjen ej levnadens väg med en lögn; församlingen hör er;
syskon, föräldrar och släkt, vad kärt och heligt på jorden
finnes, det står för er syn som vittnen: den evige domarn
blickar ur solen till er, och ängeln, som står vid hans sida,
ristar bekännelsen in i evärdliga tavlor med eldskrift.

Alltså, tron I på Gud, på Fadern som skapade världen,
Sonen som frälsade den, och på Anden som enar dem båda?
Viljen I lova mig här -- ett heligt löfte! -- att älska
mer än det jordiska Gud, och var människa såsom en broder?
Viljen I lova mig här att bestyrka er tro med er levnad,
kärlekens himmelska tro, förlåta, fördraga och hoppas,
huru ert öde må bli, och att redliga vandra för Herran?
Viljen I lova mig det för Gud och för mänskor?» -- Med klar röst
svarade gossarna ja, och ja med viskande läppar
svarade flickorna ock. Då smälte på lärarens panna
molnet med åskorna i, och han talte med mildare stämma,
ljuvlig som aftonens fläkt, som harpor vid Babylons älvar:

»Varen mig hälsade då, välkomna till himmelens arvskap,
barn ej mer från i dag, men bröder och systrar i trone!
Dock -- varföre ej barn? Till barn hör himmelens rike.
Nere på jorden en samling av barn, och i himlen en fader,
styrande dem som sitt hus, förlåtande, straffande ömsom;
detta är människolevnadens bild, som Skriften har lärt oss.
Saliga äro de rena för Gud! På renhet och oskuld
vilar den kristliga tro, hon själv är ett barn ur det höga.
Starka som männer och fromma som barn, är summan av läran,
som den gudomlige lärt, och lidit och dött för på korset.
Ack! då I vandren i dag ur barndomens heliga fristad
ned och allt djupare ned i årens kyliga dalar,
o! hur kommen I snart, för snart, att längta tillbaka
upp till dess kullar igen, till de solbeglänsta, där straffet
stod som en fader för er, och förlåtelsen, klädd som en moder,
gav er att kyssa sin hand, och det älskande hjärtat var skuldfritt,
livet var lek, och er hand grep efter himmelens rosor!
Sjuttio år har jag levat alltre'n, den evige fadern
skänkte mig glädje och sorg, men livets skönaste stunder,
när jag blott såg dem i ögonen rätt, jag kände dem genast,
kände dem alla igen; de voro min barndoms bekanta.
Därföre, tagen därfrån till ledare livet igenom
bönen med blicken mot skyn och oskuld, människans barnbrud.
Oskuld, älskade barn, är en gäst från sällare världar,
skön med sin lilja i hand: på livets brusande vågor
gungar hon trygg, hon märker dem ej, hon sover i skeppet.
Lugn hon ser sig omkring i människovimlet: i öknen
stiga änglarna fram och tjäna henne, hon själv vet
ej sin härlighet av, men hon följer trogen och ödmjuk,
följer, så länge hon får, sin vän: förskjuten ej henne,
ty hon är kommen från Gud och hon har himmelens nycklar. --
Bönen är oskulds vän, och den villiga flyger beständigt
mellan jorden och skyn, hon är duvoposten till himlen.
Anden, en evighets son, landsflyktig och fjättrad i tiden,
rycker på kedjorna jämt och strävar som lågorna uppåt.
Ty än minnes han rörd sin faders boningar många,
minnes sitt fädernesland, där det blomstrade friskare blommor,
lyste en skönare sol, och han lekte med vingade änglar.
Då blir jorden för liten, för kvav, och till himmelen hemsjuk
längtar den vilsne igen, och andens längtan är andakt,
andakt heter hans skönaste stund: dess tunga är bönen.
Ack! när livets oändliga tyngd nedfaller uppå oss,
trycker till jorden vårt hopp och inunder jorden, i grafven,
väl är det skönt att bedja till Gud, ty de klagande barnen
visar han ej från sin dörr, men han tröstar och läker och hjälper.
Skönare är det likväl att bedja, när allting oss väl går,
bedja i lyckones dar, ty livets skönaste lycka
ligger på knä för den eviges tron, och med händerna knäppta
prisar hon, tacksam och rörd, det godas givare ensam.
Eller veten I, barn, ett gott, som ej kommer från Herran?
Vad har människan väl, den arma, som icke hon undfått?
Derföre, fallen i stoft, tillbedjan! Seraferna tillbe,
skyla med vingarna sex sitt anlet för glansen av den, som
hängde på intet sitt murarelod, då han murade världen.
Jorden bevittnar hans makt, och fästet förtäljer hans ära.
Släkten blomstra och dö, och stjärnorna falla från himlen
neder som vissnade blad, årtusen med döende tolvslag
lägga sig ned för hans fot, och han ser dem, men räknar dem icke.
Ho består för hans syn? Förfärligt är domarens allvar,
störtar de trotsiga ned med en vink: när han talar i vrede,
höjderna hoppa som kid och bergen springa som rådjur.
Dock -- vi frukten I eder, I barn? Den förskräcklige hämnarn
ack! han är kärlekens Gud: Guds röst var icke i jordskalv,
icke i eld eller storm, men hon var i den susande fläkten.
Kärlek är skapelsens rot, Guds väsen: oändliga världar
ligga som barn vid hans barm: han skapte dem endast fördenskull.
Endast att älska och älskas igen, han blåste sin anda
in i det slumrande stoft, och upprätt stod det och lade
handen på hjärtat och kände det varmt av den himmelska lågan.
Släcken den, släcken den ej! hon är andedräkten av livet,
kärlek är liv, men hatet är död. Ej fader, ej moder
älskade eder som Gud, ty att I mån saliga varda,
gav han sin endaste son. När han böjde sitt huvud i döden,
firade kärleken glad sin triumf; fullbordat var offret.
Se, då rämnar med hast förlåten i templet, som skilde
jorden och himmelen åt, och de döde stiga ur graven,
viskande sakta varann i örat med bleknade läppar
ordet, blott anat förut, till skapelsens gåta: försoning!
Kärlekens djup är försoningens djup, försoning är kärlek.
Därför, du människobarn, du älske förbarmande fadern,
vilj vad den helige vill, och av kärlek, men icke av fruktan:
fruktan är slavarnas dygd, men det älskande hjärtat är villigt;
var fullkommen för Gud, fullkommen är kärleken ensam.
Älskar du Gud som du bör, då älskar du bröderna även:
solen på himlen är en, och en är kärleken också.
Bär ej var mänsklig gestalt det gudomligas tecken på pannan?
Läser du ej i hans drag ditt ursprung? Seglar han icke
vilsen som du på ett främmande hav, och leda ej honom
samma stjärnor som dig? Vi skulle du hata din broder?
Hatar han dig, tillgiv! Det är skönt att dock stamma en bokstav
fram av den eviges språk: förlåtelse nämns det på jorden.
Känner du den, som förlät med törnekronan kring hjässan,
bad för sin fiende ömt, för sin bödel? Känner du honom?
Ack! du bekänner hans namn, så följ hans exempel tillika,
tänk om din broder ej argt, men överskyl med hans brister,
visa den irrande rätt; ty den gode, den himmelske herden
tog det förvillade lamm på sin arm och bar det till modern.
Detta är kärlekens frukt, och på frukterna känna vi honom. --
Kärlek hos Gud är de skapades väl, men kärlek hos mänskan
är en oändelig suck, han längtar och tål och fördrager,
lider, men glädes ändå, och med tårar i ögonen ler han.
Hopp, så heter hans jordiska lön. Det vänliga hoppet
gör vad det kan, ty det pekar alltjämt åt himlen och trofast
hugger sitt ankares tand i gravens djup, och därunder
diktar en skönare värld, ett dunkelt, men älskeligt skuggspel.
Släkten, bättre än vi, sig stött vid dess vacklande löften,
hade ej annat än hopp. Så prisom vår fader i höjden,
vilken har givit oss mer, ty för oss är hoppet förklarat,
famlar ej längre i natt, det är tro, det är levande visshet.
Tron är det klarnade hopp, hon är ljus, hon är kärlekens öga,
tyder den längtandes dröm och hugger dess syner i marmor.
Tro är levnadens sol, och dess anlete skiner som Mosis,
ty hon skådade Gud: den välbefästade himlen
drar hon med kedjor hit ner, och det nya Jerusalem sjunker
präktigt med portarna tolv, i gyllene skyar, till jorden.
Hänryckt vandrar hon där och betraktar de höga gestalter,
räds ej det vingade folk, hon är hemmastadd bland dem alla.
Därföre älsken och tron: då följer ock gärningen självmant,
likasom dagen med sol: det rätta är son av det goda,
kroppen till kärlekens själ; den kristliga gärning är endast
levande kärlek och tro, som blomman är levande våren.
Gärningen följer oss alla till Gud, där står hon och vittnar
ej vad hon syntes, men blott vad hon var: lycksalig är den, som
hör dess bekännelse trygg; hon är stum på jorden, tills döden
öppnar den tigandes mun: I barn, ej frukten I döden?
Döden är kärlekens bror, är dess tvillingbroder, allenast
mera allvarlig att se: med en kyss på bleknade läppar
tager han anden och far och vaggat på kärliga armar
ställer det frälsade barn, ett nyfött, fram för sin fader.
Redan jag hörer den kommandes dån, jag skymtar hans vingar,
svarta som natt, men med stjärnor uppå: jag fruktar ej honom.
Död är befrielse blott, är förbarmandet stumt: vid hans hjärta
lättare andas mitt svalkade bröst, och anlet mot anlet
skådar jag Gud som han är, en sol uppklarnad ur dimmor,
skådar jag seklernas ljus, dem jag älskat, de mäktiga själar,
ädlare, bättre än jag: förklarade stå de för tronen,
klädda i vitt och med harpor av gull, och sjunga en lovsång,
diktad i himmelens luft på det språk, som talas av änglar.
Eder jämväl, I älskade barn, upptager han en gång,
glömmer de tröttade ej: välkomna, I älskade, efter!
Glömmen till dess ej edernas helgd, förgäten ej löftet,
vandren i salighet hän och till salighet, akten ej jorden!
jorden är stoft, men himlen är ljus; jag har vigt er till himlen.
Hör mig, du världarnas Gud, du kärlekens eviga källa,
hör på din tjänares röst; jag skickar min bön i din himmel!
Låt mig ej sakna en dag för din tron en enda av dessa,
dem du förtrodde mig här; som en far har jag älskat dem alla.
Måtte de vittna för mig, att jag lärde dem vägen till livet
redligt, så långt jag förstod, av ditt ord, må de känna mig ännu,
falla till lärarens bröst, och jag ställa dem fram för ditt anlet
rena som nu, men blott prövade mer, och ropa med glädje:
Fader, si, jag är här, och barnen, som du mig har givit!» --

* * *

Gråtande talte han så, och nu på en vink av den gamle
knä vid knä de knöto en krans kring altarets rundel.
Knäböjd läste han då den heliga bönen, och sakta
läste de unga den med, och till slut med darrande stämma
lyste han himmelens frid, välsignelsen, över dem alla.
Skulle nu ändas hans värv för i dag; den kommande söndag
var för de unga bestämd att begå den heliga nattvard.
Plötsligt, som träffad ur skyn, stod läraren stilla och lade
handen på pannan och blickade upp: gudomliga tankar
flögo igenom hans själ, och förunderligt glänste hans ögon.
»Nästa söndag, vem vet, kanske jag vilar i graven,
kanske någon av er, en lilja bruten i förtid,
sänker sitt huvud till jord; vi dröjer jag, stunden är inne!
Hjärtat är varmt, jag vill så, ty i dag gror himmelens säde.
Vad jag begynt, fullbordar jag nu: för vad felat är däri,
svarar jag gamle för Gud och för högvördige fadern.
Sägen mig endast, I barn, I himlens medborgare nya,
ären I redo i dag att begå försoningens måltid?
Vad den betyder, I veten det väl, jag sade det ofta.
Nya förbundets symbol är hon, är försoningens tecken,
stiftad emellan himmel och jord. Den syndiga mänskan,
bort är hon kommen från Gud, från hans väsen. I dagarnas början
föll hon vid kunskapens träd, och det hänger sin krona utöver
fallet ännu: i tanken är fall, i hjärtat försoning.
Fallet oändeligt är, oändlig försoningen även.
Se, tillbaka, så långt som det gamla minnet, och framåt,
långt som det flygande hopp kan nå på tröttade vingar,
synd och försoning alltjämt gå människolifvet igenom.
Fullväxt synden är född, men försoningen slumrar i hjärtat,
tyst som det vaggade barn, och drömmer om himmel och änglar,
mäktar ej vakna till sans: hon är som de toner i harpan,
fängslade andar, som vänta alltjämt på befriarens finger.
Därför, älskade barn, nedsteg försoningens förste,
väckte den slumrande opp, och nu står hon med strålande ögon,
klara som himmelens valv, och kämpar med synden och segrar.
Neder till jorden han steg, och förklarad vände han därfrån,
icke från hjärtat likväl, ty där lever han ännu i Anden,
älskar, försonar alltjämt. Försoningen varar som tiden.
Därför, annammen med vördnad i dag dess synliga tecken!
Tecknet är dött, om ej saken har liv. Det eviga ljuset
är för de blinde ej till, men det föds av det seende ögat.
Icke i bröd och ej heller i vin, i det renade hjärtat
ligger förlåtelsen gömd: uppsåtet till bättring allena
adlar de jordiska frukter till himmelska ting och förtager
synden och syndenes lön. Blott kärlek med öppnade armar,
ångern, som gråter och ber, den prövade viljan, vars gull går
sovrat ur lågorna fram, med ett ord, den försonade mänskan
bryter försoningens bröd och dricker försoningens vinkalk.
Men den, som stiger hit fram ovärdig, med hatet i hjärtat,
gäckande mänskor och Gud, han är saker på Herrans lekamen,
saker på medlarens blod, han äter och dricker sig självom
döden och domen: därför bevare oss, himmelske Fader! --
Ären I redo, I barn, att begå försoningens måltid?»

Alltså han frågade rörd, och på en gång svarade barnen
med högtsnyftande ja! Då läste han bönerna alla,
läste instiftelsens ord, och in föll orgeln och sången:
»O! Guds heliga lamm, som förtager världenes synder,
hör oss, giv oss din frid, varkunna dig över oss alla!»
Gubben med darrande hand och med himmelska pärlor i ögat
fyllde nu kalk och patén och delte de mystiska gåvor.
O! då syntes det mig, som Gud med middagens öga
klarare såg i fönsterna in, och träden där ute
böjde sin grönskande topp, och gräset på gravarna skälvde.
Men hos de unga -- jag märkte det väl, jag kände det -- for en
rysning av salighet hän igenom isade lemmar.
Prydd som ett altar för dem stod grönskande jord, och däröver
öppnade himmelen sig, som för Stefanus fordom: de sågo
Fadern i strålande glans och Sonen till höger om honom;
under dem höra de harpornas klang, och änglar ur gullmoln
nicka dem broderligt till och vifta med vingar av purpur.

Slutat var lärarens värv, och med himlen i blick och i hjärtan
reste de unga sig upp, och gråtande böjde en var sig
neder att kyssa den vördades hand: men han tryckte dem alla
rörd till sitt hjärta och lade med bön välsignande händer
nu på de saliga bröst, nu på huvudets lockiga oskuld.

E Tegnér:

Helige Ande, låt nu ske

 

Helige Ande, låt nu ske

undret som väcker oss alla.
Låt Guds församling än få se
eld ifrån himmelen falla.
Oss ock ett styng i hjärtat giv,
stynget som blir vår själ till liv.
Helige Ande, hör oss.

Sanningens Ande, röj den nöd
som vi i hemlighet bära:
mänskan ej lever blott av bröd,
henne Guds ord måste nära.
Sänd oss en hunger runt kring jord
efter att höra Herrens ord.
Sanningens Ande, väck oss.

Helige Ande, låt din röst
högt om Guds gärningar tala.
Vittna för tron om korsets tröst,
krossade hjärtan hugsvala.
Visa oss Guds rättfärdighet,
låt oss få se hans salighet.
Helige Ande, fräls oss.

Kärlekens Ande, hand i hand
lär oss som syskon att vandra.
Samman oss bind med fridens band,
hjälp oss att älska varandra.
Styr våra steg i Jesu spår,
lär oss att bedja Fader vår.
Kärlekens Ande, led oss.

P Nilsson

Som sol om våren sticer

 

Som sol om våren stiger 

i makt mot himlens höjd 

och all naturen viger 

till livets nya fröjd, 

i själens riken Anden 

går fram med vårens bud: 

nu brista alla banden, 

nu skapar livets Gud. 

Som elden guldet renar, 

så Andens helga glöd 

med själen sig förenar,

att synden varder död. 

O salighet och fruktan, 

när Anden kommer när! 

O nåderika tuktan, 

o eld, som allt förtär! 

Vad intet öga spanar, 

vad intet öra hör,

vad ingen tanke anar, 

när Anden hjärtat rör, 

ur djupen uppenbaras, 

från höjden stiger ner: 

Guds hemlighet förklaras, 

och tvivel är ej mer. 

Du höga kraft, jag längtar 

åt dig att giva mig. 

Min ande törstar, trängtar 

att varda ett med dig. 

Din kärleks eld låt tändas, 

skriv i mitt bröst din lag. 

Min död i liv låt vändas, 

min natt bli salig dag. 

Guds Ande, du allena 

vårt släkte fria kan, 

från självisk lust oss rena 

och lösa hatets bann. 

Blott du kan folken lära 

med skilda tungors ljud

ett enigt lov hembära

åt allas Far och Gud.

Du klara gudomslåga,

du sol som vår vigt in,

Guds svar på livets fråga,

i våra själar brinn!

O kom att nu oss viga

till liv som död ej vet,

men utan gräns skall stiga

mot okänd härlighet.

N Beskow:

Kung Erik

Sakta glida vimpelprydda båtar, 

Mälarn speglar röda aftonskyn, 

åror plaska under valthornslåtar, 

lövskog doftar invid vattnets bryn. 

Fäll nu åran, slupen lägg på svaj -- 

Vagga utan mål en natt i vackra maj! 

Valthorn, tystna nu, 

eko, lyssna du: 

kung Erik leker på luta. 

Konung Erik på sin luta leker, 

lutan lagd på silkesstickat knä, 

och den vita handen välljud smeker 

fram ur silversträng och cederträ. 

Liten Karin lyssnar tyst därpå, 

tills i hennes ögon stora tårar stå. 

Är herdinnan min 

icke glad i sinn'? 

Kung Erik leker på luta. 

Fruktar du försåt ifrån min broder, 

hertig Rödskägg? Säg, min tankes sol! 

Än jag håller fast i rikets roder, 

än jag sitter på kung Göstas stol. 

Till dess dagen purprar bergets hatt, 

låt oss älska blott i vårens ljusa natt! 

Det är långt igen 

än till morgonen. 

Kung Erik leker på luta. 

Liten Karin, unge kungen ber dig: 

bliv du min, och Stockholms borg du får. 

Säg ett ord -- och jag guldkronan ger dig 

att förblekna kring ditt gyllne hår. 

Jag är Erik, vackra drömmars kung: 

smidd av månestrålar känns ej kronan tung. 

Gråt ej, barnet mitt, 

så blir riket ditt! 

Kung Erik leker på luta.

År 1935, i anslutning till prinsessan Ingrids giftermål med danske kronprins Frederik, gjorde Nils Hasselskog en travesti på Snoilskys dikt ovan, betitlad Prinsessan talar i radio.

 

C Snoilsky:

Ja, vi elsker detta landet

 

Ja, vi elsker dette landet,

som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Elsker, elsker det og tenker
på vår far og mor
og den saganatt som senker
drømme på vår jord.

Dette landet Harald berget
med sin kjemperad,
dette landet Håkon verget
medens Øyvind kvad;
Olav på det landet malte
korset med sitt blod,
fra dets høye Sverre talte
Roma midt imot.

Bønder sine økser brynte
hvor en hær dro frem,
Tordenskiold langs kysten lynte,
så den lystes hjem.
Kvinner selv stod opp og strede
som de vare menn;
andre kunne bare grede,
men det kom igjen!

Visstnok var vi ikke mange,
men vi strakk dog til,
da vi prøvdes noen gange,
og det stod på spill;
ti vi heller landet brente
enn det kom til fall;
husker bare hva som hendte
ned på Fredrikshald!

Hårde tider har vi døyet,
ble til sist forstøtt;
men i verste nød blåøyet
frihet ble oss født.
Det gav faderkraft å bære
hungersnød og krig,
det gav døden selv sin ære
– og det gav forlik.

Fienden sitt våpen kastet,
opp visiret for,
vi med undren mot ham hastet,
ti han var vår bror.
Drevne frem på stand av skammen
gikk vi søderpå;
nu vi står tre brødre sammen,
og skal sådan stå!

Norske mann i hus og hytte,
takk din store Gud!
Landet ville han beskytte,
skjønt det mørkt så ut.
Alt hva fedrene har kjempet,
mødrene har grett,
har den Herre stille lempet
så vi vant vår rett.

Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Og som fedres kamp har hevet
det av nød til seir,
også vi, når det blir krevet,
for dets fred slår leir.

B Bjørnson:

Kungsgatan

Även årets kungliga eriksgata rapporteras i våldsam fart (ca 100 km/t) framrusa genom en utvald del av landet.

Se, grus och gröda sprutar!

Hurra, för kungens stam!

Med hundratie knutar

far plikten vägen fram.

I Mjölby gick den sönder.

Chauffören var för tung.

Tänk, elva tusen bönder

i timmen. Vilken kung!

Minst nittitusen granar

har kungen åkt förbi 

och fyrahundra svanar

samt brygg- och mejeri.

Mjölkpallar! Artonhundra.

Runstenar: Tusensju.

Finns någon, må man undra,

som far så fort som DU!

Högt hurraropen skallar

idag och alla dar,

så länge det finns pallar

och dikeskanten kvar.

16/5 -53

S Dagerman:

Till en häst

De sista renhållningshästarna i Stockholms stad

har avslutat sin gärning.

I gryningen när man kom hem

rätt glad och illamående,

vid pass tre, fyra eller fem

fann man dig troget stående

vid tröskeln till sitt enkla hem

med kärra, tömmar, betsel, rem

och glo så förbrående.

Och mången tös vars älskling gått

för nåt som ej var illa ment

och väntande vid fönstret stått

och gråtit ögat torrt och rent

för allt som ej var illa ment,

hon hörde dina hovar blott

och visste då: Det är för sent.

I morgon natt vid timmen Blå

så skall det stå en traktor där

och den skall intet socker få,

då den en sådan faktor är

som socker inte biter på.

Men undertecknad tvivlar så 

på att man får en traktor kär.

8/5 -53

S Dagerman:

Nu har jag hunnit nära hamn i livet

Nu har jag hunnit nära hamn i livet, 

på bräcklig farkost över vreda vågor, 

och jag skall svara snart på domarns frågor 

om gott och ont, som vart av mig bedrivet. 

Förr var min själs begär åt konsten givet, 

och hjärtat fylldes blott av hennes lågor; — 

nu är det en utav dess största plågor, 

att så det vart på vilse bana drivet. 

Vad hjälper jordisk kärlek nu, den såta, 

då döden mig i dubbel skepnad motar? 

Den ena given är, den andra hotar. 

Ej pensel och ej mejsel mer mig båta, — 

nej, Herrens kärlek blott, som sig förbarmar, 

och som från korset bjuds med öppna armar.

Michelangelo:

Vårmorgon

Fall ned i den yttersta glömskan, du smutsiga minnesbok -
fall av som en trasig klädnad, du solkiga sorgedok!

I dag är himmelen vårblå, i dag är jag ung och fri -
Min nöds och försakelses tankar, mig flygen förbi, förbi!

Du ömmande barnsliga kärlek, av vilken min blick blev skum,
sjunk ner i växandets tystnad, i hjärtats djupaste rum!

Du skälvande längtan, släpp mig, var stilla och låt mig gå.
Nu kysser solen min panna och himlen är härligt blå.

Hur ljuvligt för den, som har släpat förhånad det sargande kors,
att varda en glittrande droppe i vårflodens sjungande fors.

Hur skönt att få vara i vinden, som leker bland knoppande trän,
en glättig och klingande visa, ej aktande vad och varthän.

Hur lyckligt att glömma de trälbundna tidernas mörker och svält
och varda lik lärkan, som stiger mot skyn över blommande fält!

 R Jändel:

En plöjarevisa om våren

 

Tranorna kommit och isarna gått
och vårens våg går mot norden.
När mitt lilla rikes gränser den nått
är det tid sätta plogen i jorden.

Där solen blottar av åker en flik
gå raska hästar och karlar,
och soldränkt vårluft är full av musik
av lärkor och visslande harar.

Lugn följer jag plogen med jämna steg
och tyst lägger fåra till fåra
och tänker på dem som plöjt samma teg
i tider värre än våra.

Till börden är jag en plöjareman
av landets yppersta adel.
En plöjareman och en röjareman
förutan fruktan och tadel.

Min vapensköld är en blänkande bill
som skurats av släkt efter släkte.
Och aldrig en fläck på den skölden synts till
så långt som anträdet räckte.

I ljusa dagar en solbränd hand
jag knyter om blanknötta hornet.
Som redlig man vill jag plöja mitt land
och reda till jorden för kornet.

All förna och stubbar och skräp från i fjol
att multna i jorden jag gömmer,
nya löften ger majdagens sol,
om nya skördar jag drömmer.

Mitt sinne fylls av ett vårligt hopp
och jubel förutan all ände,
när solen river ur plöjarens kropp
all vinterns värk och elände.

Luften dallrar av ångande mull -
av kraft som vill alstra och skänka
för plöjarens möda hans lada full
när Brittmässlöven de blänka.

De bli till sång alla ljuden jag hör
med rytm av vickande bogar -
från täppor och vretar en arbetets kör -
en hymn till skärande plogar.

Carl Larsson i By: 

Häggen blommar på Östermalmsgatan

 

Idag är solen stor

och jag dess lillebror.
Goddag, fru Andersson,
var kommer hon ifrån,
så jordgubbsglad,
och rund och sund
av alla wienerbröd.
Idag slog häggen ut
så vit och mjäll som ingen hägg förut.
Ack, vilken kungadag!
Och nu får ingen sörja
på ett litet, litet tag.
God dag, herr Doktor
och Hovpredikant,
skall vi slå vad om påven
och en elefant?
Idag slog häggen ut,
och det är riktigt sant.

Gullvivan

 

Den späda sylfiden med lockar av guld
tror sig vila i gudarnes lund;
den lyckliga känner ej smärta, ej skuld,
Gullvivan förtrolig och huld!

Lätt målas på ögats spelande grund
de unga känslornas spår,
och morgonens yngling med rosenmund
bortkysser var vällustig tår.

Med vin kommer bäcken och sjunger: 'Drick!'
och bjuder sitt kyliga bad;
till havet försvann han undan din blick,
till modren han gick!

Han skyndar tillbaka, berättar dig glad
de sagor i hemmet han lärt,
och gräsen dela, med lyssnande blad,
den ro, han de små har beskärt.

Vad längtar du, lilla, vem väntar din knopp?
Ser du Maj i fjärilsgestalt?
Räck vingade blomman din saffrankopp,
hon är trött av sitt lopp!

När natten stundar, och hjärtat blir kallt,
hon dör vid ditt stelnade sköt,
och Psyke, som gissa vill gåtan av allt,
är ej längre den Psyke, som njöt.

Vad talar du, främling? Vad grubblar du, tung,
om mitt öde, om framtid och kval?
Är himlen ej blå? Är du själv icke ung?
Lev, älska och sjung!

De gyllne små nycklar till sommarens sal
mig himmelens drottning har räckt:
kom, tag dem; läs opp dem; där står, till ditt val,
otaliga skönheters släkt.

P D A Atterbom:

Kärlekshistoria

 

1

Interiör

Det droppar ur en vattenledningskran

och susar i ett rör.

Nu visslar någon annan enslig fan

vid lyktan utanför.

Men hjärtat driver kring i skogen,

är rödögt och har svans.

Så är det: vara något trogen

men ha det ingenstans.

Att vilja ut ifrån det dryga,

privata jagets ring.

Man är en fågel som ska flyga;

ett jag är ingenting.

Hör! Det har börjat regna - vårligen!

Det knaprar fönstret blött.

Ä, sånt här måste komma årligen,

i maj är mänskan trött.

2

Försommarafton

Kring dessa aftnars enkla ting

står plötsligt vårlig silverdager!

Ty se hur två gestalter kring sig drager

med tafatt ömma ord en magisk ring.

Och ljuv som sommarnattens regn

är handens lek i dunklets hägn.

Kvällsrymden utanför står vit och vid,

i deras sinnens nakna blomningstid.

3

Nattligt besök i skafferiet

Och detta kunde kallas vid det bleka

och heta söndagsnamnet sakrament:

han vaknade, gick upp och tog en smeka

och drack en pilsner. När han sedan tänt

en cigarett och ställt sitt väckarur,

satt han en stund. Hon snusade så smått,

och sjöng i strupen lite likt ett djur,

och log halvsovande, och mådde gott.

Till slut så vart det såna mindre ting

- ja, han har glömt hur stort det större var!

Och det han önskar kan han hålla kring

och hålla fast, så han får ha det kvar.

Att av sin ensamhet hans hjärta brändes,

det minns han inte längre hur det kändes.

Han längtar inte efter någonting

som inte ryms ini hans armars ring.

Thorsten Jonsson:

Glädje, du är Gudaflamman

 

Glädje, du är gudaflamman,

himladotter skön och klar!
Eld och lågor vi tillsammans
når din boning underbar.
Öster, väster, norr och söder
samlar din förtrollning här.
Alla människor blir bröder
när din mjuka vinge bär.

Se även Vi hör hemma i Europa

F Schiller:

Fred 1945

 

Så blev det plötsligt tyst i sinnevärlden.

Kulan dog i mitraljösens rör.

Brått rann blodet på förbrända gärden,

såsom ju händer när som någon dör.

Kanonen teg; det kunde den behöva.

Den pratade för länge utan punkt.

Tvärt stryptes dånet. Blev vi döva?

Det blev så konstigt tyst och lugnt.

Tom blev rymden. Inga bombmaskiner

for under solens gula spett.

Vi skilde sakta våra rumsgardiner,.

Vad är det för ett misstag som har skett?

Ah, sömnen tar sin tid i Törnrosriket.

Är vi vakna eller drömmer vi?

Tyst ligger en soldat på rygg i diket,

en mycket stillsam drömmens dementi.

Så blev det klarlagt för var man i staten,

snabbt kom en duva till oss ned.

Blaserad ligger i sitt hål soldaten.

För honom var det ganska länge fred.

8/5 -45

S Dagerman:

Har du vandrat över fälten

 

Har du vandrat över fälten 

någon majdag klar och varm, 

har du sett den späda grönskan 

spira upp ur jordens barm, 

har du skådat lundens knoppning 

och den lösta flodens språng, 

har du lyssnat till den glada 

fågelskarans hemkomstsång? 

O, då vet du vad en vårdag 

i den höga norden är, 

och då anar du måhända 

vad det löftet innebär: 

”Ödemarken skall ock glädjas, 

blomstra som en lilja än.

Libanons och Karmels skönhet 

Herren giva skall åt den.”

L Sandell:

Korgen

 

Ur Erotiska sånger av U.C.W., Stockholm 1799

I maj, otålig och allena, 

min korg med blommor fyllde jag, 

min suck, med näktergalens slag, 

flög att i lunden sig förena. 

Alin på ängen fåfängt sökte,

på kullens höjd, och fann mig ej, 

men den förvägne mötte mej 

där bäcken sig bland viden krökte. 

Ett år han följt mig, öm och trägen: 

jag skämtat med hans bön och hot; 

men nu han, störtad till min fot, 

fann mig i skuggan så förlägen. 

Jag darrade och kinden glödde, 

jag ville fly – han höll mig kvar, 

mig kyssande på tuvan bar, 

och mina blommor där förströdde. 

Han mig i sina armar snärde, 

och gäckande min gråt belog, 

och sedan grymt den blomman tog, 

som gjorde hela korgens värde. 

I unga flickor, frukten listen 

och faran av en skuggrik lund; 

ty korg och blommor samma stund 

ni stackare så vådligt misten. 

U C Widström:

Ingen plats

Platsbristen på landets sjukhus

är större än någonsin.

Trångt är om saligheten

och till och med helgon står kö.

Ingenstans har vi att leva.

Ingenstans har vi att dö.

Stackars hjärtsjuka Lundström,

ditt liv är en trängselstrapats.

För hundar finns det nog kojor,

men för människor finns inte plats.

För kanonen gick det att hitta

en sovplats när allt kom omkring,

men människan är ju för liten,

hon är ju rakt ingenting.

Hon är ju så liten - och ändå 

så tar hon sån plats i en kö.

Vi står i kö för att födas.

Vi står i kö för att dö.

5/5- 47

S Dagerman:

Årets saga: maj

 

"Kära fru Björk, 

stå inte mörk, 

slå ut dina ljusgröna lockar!

Se hasselhängen och gullvivegull,

se hela marken av vitsippor full

och pilar som artigt bockar!

Slå ut dina tusende ljusgröna blad,

då först kan all världen bli glittrande glad."

Bedjande stå

gullvivor små,

violer med hatten i nacken.

Nu skrattar björken, då brister var knopp,

Seså, nu lyser hon grön i sin topp,

då blir det en glädje i backen!

Se gökärt med gullvivor ta sig en sväng,

snart ringer konvaljer med klockor på sträng.

E Beskow:

Hamstraren

Hamstraren, det bekanta kristidsdjuret, har inför den

hotande livsmedelskrisen åter trätt i aktion.

Nu kan Johansson lugnt få svälta ihjäl.

Handelsman, bomma och stäng!

Själv har jag bitti kilo kanel

i en låda under min säng.

Nu kan Pettersson gärna vittna av svält.

Det rår jag tyvärr inte för.

Själv har jag tämligen hyggligt ställt.

Jag sover på fyra ton smör.

Tyvärr tar luften i våningen slut.

Jag kvävs och jag blånar och dör.

Aldrig mera så kommer jag ut,

ty fläskkotletter står för.

Ack, hunne jag viska till min kusin,

innan min stängel går av:

Packa min kista med ägg och sardin

och skotta kabel i min grav!

4/5 -53

S Dagerman: