Videt

 

Videt har ställt sig ytterst 

på branten mot kalfjället, 

en utpost mot trädlösheten

och djupen,

risigt,

kuvat men okuvligt.

Det håller stånd på gruset

med frysande blad,

och uthärdar gråludet snålblåsten

stormdagen

och rymdernas tryck.

Gräset under nordans steg

betygar dess tålamod.

Videt talar eftertänksamt

i sitt saktmodiga sus.

"Någon måste vara ytterst",

förklarar det sitt öde, "utanför

den innersta gemenskapen.

Någon

måste vaka mot ödsligheten,

stanna hukad under stjärnorna

och vindens hand,

kura ihop under tystnaden.

Någon måste vara märket vid djupet

en grå vakt."

Videt bevarar den omistliga skönheten¨

genom förblivandet

ytterst mot det outhärdliga.

T Nilsson: