På min flickas vita hand,
vid en ljusblå ådras rand,
satte sig helt nyss en mygga.
Skall jag slå ihjäl den stygga?
Varför är jag nu så god,
utan vrede, utan mod! —
Den en fridlyst fristad funnit,
Notre Dames beskydd den vunnit;
ty helt lugn, med vänlig blick,
säger hon åt myggan: ”Drick!
Ej i vårens första dagar
man hans budskap så förjagar.”
Kan jag med ett mord befläcka
denna hand, den milda, täcka? —
Medan jag funderar så,
flyger myggan mot det blå;
och dess glada sång förråder,
att ur en poetisk åder
hon har druckit. Lätt och fri,
flög hon nu sin skald förbi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar