(archidiaconus i Oxford efter 1150).
När en gång jag skiljes hän, vill jag dö på krogen;
bägaren må stå beredd liksom förr vid knogen.
Då skall änglaskarans sång klinga glad och trogen:
Herre, var den tratten huld, eljest hin visst tog’en!
Inspirerad blir jag strax som i kyrkan prästen,
när jag dricker — går direkt så till himlens fästen.
Hell er och ert goda vin, o I krögarnästen!
Kylig dryck, som vatten, mjölk, flyr jag såsom
pesten.
Var och en sin egen skänk fått av allas moder;
jag fick den att dricka vin, när jag diktar oder.
Har jag märkt i krögarns fat en sort, som är goder,
genast vid min första klunk strömma rim i floder.
Så precis som vinet är, sådan versen bliver;
intet jag förmår, när ej mat och dryck mig driver.
Ej det duger minsta grand, vad jag nykter skriver, ¨
men vid bägarn Naso själv ej jag eftergiver.
Ingen kråksång dock, jag ber; bort med slika funder!
Glasen fyll, och som poet skall jag göra under.
Brusa i min hjärnas valv några stop burgunder,
strax Apollos eld jag får under blixt och dunder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar