Och det var skalden herr Rosenhöjd,
gick sig om våren sköna
ut att spatsera så hjärtans nöjd
allt uti byxor gröna.
Tyckte att fågelen sjöng så snyggt,
gjorde små hopp av glädje.
- Dumt! sa den förste, men den andre sa: Karln är förryckt!
- Det där gör han bara för att väcka uppseende! sa den tredje.
Skalden herr Rosenhöjd hörde det ej,
men fick en flicka skåda.
Vill du ha mej som jag vill ha dej,
så ta varann vi båda?
Nog är jag fattig, men byxan är grann,
det får du lov att medge!
- Hm! sa den förste, men den andre sa: Jo, den kan, han!
- Han tror förstås att flickan har förmögenhet! sa den tredje.
Herrskapet Rosenhöjd redde sitt bo,
fast de ej väntade lyxår.
Hon bar sin vända kappa med ro,
han sina lappade byxor;
delade vällingen, sa på en gång:
Får jag dig ännu en sked ge?
- Nu! sa den förste och andre, nu blir det nog så lagom sång!
- En blind höna kunde ju se hur det där skulle sluta! sa den tredje.
Skalden herr Rosenhöjd hörde det ej,
sjöng som förut han brukat.
Vaknade så en dag vid ståhej,
fann att hans bord stod dukat,
stirrade häpet på sidfläsk och bog,
som om de kunnat besked ge:
- Han! sa den förste och andre, han, han klarar sig nog!
- Jo, den där känner nog varifrån vinden blåser! sa den tredje.
Skalden herr Rosenhöjd dog en dag,
bars till den bästa av grifter
utav studenter, och hans förlag
utgav hans Samlade Skrifter.
Du stod i kö och jag stod i kö,
sorg var i hela riket.
- Ack! sa vil alla, varför ska just de bästa bland oss dö!
- Människorna var i alla fall bra snälla mot mig! sa liket.
H Blomberg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar