Orgelbygget

Min morfar byggde en orgel, ty han var ett stycke geni.
Den köptes för tusen riksdaler av prinsessan Eugenie.
Den lär till det yttre ha liknat en vanlig brun chiffonjé,
men fällde man bara ner klaffen, fick man klaviaturen se.
Där funnos snickarfinesser i mängd,
ty även i sånt var han slängd,
och orgelns klara och fylliga ton
lär ha glatt var kunnig person.

Jag tycker mig se min morfar (Gud fröjde hans klockarsjäl!)
som, fast hans ena arm var förkrympt, dock muciserade väl.
Han hade en blick, den gubben, som var både varm och vass,
och han var ej av den sortens folk som jämt räcker vacker tass.
Hans pannas kraftiga block, hans mun
som var ironisk och tunn,
de skvallrade om vad för krut som fanns
bak hans småländska rättarkrans.

Där satt han ute på Gotland och pluggade, svalt och slet
med flera barn i sitt klockartorp  än Luthers "Vad är det?"
Bekymren voro ej färre än psalmerna av Wallin
och morfar fick nog med tiden en tämligen bister min.
Men orgeln, orgeln växte och stod
till sist i härlighet i hans bod,
och brödbekymren och ungarnas skrik
hade tvungits att bli musik!

Ack, gamle morfar, i radions tid nu lever din dotterson,
men pillrar med något du gott känner till var fristund i verkstadsvrån.
Ibland har jag tyckt mitt spelverk haft tycke av positiv,
och man råder mig stundom att sluta, men jag kan det ej för mitt liv.
Ty kanske får det till sist en ton,
som finner nåd för den höga person,
vars krona stundom skymtat förbi
med odödliga stjärnor i.

H Blomberg: