Här vilar Carl Florén, en man med trista öden:
vid livet var han led, och räddes likväl döden;
till allvar dög han ej, och glädjen fann han tråkig;
som nykter var han sur, och som berusad bråkig.
Bäst var han när han sov, och därför glädes jag
att han får sova nu i ro till domedag.
Men snarka brukte han, så andra ej fick sova,
och att han går igen, det kan jag nästan lova.
S Lindström (Tristan):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar