Likt solsken genomströmmar
du mig till bröstets grund.
Ditt väsens allt, din stämma,
ditt leende har färgen
av ljusrött varma gnistorna
om hårets purpursky.
Hur lyssnar överraskad
min själ, som svart och tom
i svarta frosten låg -
ack, ängslan djupt mig fattar
vid dessa solskensvågor,
mig passar blott det gråa
och fattiga och sjuka
och gatans smuts och graven.
V Ekelund:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar