Tvivlan och tro

Nej! det är äntligt tid att bindeln sönderriva!
Se upp o människa! och läs vid dagens ljus:
Av jord du kommen är, till jord du måste bliva;
det är din dom, bestyrkt av sexti seklers grus.

Förmår du jäva den? var äro dina fäder?
De drömde liksom du, och du skall dö som de.
Du intog deras rum, du deras stoft beträder,
snart skall du öka det, och rum åt andra ge.

Så tag då ut den lott, som dig är ämnad vorden;
bjud åren i sin flykt att bära dig sin skatt,
och giv, när himlen vill, ditt stoft igen åt jorden,
din hela varelse åt Evighetens natt.

Din hela varelse! du bleknar och förskräckes;
du ser i detta råd en plundrande barbar,
vars arm i nattens stund emot ditt hjärta sträckes;
och hänförd samlar du din kraft till ditt försvar.

Du hatar denna tro, du aldrig den förlåter:
det är din fiende för livets hela tid;
du samlar från ditt fall din spridda styrka åter;
och går, att våga än en lika blodig strid,

du bryter våldsamt in i hjärtat av det rike,
där världarnas regent en rättvis spira för,
gör Gud till en tyrann och dig till djurets like:
nej, djuret lyckligt är, det utan ånger dör.

Vi vill du då, Sofist, i ångest sänka folken
med villan av din tro, med sveket av din röst?
Nej, kasta från din barm den lönnligt burna dolken,
och rys att den en dag vänds mot ditt eget bröst.

Se dessa kämpars lott, som liksom du bestredo
odödlighetens tro på lika giltig grund;
de fästen, dem de byggt, från sina hällar skredo
och föllo över dem, i dödens mörka stund.

Systemet, det är sant, som tryggade en lära
för jorden mera huld, föll även ofta nog;
men sanningen steg fram, och hämnade sin ära,
och denna helga tro ur gruset återtog.

Vad har bevarat den i trots av alla skiften?
Vem tände detta hopp? men självt det tände sig.
Står icke än i dag den dygdige vid griften,
och ropar överljutt: o död! jag trotsar dig!

Ack! borttag detta hopp: och vad är sedan livet?
Ett blandat skådespel för löje och för kval;
ett lån, som ej begärt, blott som en skänk dig givet,
dock fordras skall igen med dubbelt kapital.

Vad är den vishets lön? för vilken du ej tvekar
att offra nattens sömn, och dagens tidsfördriv,
hon från din barndom stal dess glädje och dess lekar,
och lär dig bättre se det usla av ditt liv.

Tag an den lugna blick som själens styrka ljuger,
döm själv att du är stark, och frukta inga jäv;
giv namn av tålamod åt igeln som dig suger,
och tag i farans stund din tillflykt till en säv.

Skriv huru skönt du vill till ålderdomens ära:
den är med lugn och allt, en kall, en stelnad älv;
du kan ej bördan fly, du mäktar den ej bära,
av alla andra glömd, och sviken av dig själv.

Gå, odla dessa fält, dem andra skola skörda,
var billig och var god, var öm och känslofull,
kväv hoppets tysta suck, och hjärtats känsla mörda,
och tag emot din lön -- i trenne skovlar mull.

O! nej en högre lön åt dig förvarad bliver.
En stormig aftonstund utav en mulen dag
är ej den sista gräns, dig skaparn föreskriver,
och budet: du skall dö! är ej den högsta lag.

Ej att ett stolt begär ditt hjärta skulle egga!
Nej, regeln för din plikt, han i din tro dig ger;
din suck är dess bevis, vill du det vederlägga?
Slit hjärtat ur ditt bröst, och var ej mänska mer!

Du ser en plan i allt, en avsikt i det hela,
och dalens minsta ört är ej förgäves till:
skall endast människan sitt ändamål förfela,
och är det henne blott, som ödet gäcka vill?

Oändlig i begär, och gränslös uti plikter,
med all sin svaghet stolt, med all sin ringhet stor,
hon fordrar redlighet i lyckans dolda vikter,
och åt en rättvis hand sitt öde anförtror.

Hon fordrar, att den lön, för vilken hon försmäktar,
skall en gång falla ut vid arbetsklockans slag,
och hoppas, att den lag, hon här blott frukta mäktar,
skall bli ett värdigt värv för evighetens dag.

Vad skulle denna lag, och dessa stadgar båta,
om yrkade så strängt, de aldrig fylldes opp?
Nej lösas måste dock den slutna livets gåta
och fyllas måste det, odödlighetens hopp.

Och frihet, sällhet, dygd, de oskattbara orden,
dem ingen mista vill, dem ingen tyda vet,
de höra till ett språk, som talas svagt på jorden,
som bättre talas skall uti en evighet.

Vid forskningarnas gräns en järnmur tanken möter.
Hit kan du, längre ej: så ljuder ödets röst,
Förgäves deremot sitt huvud tänkarn stöter,
han dignar sanslös ner förutan mod och tröst.

Men nyckeln till dess port bärs troget utav döden,
och han skall leda dig inom den helga rymd,
där sammanhanget röjs av livets mörka öden,
där Skaparns stora plan ej längre bliver skymd.

Förbida denna tid, välsigna denna lära,
och samla de bevis, du för dess visshet fann.
Strid ej mot jordens lugn, förneka ej dess ära
och är ditt hopp dig kärt, bliv ej dess baneman.

Men detta ljuva hopp, om slutligt det bedrager?
Om aftonstjärnan släcks, och tändes aldrig mer?
Och aldrig någon skymt utav en morgondager,
från glädjens högre rymd emot ditt öga ler?

Om allt vad hjärtat tror, allt vad förnuftet bjuder
är blott en präktig bild, är blott ett nyttigt svek?
Om helgedomens valv av falska läror ljuder,
och evighetens natt gör slut på livets lek?

Och om förskrivningen på evigt sälla öden;
som, tusen gånger kysst, du vid ditt hjärta bär;
på sin förfallodag, rivs mitt i tu av döden
och kastas på din grav att multna med dig där.

Och om den högre hand, vars avtryck du där söker,
och vars signet därpå du trodde vara satt,
med ett förfalskningsbrott ditt skuldregister öker,
och straffar dig därför med undergång och natt?

Nej -- dödlige hör opp att mot din sällhet kriga,
och gå till gravarne, att övertyga dig:
de kunna giva dig en lärdom, ty de tiga;
äg mod att likna dem: slut ögat till och tig!

Lid, hoppas, och gör gott, vad öden du ock prövar,
och aldrig mer mot skyn förgråtna ögon välv.
Nej, lönar ingen ann den redlighet du övar,
så skall i dödens stund, din dygd sig löna själv!

Dock nej, du lönar den, du höga Himlafader!
Jag hoppas på din nåd, jag rodnar för mitt knot
och plånar ut med gråt de otacksamma rader,
dem hjärtats ångest skrev; och faller till din fot.

Du gäckar ej de barn, dem du till lydnad kallar,
ett heligt allvare din dolda tron omger.
Så tydligt som det ljus, från österns rymder svallar,
så tydligt jag din lag, och mina plikter ser.

Vart helst i tankens rymd vi våra steg må rikta,
så komma vi dock sist till dig, o Gud! igen.
Förnuftet trött att se, och konsten trött att dikta
fly till sin gamla tro, och vila sig på den.

Dess första grund är dold; jag sörjer ej däröver:
den lades av en hand som säkert kände sig;
jag äger för min dygd mer ljus, än jag behöver,
och för min sällhet nog, i tanken uppå dig!

Jag vet ej, vem du är, ej hur du uppenbaras,
ej vilken väg till mig din dolda anda sänks:
det är en hemlighet, vars upptäckt kanske sparas
åt våra barnabarn, och deras dygder skänks.

Nej, aldrig du åt oss dess kunskap velat ärna:
om i en gränslös följd av dagar och av år
du flyttade min själ från stjärna och till stjärna
hon dock i evighet din dolda tron ej når.

Men vad jag veta bör, har du ej velat dölja:
du lever i min själ, du verkar där, och vill
att mina gärningar i evighet mig följa;
ditt väsen är så visst, som att jag själv är till.

Är vissare ännu; och vore jag en bubbla,
av ödets halmstrå blåst att glindra en minut:
så skulle jag dock, trött att forska och att grubbla,
uti min sista suck bevittna dig till slut.

Men ingen löser opp det samband, som du knutit
emellan mig och dig, för tid och evighet.
Du är min domare, och när din lag jag brutit,
då vet jag, du är till, med ryslig säkerhet.

O! följde jag min plikt med redlighet och varma,
och vore vad jag bör, och icke vad jag är:
du skulle som en far dig till mitt hjärta närma;
jag skulle finna dig uti din himmel där!

Snart, snart, o store Gud! skall tidens förlåt rämna,
och evighetens valv skall öppnas för min själ,
och jag skall se, att du ej velat överlämna
åt ödets fala gunst mitt släkte och dess väl.

Ack! jag skall tacka dig, vars omsorg har bevarat
den tro, jag av din hand tog, såsom barn, emot;
som åt min aftonstund den sällhet åt mig sparat,
vars rätt jag mången gång förverkat med mitt knot.

M Choraeus: