den stundar för dig som för alla,
då härjaren skonar blott själens behag,
då blommorna vissna och falla,
då dessa som räknat qvadrillernas tal,
och skådat så snett på var lycklig rival,
och brunnit av ömhet, och smultit i kval,
bli snögubbar, bleka och kalla.
Så flygen då, ynglingar, flygen omkring,
och dyrken var leende tärna,
och sluten kring henne en lysande ring,
en ring som kan anstå en stjärna.
Men himmelen mörknar och stjärnan går ner
och tändes ej åter: vad tröstar då mer
för alla de vakor, hon kostade er
och I henne skänkte så gärna?
Vårt liv är en lek, och den leken ej lång:
så jollras av nöjenas dårar;
men narri blir allvare av mången gång,
och rosen, man leker med, -- sårar.
Ve honom som vishetens råd har försmått
och offrat sin ungdom åt nöjena blott,
ej tänkt något ädelt, ej gjort något gott:
han slutar visst leken med tårar.
M Choraeus:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar