Höstsång

Nu kom den första frosten.

Den stålgrå vikens låga strand

blev som en fallen lies rand

som färgats röd av rosten.

Nu stå de sövda träden

i höstens kalla, gula sken

med färg av lik och mull och ben

och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller

mitt bläckhorn raskt med alzarin

och fäller ned min rullgardin

och diktar blå idyller.

Är väl gardinen nere,

vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.

Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka

min rullgardin? Hur färgrikt grant

tänds solens sken på uddens brant,

där brustna svallar stänka.

Bland nät som torra hänga

står fiskarbåten stjälpt på hälln,

och tröskverk surra intill kvälln

vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen

av dikter om gråvädersslask

som andar ur Pandoras ask

från nordiska Parnassen.

Hur stora starka karlar,

som dricka öl och äta stek,

fått lust för sådan strängalek

man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.

Vad pressar deras bröst så hårt?

Att skriva vers, är det så svårt

att hjärtat börjar svida?

När skalden på en timma

kan gråta full en fingerborg,

då tror man sist att skaldens sorg

är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer

ett uns av skratt, ett pund av gråt;

den starke ler med stolthet åt

det bittra gift han tömmer.

De gamles undanstuckna

och glömda lyra stränga vi

och spela deras melodi,

den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,

som varma efter vin och glam,

de röda löven dansa fram

i grå septembervinden.

De dansa inför döden

som männen vid Termopylae;

må dansande vi gå som de

mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,

som aldrig flydde dansens ljud

att grubbla och att svalna!

När rönnens klasar mogna

och vinteräpplet glöder svällt,

då kalla stormens pipor gällt

till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur

i papperskorgens trånga bur

och bränna papperskorgen.

Vi stryka sot och aska

i skägg och hår och på vårt skinn.

I första hus vi storma in

och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,

triangel, horn och oboe.

Buteljerna slås upp, och se,

de spruta som delfiner!

Vi bullra och vi svinga,

så väggens rappning brister loss,

så taket snögar gips på oss

och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi

som mantlar och som kjolar.

Terriner och karotter,

ansjovislådor, sylt och salt

vi slunga genom fönstret allt

och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta

vi porten av som druckna män;

i lövsaln duka vi på den.

Med frukt vi faten lasta,

med tjäder, svamp och kräftor.

Och när vi druckit sist på dem,

få de som stupa bäras hem

med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder

vårt bord och allt som bordet bär,

låt oss, som hålla stormen kär,

stå upp och klappa händer.

Som formade i drivet

och blårött guld stå land och stad;

jag vill bland höstens döda blad

bedårad prisa livet.

V v Heidenstam: