än satt spensen vårdslöst, än satt kragen,
än var håret fästat opp mot regeln,
aldrig hölls jag länge nog vid spegeln.
Nu har allt förbytt sig! "Säg, hur är dig,
flicka, då du aldrig vill bli färdig?
Hur du städar dig! Det är förskräckligt!
Har du än ej speglat dig tillräckligt?"
Är mitt arma sinne då förtrollat?
Vem kan väl en sådan växling vållat?
"Ingen", svarar tyst mitt hjärta, "ingen,
om ej ynglingen, kanske, och ringen."
Johan Ludvig Runeberg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar