Du står vid kullerstoln. Din fria republik
förbyts i monarki. Du svär de helga eder
och växlar ringarna och rodnar och är lik
en ängel, då han ser ur aftonrodna´n neder.
Allt går ordentligt se´n. Lyckönskningar och gråt
och platta skämt och stoj, som det vid bröllop plägar.
Man bryr den arma brud. Man följs till bordet åt,
och runt kring laget går den fulla tröstebägar.
Men bålen når sitt slut, och dagen även sitt;
igenom fönstrens rund de matta stjärnor blicka.
Man blir likväl en gång de tröga gäster kvitt;
välkommen, sköna fru! farväl, du sköna flicka!
Vad rika ämnen här till kärlekens beröm!
Hur mången härlig scen att måla con amore,
om blott jag drömde än min ungdoms gyllne dröm,
om jag blott än en gång i forna dagar vore!
Men ack! här sitter jag uppå min trästol kvar
och kan ej måla ens en sällhet, som mig rymmer.
På lama vingar re´n min sångmö från mig far
och lämnar platsen fri för sjukdom och bekymmer.
Men kommer jag en gång till edra bygder än,
då skall du från min själ de mörka andar banna,
ge tigaren sin röst, sitt flydda mod igen
och jaga molnen bort från öknen av hans panna.
Till dess förljuva du en lycklig makes dar
och tänk en gång ibland på grubblaren i söder,
som ingen glädje mer och inga rim har kvar,
men dock är säll att ha den sällaste av bröder.
E Tegnér:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar