Polarresan

Trött att gissa och att fråga
forskarn vill till polen tåga.
Icke vill den djärve stanna,
förrn han står på jordens panna
och ur varelsernas grav
mäter jord och himmel av.

Nu på Nordens hav han gungar.
Sjökon solar sina ungar
på ett isberg. Vita björnen
brummar där, där fiskar örnen.
Tunga valen, lik en ö,
välter i den vreda sjö.

Men det nedslår ej hans tankar.
Högst i norr han kastar ankar
vid en landfast is. "I bröder,
här, så länge nordsol glöder,
vänten mig. Till polen än
har jag hundra mil igen."

Med kompassen uti handen
far han från den frusna stranden.
Mjäll är tusenårig driva,
blank är isens silverskiva.
Solen i en evig ring
dansar himmelen omkring.

Vilken slätt! En gravhäll, skuren
av al´baster för naturen!
Här har intet väsen andats
alltsen skapardagen randats.
Liv ej rör sig, växt ej gror;
tystna´n här hos döden bor.

Dock han viker ej tillbaka.
Trött att vandra och att vaka,
hugger han i isens hällar
sig en säng och, svept i fällar,
slumrar som ett vilddjur där,
målet med var stund mer när.

Äntligen till polen når han.
Segrande på toppen står han
utav axeln. Hur det brusar
utur djupet! Huru susar
klotets tunga massa, svängd,
gnisslande, kring axelns längd!

Nu förfärad och förlägen
ser han efter återvägen.
Ve, vad trollmakt honom fäster!
Var är öster nu och väster?
Var är söder? Var är norr?
Ingen utväg, intet sporr!

Och en röst ur djupet ryter:
"Dåre, som med vishet skryter!
punkten, varkring världar vandra
har ej väderstreck som andra.
Döden blott dess nycklar har.
Har du nått den, så bliv kvar!"

Med var stund blir skuggan längre,
med var stund blir cirkeln trängre,
som kring fästet solen målar,
tills hon gömmer sina strålar.
Men den stolte vises jag
fryser där till domedag.

E Tegnér: