Sång av Stockholms prästerskap

På reformationsfesten

den 31 oktober 1817

Av Gud är sanningen. Förgäves mänskor mota,
förgäves tända bål och höjda bilor hota
en man, en andans man, som, trygg i Kristi spår
och stark i Herrens kraft, till strids mot mörkret går.

Av Gud är kärleken. Till hugnad, ej till häpnad,
går himla-ordets tolk med Andens svärd beväpnad;
allvarlig i sitt nit, men i sitt allvar mild,
och så från brödrahat som mänskofruktan skild.

I Gud är salighet. Vad kan oss världen göra,
vad kan oss världen ge, när honom vi tillhöra?
Han lönen har beredd åt trogna sändebud,
som säga: icke oss, men dig ske pris, o Gud!

J O Wallin:

Gravskrift över den välborna frun Anna Helena Herdhielm

när hon i sin vilokammar uti Arnö kyrka nedsattes 1706

Din bortgång, sälla själ, den ger mig till besinna
vi ödet för de ting så kortan ålder spar,
av dem naturen pris och världen prydning har,
när de som intet värt så långa tider vinna?

En ros kan illa nog en dag igenom hinna,
när törnebusken står otaligt många kvar.
Hur gammal kråkan blir är harmligt för envar,
som fägre fåglar ser med deras sång försvinna.

Ju mer ett äkta par förliks och lever väl,
så tvenne kroppar ses med en förenad själ,
ju förr är glädjen all. Den lov och leva värdig,

den måste, fast det djupt i mångas hjärtan skär,
hur älskad och hur högt den värd att älskas är,
mest skyndsamt, liksom du, sig göra hädan-färdig.

S E Brenner:

Om Nattvardens stora hemlighet

Mer är mig ej förunt, ej bör mig mera veta

och mer begär jag ej: det är och blir mig nog,
att den mig återlöst, förrän han avsked tog,
sig själv har skiftat ut och bjudit alla äta.

O himmelsk Kost och Värd! Låt aldrig mig förgäta,
påminn mig allt för ett den gunst dig därtill drog,
styr ock mitt blinda vett långt bort från denna bog
att sådan hemlighet av förvett efterleta.

Jag tror och vet förvisst att jag min Jesus får
här under bröd och vin - och vad jag ej förstår
har ingen ängel än sig understått att skåda.

Så kom, min Själavän, förena dig med mig
på obegripligt sätt, så finner Satan sig
med all sin makt för svag för oss förenta båda.

S E Brenner:

Skuggad av döden

Vart mina vägar bära
snuddar mig döden nära.
Fastän solskenet duggar
friskt ur det molnljusa blå,
tanken på döden skuggar
över min panna ändå.

Ögonblicken som smyga,
timmarna som förflyga
bakom min rygg med brutna
vingar som fladdrat yrt,
allt som skall bli mitt förflutna
är mig älskat och dyrt.

Allt vill jag famna och fånga:
grönskande ängars ånga,
solens fallande strimma,
vinden som doftar och drar.
Helig blir mig var timma
som jag får vara kvar.

E Lindorm:

Vid kumlet

Nu är den dystra höst utbruten,

som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat slår.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse,
att söka mig till fädrens röse.

Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsupplag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

Ja, rosslen på, I gamla fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredsställd skall gå tillbaka.

Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Denna dikt är en parodi på Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens vår ("Nu är den stolta vår utsprungen, /  den vår de svage kalla höst").

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Höstvisa

Se, töcknet de silvergrå vingar
slår ut över lundarnas sal,
och lyktgubbar dansa i ringar
vid prasslet från kärrängens al.
Ur skrevorna uvarna ropa,
och stormarna tjutande sopa
de virvlande löv ned i dal.

Hopkrupen i grantoppen sitter
den urriga korp i sitt bo.
Ur sömnen han stundom uppspritter
vid ulvarnas tjut uppå mo.
Djupt humlan sig borrat i backen,
skogsmyran sig gömt uti stacken
och ödlan i sophögens sko.

Sig samla på tusende fläckar
regnpussar, än stora, än små;
och växande, svällande bäckar,
som högt över bräddarna nå,
de svänga i virvlande ringar;
än välva de fjärilens vingar,
än rosens bland kvistar och strå.

Och halkig och lös under klacken
blir stigen, som mjölkflickan drog.
Kullstjälpta i mullen på backen
nu ligga så hacka som plog.
Ej ljud mer av lamm eller bägga,
ej fålarna mer höras gnägga,
ej skällorna pingla i skog.

C F Dahlgren:

Tal till mitt hjärta

Hjärta, hjärta, som driver mitt blod,
fånge i revbenens bur,
håll dig blott stilla, var så god,
och tänk ej mer på amur.

Darra ej längre, tag det svalt,
sköt blott i ro din plikt.
Slå dina slag, reglerat, normalt,
blanda dig ej i min dikt.

Driv mig ej ut i ångest att gå
om nätterna, dignande tungt.
Bed ej om det, du aldrig kan få,
ligg i min bröstkorg lugnt.

Gnag ej så hungrigt, är du snäll,
du äter mig tom, är jag rädd.
Somna drömlöst in varje kväll,
kasta dig ej i din bädd.

Jag har ju fläckfritt prästbetyg
och jag har betalt min skatt,
men ändå du darrar och drömmer i smyg
och väcker mig varje natt.

Andra hjärtan slå punktliga slag,
men du skall då krångla jämt
och värka där inne natt och dag.
Det är ett bra dåligt skämt.

E Lindorm:

Tacksägelseskål

Allting i världen ger orsak att dricka,
när som man saken vill utgrunda rätt.
Ödet må fröjd eller vidrighet skicka,
allt till att möta finns endast ett sätt:
Vinet den glade än gladare gör,
jagar bekymret och sorgen förstör.

Tiderna äro just så som man tar dem;
griller ej fräta den rusiges själ.
Fröjdoms med vänner, så länge man har dem –
falla de undan, så sjungom: »Farväl!»
Ödet till hugnad åt människor gav
vin båd’ vid barnsöl och bröllop och grav.

Allting fördrar man så nöjd under ruset –
vinet den säkraste visheten ger.
Rymmer min älskliga maka ur huset
(som nu tyvärr bland oss händer och sker),
skyndar jag hurtigt att tömma min bål,
dricker med glädje tacksägelseskål.

A M Lenngren:

Det bor en polisman i Knåda

Det bor en polisman i Knåda
som jämt låter gumman sin råda.
Och aldrig han hemställt
att få det mer jämställt
- han tycker hon tänker för båda.

A Holmberg:

Impromptu

'vid åskådandet av en kinesisk guldfisk

hos kapten R*** den 11 oktober 1770

Jag såg en fisk, gutår, kamrater!
Från Kina pilegrimmen var;
dess gyllne purpur brann så klar,
och fjällen blänkte som dukater.
Båd´ guld och vatten såg jag här,
och skönhet tände lust och låga;
mitt sinne tänkte på sin plåga
att vara fattig, törstig, kär.

C M Bellman:

Hemåt i höstregn

Hemåt i höstregn, hemåt i natten,
hem över svarta svallande vatten,
hemåt mot vinden, hemåt mot strömmen
styr jag min farkost, men såsom i drömmen,
vågorna väcka mig icke ur den.
Stänket, som står över däck och kajuta
väcker mig icke upp till att njuta
färden mot vinden, färden mot strömmen.
Hemåt det bär, men såsom i drömmen.
Svara mig, svallsjö! Lever jag än?

Trolösa, trotsiga bölja som bär mig,
kär såsom fordom ännu du är mig,
ännu du vaggar, höjer och sänker mig
såsom din lekboll, innan du dränker mig.
Bär mig i land! Än får jag ej dö!
Botgörarfärden har jag att vandra,
tigga hos vänner och fränder och andra,
vilka likt böljorna höja och sänka mig
såsom sin lekboll, innan de dränka mig
djupt uti glömskans signade sjö.

Disiga dimmor dröjande dugga,
svepa min synkrets i skymmande skugga,
endaste en ejder ser jag, som söker
skrevan, där martalln skyddande kröker
armen kring nästet av dun och av starr.
Botgörarfärden mot vinden och strömmen
väcker mig icke på länge ur drömmen,
drömmen om tallen, som knotig sig kröker
över ett näste, där gudungen söker
makan och lyckan bland nålar av barr.

K A Tavaststjerna:

En höstlig dropp från blad och grenar faller

En höstlig dropp från blad och grenar faller,
det snyftar sakta mellan kors och vårdar.
Jag minns den dag vid klockeklangens daller,
då du drog in att bo i dessa gårdar.

Jag är en fånge, kedjad bak ett galler,
men fordom löpte jag som skogens mårdar,
jag tänkte ej på morgondar och gårdar,
en mun jag kysste, blekröd som koraller.

Jag kan ej tänka på all fröjd vi njöto,
men lever jag, så är det för att minnas
all glädje här på jorden du mig givit.

Men stunden kom, och dina ögon slöto
sig, och du gick att aldrig mera finnas,
och jag blev kvar att dras med detta livet.

H Löwenhielm:

Wilhelm von Braun 200 år: En höstdag

Inne jag sitter, hör stormarna tjuta,
gräla och brottas med väggar och knut;
störtskurar piska mot bristfällig ruta;
oh, vilken fasa, när blott jag ser ut!

Rännil vid rännil på gården sig slingrar,
takrännan ger dem en ymnig tribut;
blåsten med starka skolmästarefingrar
luggar allén, snart peruken är slut!

Bandhunden, förr den mest pratsamma sälle,
sitter i kojan, så tyst som en mur.
Ögat, orörligt allt jämt på ett ställe,
fylles med tårar av yrande skur.

Tuppen med hela sitt harem har tagit
under en hökorg en hastig reträtt.
Regnet hans hugfulla låga nedslagit,
lik en sultan tycks på nöjet han mätt.

Hejdad från knäfall igenom sin grimma,
står där vid kärran en eländig märr.
Högt från den knivvassa ryggen en dimma
stiger i luften, liksom ur ett kärr.

Ankornas jubel bedrövelsen rågar,
kors, vilket väsen i himmelens höjd!
Då man är sorgsen, som döden det plågar
kacklet att höra av dumhetens fröjd.

Kjorteln kring huvut, att hamphåret spara,
springer en piga i träskor! - hopp, hopp!
Himmel, hur nyfiken virveln kan vara!
Stubben han lyfte mot himmelen opp.

Senaste synen var nog att betaga
även den djärvaste mod att se mer.
Ty vill jag sluta, gardinen neddraga,
krypa till sängen och bädda mig ner.

W v Braun:

Mitt år 2: Hösten

Mustens och maktens och mognadens höst - dig når jag väl aldrig,
sakta mig viskar en röst. Ödesbestämt är vårt liv.
Gyllne och blå september, då jorden i klarhet och styrka
föder sin ljuvaste frukt - o, att jag väl vore där!
Men jag är rädd att redan med förbundna ögon jag irrat
min september förbi - står i oktober nu,
står i den alltför tidiga skymningens töckniga månad,
stridens och stormarnas höst, smutsens och slagregnens höst.
Molnens fuktiga flockar jaga som nattsvarta fåglar,
nattliga fåglar ha ock tagit sitt hemvist hos mig,
byggt sina bon i min själ och hacka muntert mitt hjärta,
gnaga mitt livsträds rot, flaxa så svart för min syn.
Vad skall man göra åt det? Det finns intet i världen som hjälper,
om ej vintern och snön. - Ödesbestämt är vårt liv.
 
H Söderberg:

Sommaren

Bortom slättens grå oktoberdimma

skymtar som en silverstrimma
viken där du lärde dig att simma.
Och då vinden ökar, virvla bladen
på din cykelväg till staden.

Då du sista gången
ställde cykeln i sitt stall,
var det sommar än, och sommarsången
steg i björklövssus och böljesvall.
Nu är denna sommar all,
och du själv är gången.

Ljus var sommarn till det sista,
lätt den dag, du skulle mista,
allt från morgonen, då vinden blåste
blåa löften i ditt rum,
till dess aftonen blev skum
och din cykel trött du låste.

Dödens snabba, heta plågor
skymde sommarn i din själ,
men när trött du tog farväl
drömde du om blåa vågor.

G M Silfverstolpe: