Din bortgång, sälla själ, den ger mig till besinna
vi ödet för de ting så kortan ålder spar,
av dem naturen pris och världen prydning har,
när de som intet värt så långa tider vinna?
En ros kan illa nog en dag igenom hinna,
när törnebusken står otaligt många kvar.
Hur gammal kråkan blir är harmligt för envar,
som fägre fåglar ser med deras sång försvinna.
Ju mer ett äkta par förliks och lever väl,
så tvenne kroppar ses med en förenad själ,
ju förr är glädjen all. Den lov och leva värdig,
den måste, fast det djupt i mångas hjärtan skär,
hur älskad och hur högt den värd att älskas är,
mest skyndsamt, liksom du, sig göra hädan-färdig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar